Enligt GRB 31:3, se Cars, T., (1956), s. 65, 70. 2 8 Cars, T. (1956), s. 65, som hänvisar till Processlagsberedningen (PLB) s. 66, Tirkkonen, T. (1937), Die Restitution, s. 178 ff, Kallenberg, E. (1922), Svensk civilprocessrätt, s. 1642 (not 7) samt Wrede, R.A. (1943), Finlands gällande civilprocessrätt, s. 342. 29 Cars, T. (1956), s. 65, som hänvisar till NJA 1931 B 715 och 770, 1916 B 569 samt 1924 s. 660. 30 Cars, T. (1956), s. 67 som hänvisar till Tirkkonen, T. (1937), s. 154 och Wrede, R.A. (1943), s. 336. 31 Cars, T., (1956), s. 70. HD:s kompetens inskränktes år 1909 i samband med regeringsrättens tillskapande. 32 Av intresse i denna diskussion är bl.a. det förslag som framfördes av professor Åke Hassler och advokat Georg Stjernstedt, som förordnats att i samråd med PBL biträda inom justitiedepartementet vid utarbetandet av nya bestämmelser om resnings, se Cars, T. (1956), s. 75–76. Förslaget innefattade bl.a. att resning skulle kunna tillåtas inte bara då nya skäl åberopades utan även utifrån en förnyad bevisprövning på det redan föreliggande material. Detta föreslogs endast vara möjligt i brottmål till förmån för tilltalad, se första lagutskottets utlåtande 1937 nr 3 PLB s. 67 ff samt KM:s proposition 1939 nr 307 s. 11 ff. 33 Cars, T. (1956), s. 75–76. 34 Enligt GRB 31:3, se Cars, T., (1956), s. 65, 70. 35 NJA II 2012 s. 316. För mer om brottmålsdomens rättskraft se sektion 2. Den mer specifika omfattningen av en brottmålsdoms rättskraft är en komplicerad frågeställning som behandlas av bl.a. Welamson, L. (1949). Om brottmålsdomens rättskraft och Andersson, T. (2003). Straffprocessuell rättskraft, särskilt i narkotikamål: Rättskraftsspöket går igen. 36 Axberger, H-G., Feryal, M., Palmgren Goohde, K. & Västberg, J., (2006), Felaktigt dömda Rapport från JK:s rättssäkerhetsprojekt. 3 7Oberoende resningsnämnd för ökad rättssäkerhet, Svar på skriftlig fråga 2007/08:1422 besvarad av Justitieminister Beatrice Ask. 2008-08-14, tillgänglig på: https:// www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/svar-pa-skriftlig-fraga/ oberoende-resningsnamnd-for-okad-rattssakerhet_GV121422 38 Motion 2010/11:Ju206 av Maria Lundqvist- Brömster (FP) (2010). Oberoende resningsnämnd, tillgänglig på: https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/motion/oberoende-resningsnamnd_GY02Ju206 39 Motion 2010/11:Ju206 av Maria Lundqvist- Brömster (FP) (2010). Oberoende resningsnämnd, tillgänglig på: https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/ dokument/motion/oberoende-resningsnamnd_GY02Ju206 40 Se t.ex. Åklagarmyndigheten, Överåklagare utsedd med ansvar för resningsärenden, tillgänglig på: https://www.aklagare.se/nyheter-press/pressmeddelanden/?newsId =3252796 41 Ibid, 42 SOU 2009:98 s. 10. Se även Regeringens proposition 2011/12:156 Resningsförfarandet i brottmål återupptagande av förundersökning och rätt till biträde. 43 SOU 2009:98 s. 10. Utredningen påtalade även att det saknas lagreglering som uttryckligen tar sikte på utredningsåtgärder i samband med ett ärende om resning. För att åklagaren lagligen ska kunna vidta faktiska utredningsåtgärder krävs att förundersökningen återupptas, i enlighet med t.ex. JO 2000/2001 s. 69. Eftersom det inte finns rättsligt stöd för sådana åtgärder har 23 kap. 23 § RB om komplettering av förundersökning i det ordinära brottmålsförfarandet tillämpats analogt. 44 SOU 2009:98 s. 13. 45 SOU 2009:98 s. 13. 4 6 SOU 2009:98 s. 13. 47 SOU 2009:98 s. 13. Det kan noteras att det låg utanför utredningens uppdrag att ta ställning till huruvida de materiella resningsreglerna skulle förändras. 48 SOU 2009:98 s. 14. 49 SOU 2009:98 s. 14. 50 SOU 2009:98 s. 14. 51 SOU 2009:98 s. 16. 52 Regeringens proposition 2011/12:156 Resningsförfarandet i brottmål återupptagande av förudnersökning och rätt till biträde. 5 3Schubert, O., Oberoende resningsnämnd behövs, tillgänglig på: https://rsorg.se/ oberoende-resningsnamnd-behovs/ 54 Se t.ex. SOU 1926:32 s. 232, Cars, T. (1956), s. 173 och Welamson, L., & Munck, J. (2016), Rättegång VI: Processen i hovrätt och Högsta Domstolen, s. 189. För en mer generell diskussion om felaktigt fällande brottmålsdomar och säkerhetsmekanismer under förundersökning och rättegång, se t.ex. Kolflaath, E. (2016), Justismord, lov og litteratur En fortelling om mislykket tverrfaglighet, Huff, C. & Killias M. (2019), Wrongful convictions and miscarriages of justice:causes and remedies in North American and European Criminal Justice Systems, Turvery, B.E., Cooley, C.M., (2014), Miscarriages of justice: actual innocence, forensic evidence, and the law, Batts, A.W., deLone, M., & Stephens, D.W. (2014), Policing and Wrongful Convictions, s. 1-31 och Findley, K. (2010), Tunnel Vision, Conviction of the Innocent: Lessons from Psychological Research, s. 1. 55 Prop. 2011/12:156 s. 127. 56 NJA II 2012 s. 316. 57 Ekelöf, P.O., Bylund, T., & Edelstam, H. (2006), Rättegång III, s. 242. Se även SOU 2009:98 s. 66. I SOU:n påpekas även att orubblighetsprincipen är av avgörande betydelse för allmänhetens förtroende för samhällets rättsskipande verksamhet. 58 Ekelöf, P.O., Bylund, T., & Edelstam, H. (2006), s. 242. I relation till friande domar påpekas ofta istället intresset av att en friad individ inte ska behöva leva med en oupphörlig oro för att målet ska tas upp på nytt samt att den eventuella sociala skadan som individen kan ha åsamkats genom åtalet neutraliseras så långt som möjligt. 59 Prop. 2011/12:156 s. 27. 60 Welamson, L. & Munck, J. (2016), Processen i hovrätt och högsta domstolen, s. 193– 193. 6 1 Cars, T. (1956), s. 174 och Ekelöf, P.O., & Edelstam, H. (2008), Rättsmedlen, s. 176. 62 Medan det finns frister för resning till men för tilltalad, se t.ex. Welamson, L. & Munck, J. (2016), s. 212–213. 63 Welamson, L. & Munck, J., (2016), s. 195. 64 Welamson, L. & Munck, J., (2016), s. 195 och Cars, T. (1956), s. 208 ff. 65 Welamson, L. & Munck, J., (2016), s. 195. 66 Prop. 1987/88 s. 23. 6 7 Prop. 1987/88:23 s. 11 ff. 68 Se SvJT 1986 s. 557 ff. I detta fall beviljades resning dock inte eftersom HD med tre ledamöter mot två fann det inte kunna antas att tjänsteförseelsen inverkat på målets utgång (punkt 1). Detta mål föranledde alltså tillkomsten av punkten 2. 69 Exempelvis om en domare tidigare under processen beslutat att en tilltalad ska genomgå en rättspsykiatrisk undersökning (RPU). 70 För mer om detta se t.ex. Tiby, E. (1993), Domarjäv. 71 Welamson, L. & Munck, J., (2016), s. 96–97. 72 Welamson, L. & Munck, J., (2016), s. 197. 73 NJA 1975 C 125. Ifall det nya expertutlåtandet inte baseras på nya vetenskapliga fynd utan snarare presenterar en annan, med det tidigare utlåtandet oförenlig, bild av vilka slutsatser som kan dras av viss bevisning, är det mer osäkert om resning kommer att beviljas. 74 NJA 1974 s. 221. 75 Ekelöf, P.O., & Edelstam, H. (2008), s. 133, fotnot 11. 76 Welamson, L. & Munck, J. (2016), s. 205. 7 7 Welamson, L. & Munck, J. (2016), s. 205. Welamson och Munck beskriver detta som en självklar princip som särskilt betonats av HD i de två första av de i SvJT 1986 s. 56 ff. refererade resningsärenden. 78 Processlagsberedningen, NJA II 1940 nr 2, s. 575. 79 Se NJA II 1940 s. 158 och s. 171. 80 Lindblom, P.H. (1990), Process och exekution, s. 3. 81 Lindblom, P.H., (1990), s. 3. Det bör dock påpekas att underlaget fortfarande är otillräckligt för att dra säkra slutsatser. 82 Se NJA II 1940 s. 172. 83 Welamson, L. & Munck, J. (2016), s. 209–210. 84 Welamson, L. & Munck, J., (2016), s. 211 och Cars, T. (1956), s. 193 ff. 85 Se Cars, T. (1956), s. 184 ff och t.ex. NJA 203 s 141 och NJA 2007 s. 80. 86 Se t. ex. NJA 2008 s. 848. 8 7 Se t. ex. NJA 1964 s. 398, NJA 1984 s. 614 samt Karlgren i SvJT 1967 s. 521. 88 Europadomstolen, Zolutuchin v. Russia, 14939/03, 10 februari 2009. 89 Denna kategori behandlas mer under rubriken 4 Praxis men några exempel på beviljade resningar på denna grund är HD Ö 2294-17, Ö 2747-15, Ö 2755-15, Göta HovR Ö 386-18, Ö 387-18, Ö 388-18, Ö 393-18, Ö 1061-18, Ö 1938-17 samt HovRn för Västra Sverige Ö 3126-17, Ö 3169-17, Ö 3127-17, Ö 3948-17, Ö 3949-17. 90 SOU 2009:98. 9 1 Welamson, L. & Munck, J. (2016), s. 215. 92 Welamson, L. & Munck, J., (2016), s. 191. 93 För mer om detta se Ulf Stridbecks och Olav Haugen Moens artikel samt Kommisjonens for Gjenopptakelse av Straffesaker, https://www.gjenopptakelse.no/ 94 Se The Criminal Case Review Commision (CCRC), https://ccrc.gov.uk/ 95 För mer om detta se Gorm Toftegard Nielsens artikel samt Den Særlige Klageret, www.domstol.dk/OM/ORGANISATION/Pages/DenS%C3%A6rligeKlageret.aspx 96 Utöver dom eller beslut av tingsrätt gäller detta även beträffande avgörande av annan myndighet än tingsrätt, som skulle ha överklagats till tingsrätt, se Welamson, L. & Munck, J. (2016), s. 188. 97 Welamson, L. & Munck, J. (2016), s. 214. 9 8Detta underlag är baserat på resningsansökningar som författaren gått igenom och slumpmässigheten i urvalet erhölls genom användning av onlineverktyget research randomizer, se https://www.randomizer.org/ 99 Se RB 58 kap. 7–8 §§. 100 Welamson, L. & Munck, J. (2016), s. 215. 101 Det kan noteras att resningsansökan inte kan bifallas utan att motparten beretts tillfället att inkomma med skriftlig förklaring, med undantag för då åklagare söker resning till förmån för tilltalad, se Welamson, L. & Munck, J. (2016), s. 215. Däremot kan en resningsansökan avslås utan kommunikation. 102 Axberger, H-G., Feryal, M., Palmgren Goohde, K. & Västberg, J. (2006). 103 Se sektion 4. Praxis, s. 14. 104 JK beskriver t.ex. hur domstolarna i praktiken kräver att en ny omständighet ”uppenbart” skulle ha lett till en frikännande dom, inte ”sannolikt” så som anges i lagtexten, se Axberger, H-G., Feryal, M., Palmgren Goohde, K. & Västberg, J. (2006). 1 05 Det förefaller även ha genomförts genomgångar av resningsansökningar på riksdagsnivå under 40 och 50-talen, då Cars beskriver hur ”Chefen för justitiedepartementet ställde sig i sitt svar på interpellationen åtminstone för närvarande avvisande till en reform av resningsinstitutet bl.a. under hänvisning till de nya resningsreglerna och vad som förekommit under förarbetena därtill; dessutom åberopades en statistik över antalet avgjorda, respektive beviljade resningsansökningar under sjuårsperioderna närmast före och efter de nya resningsreglernas ikraftträdande (1940), varav framgick att bägge talen ökat betydligt” (s. 84). Denna statistik förefaller dock inte vara offentlig eller tillgänglig längre och det är osäkert vilken typ av mål den avser. 106 Notera bl.a. att det saknas statistik för tidsperioden 1959–2005. Det bör även noteras att eftersom datainsamlingarna som avser 2015 samt 2015–2019 överlappar har dessa ansökningar endast räknats en gång i den totala siffran om 5 732 resningsansökningar. 107 Se Regeringens proposition 1987/88:58 om rätten att besluta om resning m.m., s. 2. 108 Se Regeringens proposition 1987/88:58 om rätten att besluta om resning m.m., s. 4. 1 09 Statistiken i denna del kommer från Cars, T., Om resning i rättegångsmål, s. 316– 319. 110 Statistiken i denna del kommer från Lidén, M., Är felaktigt dömda chanslösa? En studie om enskilda individers möjligheter att driva resningsärenden framgångsrikt, s. 20–34. 111 Statistiken i denna del kommer från Lidén, M. (2018), Confirmation Bias in Criminal Cases, s. 204–207 (sammanfattning) och fullständig artikel, Lidén, M., Gräns, M. & Juslin, P. (2018). Self-Correction of Wrongful Convictions: Is there a ”System-level” Confirmation Bias in the Swedish Legal System’s Appeal Procedure for Criminal Cases? Part II. Statistiken finns även beskriven i populärvetenskaplig form i Lidén, M. (2016). Felaktiga brottmålsdomar är rättsstatens Akilleshäl en genomgång av 2 078 resningsansökningar, tillgänglig på: https://www.dagensjuridik.se/nyheter/analys-kronika-moa-liden-1/. 1 12 Statistiken i denna del kommer från Hellqvist, S. (2018), The Narrow Road to Exoneration the Incidence, Characteristics and Outcomes of Wrongful Conviction Claims in Sweden over a One-Year Period, s. 131–153. 113 Denna siffra erhålls via addition av 135 beviljade resningsansökningar avseende skattebrott (ne bis in idem till följd av Zolutuchin v. Russia) samt 7 andra beviljade resningsansökningar, se Hellqvist, S. (2018), s. 139–141. Författaren har även gjort en beräkning där hon exkluderat de beviljade resningsansökningar som avsåg skattebrott och då erhållit en beviljandefrekvens om 3 procent (7 av 216). 114 Statistiken i denna del kommer från en datainsamling som författaren genomfört under året 2019 för publikation i denna artikel. 115 De ansökningar som inte kom från enskilda individer med eller utan ombud eller från åklagaren kom istället från båda parterna (totalt 26 ansökningar), från målsägande (1) eller från Överförmyndarnämnden (1). Dessa ansökningar har exkluderats från statistiken. 116 Denna siffra avviker något från summan av siffrorna i respektive kategori i Tabell 1 (1808) eftersom den även innefattar mål där t.ex. ÖFN sökt resning (1) eller där båda parter ansökt om resning (26 fall). 117 Det kan dock noteras att Cars, i sin avhandling, hänvisar till tidigare statistik, se Cars, T. (1956), s. 314. Cars beskriver att: ”Antalet resningsansökningar per år har under tidernas lopp växlat betydligt. Sålunda uppgick det exempelvis 1794 till 121 (86 rörde jordfrågor och 3 bevakning i konkurs), varav 16 biföllos, medan det år 1914 utgjorde endast 27” (s. 314) och han hänvisar i denna del till Wedberg, B. (1922), Till rättegångsbalken, s. 175. Då denna statistik förefaller avse andra typer av mål än de brottmål som här är av intresse har de inte inkluderats. 118 För den nyfikne finns dessa på s. 317–319 i Thorsten Cars avhandling Resning i rättegångsmål. 1 19 Se Regeringens proposition 1987/88:58 om rätten att besluta om resning m.m., s. 2. 120 Se Regeringens proposition 1987/88:58 om rätten att besluta om resning m.m., s. 4. 121 Notera att Cars inte gjort någon distinktion mellan enskilda dömda individer som söker med och utan juridiskt biträde, utan behandlat detta som en kategori. 122 Lidén, M. (2011). Är felaktigt dömda chanslösa? En studie om enskilda individers möjligheter att driva resningsärenden framgångsrikt. 123 Lidén, M. (2011), sid. 32. 124 Lidén, M., Gräns, M., Juslin, P (2018). 125 Hellqvist har även gjort en beräkning där hon exkluderat de beviljade resningsansökningar som avsåg skattebrott och då erhållit en beviljandefrekvens om 3 procent (7 av 216). Hellqvist, S. (2018), s. 131–153. 1 26 Se t.ex. av HD beviljade resningsansökningar med nummer Ö 3367-17, Ö 341317 och Ö 4477-16. 127 Se t.ex. av Hovrätten för Övre Norrland beviljad resningsansökan med nummer Ö 521-12. 128 Se t.ex. av Svea HovR beviljad resningsansökan med nummer Ö 8071-18 samt av HD beviljad resningsansökan med nummer Ö 498-10. 129 Se t.ex. av Göta HovR beviljad resningsansökan Ö 927-16. 130 Se den av HovRn för Västra Sverige beviljade resningsansökan med målnummer Ö 2438-18. 131 Notera alltså att ansökningar som avsett skattebrott men med en annan grund än ne bis in idem, har placerats i ”annat” kategorin. Denna specifika ansökan kommer från HovRn för Västra Sverige med målnummer Ö 2463-15. 1 32 Se t.ex. Svea HovR Ö 3573-20, Ö 3491-20, Ö 3500-20. 133 Se HovRn för Övre Norrland; Ö 454-12, Ö 493-12, HovRn för Nedre Norrland; Ö 889-11 samt Svea Hovrätt; Ö 3293-10, Ö 3085-11. Quick/Bergwall beviljades även resning i ytterligare ett mordfall av Svea HovR, Ö 3147-09 i december 2009 men denna ansökan faller utanför den undersökta tidsperioden. 134 HD Ö 1860-12 samt Ö 2345-12. Se även Statens Beredning för Medicinsk och Social Utvärdering, (2016), Skakvåld Triadens roll vid medicinskt utredning av misstänkt skakvåld. 135 HD Ö 3649-14. 136 HD Ö 5485-19. 137 HD Ö 1459-12. 138 HD Ö 4066-17. 139 HD Ö 5257-15. 140 Svea HovR Ö 7110-15. 141 Svea HovR Ö 3504-20. 142 Då ansökan avsåg skattebrott/narkotika var odds ratio 9.17 (945/103) och när ansökan avsåg annat var odds ratio 0.069 (93/2505). Skillnaden mellan odds ratios erhålls genom division, 9.17/0.069 = 132,89 se Field, A. (2013), Discovering Statistics Using IBM SPSS Statistics, s. 744–745. 143 Från dessa beräkningar har följande kategorier uteslutits: då båda parter ansökt, då målsägande söker till fördel för tilltalad samt då ÖFN sökt å en individs vägnar. 1 44 Då enskilda utan juridiskt biträde ansökte var odds ratio 0.037 (74/1963) och då åklagare/RÅ ansökte var odds ratio 74.73(822/11). Skillnaden mellan odds ratios erhålls genom division, 74.73/0.037 = 2019.73, se Field, A. (2013), s. 744-745. 145 Då enskilda utan juridiskt biträde ansökte var odds ratio 0.037 (74/1963) och då enskilda med juridiskt biträde ansökte var odds ratio 0.34 (192/559). Skillnaden mellan odds ratios erhålls genom division, 0.34/0.037 = 9.19, se Field, A. (2013), s. 744–745. 146 Detta innefattar följande brott: mord, dråp, barnadråp, misshandel, grov misshandel, vållande till annans död, vållande till kroppsskada eller sjukdom, framkallande av fara för annan, arbetsmiljöbrott samt försök eller förberedelse till mord, dråp, barnadråp, misshandel etc. 1 47 Detta innefattar följande brott: människorov, människohandel, olaga frihetsberövande, olaga tvång, grov fridskränkning, grov kvinnofridskränkning, olaga förföljelse, äktenskapstvång, olaga hot, hemfridsbrott etc. 148 Bland enskildas resningsansökningar var det dock relativt vanligt förekommande att det inte framgick vilken brottstyp som ansökan avsåg (1573) vilket således utgör en osäkerhetsfaktor för denna statistik. 149 Detta innefattar följande brott: våldtäkt, sexuellt tvång, sexuellt utnyttjande av person i beroendeställning, våldtäkt mot barn, sexuellt utnyttjande av barn, sexuellt övergrepp mot barn, utnyttjande av barn för sexuell posering, sexuellt ofredande, kontakt med barn i sexuellt syfte, koppleri etc. 150 Såvitt framgår av resningsansökan. Huruvida den enskilda individen ändå haft juridiskt biträde i en eller annan bemärkelse går inte att uttala sig om. 151 HovRn för Västra Sverige Ö 1442-15. 152 Göta HovR Ö 3037-20. 153 Göta HovR Ö 3037-20. 154 Göta HovR Ö 1601-18. 1 55 Från denna kategori har exkluderats ansökningar som överlämnats till behörig domstol. 156 Men domstolen kommit fram till att det inte funnit skäl för resning. 157 Se t.ex. HD Ö 6092-13. 158 Dvs. att domstolen inte prövat sakfrågan men att individen är oförhindrad att söka på nytt. Att en ansökan avvisas skiljer sig således från att ansökan avslås, eftersom domstolen i det första fallet inte ens gått in i en prövning av sakfrågan och att sökande är oförhindrad att söka på nytt. 159 Se t.ex. HovRn för Västra Sverige Ö 3885-17, HovRn för Nedre Norrland Ö 92815 och Ö 1081-18, Göta HovR Ö 295-16 och HD Ö 3999-13. 160 Se t.ex. HD Ö 586-12 och Ö 1946-13. 161 Se t.ex. HD Ö 3708-09 och Göta HovR Ö 1133-16. 162 Dvs. att domstolen inte prövat sakfrågan och individen är förhindrad att ansöka på nytt. Ett avskrivningsbeslut liknar således ett avvisande i den bemärkelsen att någon prövning i sakfrågan inte har förekommit och att sökande är oförhindrad att ge in en ny resningsansökan. 163 Se t.ex. Göta HovR Ö 2467-16 samt HovRn för Nedre Norrland Ö 1557-18. 164 För att besvara en sådan fråga hade en annan typ av studie (experimentell) behövt genomföras. 1 65 HD Ö 4558-20. 166 HD Ö 3546-20 samt Ö 5104-19. 167 HovRn för Västra Sverige, Ö 1180-16. 168 Göta HovR Ö 1601-16. 169 HovRn för Nedre Norrland, Ö 957-15. 170 HovRn för Skåne Blekinge, Ö 984-19. 171 HovRn för Skåne Blekinge, Ö 984-19. 172 Göta HovR Ö 220-15. 173 HovRn för Västra Sverige, Ö 2004-19. 174 Göta HovR Ö 1363-20. 1 75 HD Ö 132-15. 176 HovRn över Skåne och Blekinge, Ö 784-16. För den ursprungliga domen se Ystads TR, B 1331-11. 177 Göta HovR Ö 2809-16. 178 Göta HovR Ö 1204-17. 179 HovRn för Västra Sverige Ö 5135-14. 180 HD Ö 662-18. 181 Med överlämnande avses att domstolen beslutar att överlämna resningsansökan till behörig domstol, till vilken ansökan rätteligen skulle ha adresserats av sökande. 1 82 Då HovRn för Övre Norrland beslutade var odds ratio 2,64 (58/22) och när HD beslutade var odds ratio 0,19 (376/1954). Skillnaden mellan odds ratios för dessa domstolar erhålls genom division, 2,64/0,19 = 13.89, se Field, A. (2013), s. 744–745. 183 Då HovRn för Övre Norrland beslutade var odds ratio 2,64 (58/22) och när Göta HovR beslutade var odds ratio 0,98 (129/131). Skillnaden mellan odds ratios för dessa domstolar erhålls genom division, 2,64/0,98 = 2.70, se Field, A. (2013), s. 744—745. 184 För ett mer utförligt resonemang i detta avseende se Lidén. M (2016). Felaktiga brottmålsdomar är rättsstatens Akilleshäl — en genomgång av 2078 resningsansökningar, Dagens Juridik 2016-10-31. Det kan även noteras att det idag finns forskning som syftar till att uppskatta sannolikheten för en felaktig fällande brottmålsdom, se t.ex. Rouder, J.N., Wixted, J.T. & Christenfeld, N.J.S. (2018). Cognitive Psychology Expertise and the Calculation of the Probability of a Wrongful Conviction. Dessa uppskattningar baseras exempelvis på s.k. DNA random match probability samt kvantifiering av risken för kontaminering i ett labb där DNA-analyser genomförs. 185 Se t.ex. Simon, D. (2012). In Doubt: The Psychology of the Criminal Justice Process, Leo, R.A. (2017). The Criminology of Wrongful Conviction: A Decade Later, Lidén, M., Gräns, M. & Juslin, P. (2018). Self-correction of Wrongful Convictions: is there a “System.level” Confirmation Bias in the Swedish Legal System’s Appeal Procedure for Criminal Cases? Part II. 1 86 Snarare än kunskap om enbart enskilda felkällor. För mer om detta se t.ex. Leo, R.A. (2017). 187 Därav torde det finnas mycket att lära genom att t.ex. undersöka kalla fall och felaktigt fällande brottmålsdomar tillsammans. 188 Inom ramen för signal detection theory beskrivs ett tests eller ett systems prediktionsförmåga, inte distinktionsförmåga, men begreppen används här synonymt. För mer om signal detection theory se t.ex. Green, D.M. & Swets, J.A. (1966). Signal Detection Theory and Psychophysics. Stora delar av den tidiga forskningen kring signal detection theory kretsar kring hur människor skiljer ”signaler” (mer specifikt radarsignaler) från ”noise”. 1 89 Exempelvis kan ett avvisande eller ett avskrivande beskrivas som en risk för en miss, om det avser en oskyldig individ, men som en chans på ett korrekt avfärdande om det avser en skyldig individ. Tabellen är även en förenkling i den meningen att en individ kan vara delvis oskyldig eller skyldig, t.ex. för att brottsrubriceringen är felaktig. 190 Indirekt eftersom resningsdomstolen inte faktiskt fattar beslut i skuldfrågan, utan endast huruvida det finns anledning att ompröva skuldfrågan. 191 På flera håll har det uttryckts att resningsinstitutet inte får komma att i praktiken fungera som en fjärde instans, se t.ex. SOU 2009:98 s. 13, Lagrådsremiss, Resningsförfarandet i brottmål, återupptagande av förundersökningen och rätt till biträde, s. 28 samt Referat från paneldebatt: Får alla felaktigt dömda resning? En central rättssäkerhetsfråga, s. 4, tillgänglig på: http://www.rattsstatensvanner.se/ pdf/SRV_Seminarium_171127_referat.pdf. 192 Se t.ex. Frigell, A. (2013). Rätt till resning i en rättsstat?, tillgänglig på: https:// www.advokaten.se/Tidningsnummer/2013/Nr-2-2013-Argang-79/Ratt-till-resningi-en-rattsstat/ samt Jurva, M-K. (2012). Omöjligt att få resning?, tillgänglig på: https://www.magasinetparagraf.se/nyheter/42664-omojligt-att-fa-resning/. 193 Vad som är högt eller lågt är dock naturligtvis en mycket relativ bedömning och jämförelser med andra rättsordningar är inte nödvändigtvis helt rättvisande. För motsvarande statistik i Norge och Danmark se Ulf Stridbecks och Olav Haugen Moens artikel samt hemsidan för Kommisjonen for gjenopptakelse av straffesaker, https://www.gjenopptakelse.no/ och Gorm Toftegard Nielsens artikel samt Den Særlige Klageret, https://www.domstol.dk/OM/ORGANISATION/Pages/ DenS%C3%A6rligeKlageret.aspx. 194 Exempelvis Kaj Linna och Esa Teittinen. 195 Lidén, M., Gräns, M. & Juslin, P. (2018). Uppskattningsvis, under perioden 2010–2014 skulle detta handla om 34,67 procent (597 av 1 722) av samtliga felaktigt dömda som ansöker om resning. 196 Idag finns det begränsad information samt ansökningsblankett tillgänglig för resningssökande, exempelvis via HD:s websida, se https://www.domstol.se/hogstadomstolen/om-handlaggningen/resning och https://www.domstol.se/globalassets/filer/domstol/hogstadomstolen/dokument/ansokan-resning.pdf 197 Se Kommisjonen for gjenopptakelse av straffesaker, tillgänglig på: https:// www.gjenopptakelse.no/index.php?id=155. 198 Tillgänglig på https://www.law.umich.edu/special/exoneration/Pages/ about.aspx. 1 99Se https://www.oskyldighetsprojektet.se/. 200 Det kan noteras att sådan vägledning finns tillgänglig via t.ex. den norska Gjenopptakelsekommisjonens hemsida, se https://www.gjenopptakelse.no/sokom-gjenapning. 2 01 Se fotnot 1.
Hänvisas från p. 2 (s. 509)
1.”Herr Talman! (…). Brister har påtalats och reformer genomförts såväl i fråga om lagstiftningen som rättegångsordningen. (…) På ett avsnitt har man emellertid dröjt kvar vid det gamla förfaringssättet, och det gäller vid högsta domstolens handläggning av resningsansökningar. Anledningen är svårförståelig (…) Jag betraktar nämligen frågan om möjligheten för en resningssökande att få sin sak omprövad av vår högsta instans såsom mycket betydelsefull. Och det är därvid av utomordentligt värde att prövningen sker under sådana former, att alla krav på modernt, objektivt rättegångsförfarande, så långt nu detta är möjligt, tillgodoses. Detta är så mycket viktigare som det är ostridigt att felaktigheter kan begås.” (Carl Albert Andersson, 1956) Det svenska resningsinstitutet, så som det ser ut idag, utformades åren 1988–1989. Då övergavs den tidigare ordningen som innebar att samtliga resningsansökningar i brottmål prövades av Högsta Domstolen (HD), en ordning som dessförinnan hade debatterats och kritiserats på politisk nivå under flera decennier, vilket det finns bevis på i riksdagsprotokoll redan från 1950-talet. Exempelvis framgår det av Riksdagens protokoll från första kammaren, att onsdagen den 4 april 1956 har ”inrättande av en särskild rättsnämnd för resningsfrågor” debatterats med anledning av två likalydande motioner vari hemställdes om en ”(…) skyndsam utredning rörande inrättandet av en från de reguljära domstolarna fristående särskild rättsnämnd för resningsfrågor”. Flera olika typer av skäl anfördes till stöd för inrättandet av en sådan rättsnämnd, t.ex. att det inte bör ens kunna ifrågasättas ”att känsloskäl eller prestigesynpunkter visavi tidigare domar eller institutionens oantastbarhet påverkat avgörandet”. Flera interpellanter och motionärer, däribland Carl Albert Andersson, argumenterade för att en sådan nämnd skulle bestå, inte bara av HD:s ledamöter, utan även av akademiska jurister samt lekmän som kunde representera fackkunskap på olika områden och som kunde inkluderas allt efter målets beskaffenhet. De framförda synpunkterna föranledde inte då några förändringar eftersom ett överflyttande av beslutanderätten från HD till en rättsnämnd ansågs kräva mycket starka skäl och på vissa håll avfärdades oron kring HDledamöternas objektivitet som ”rena hjärnspöken”. När en förändring väl kom innefattade den således inte någon fristående rättsnämnd, utan istället innebar förändringen att avgöranden från tingsrätterna nu kom att prövas av hovrätterna istället för HD, medan HD fortsatt prövade avgöranden från hovrätterna. Vid denna tid utformades även de materiella förutsättningarna för resning till förmån för en dömd person och detta reglerades i Rättegångsbalken (RB) 58 kap. 2 § med än idag bibehållen lydelse. Dessa förändringar innebar inte att det var slutdebatterat kring resningsinstitutet. För den som tagit del av den nutida juridiska och officiella debatten kring dagens resningsinstitut ringer det troligen något bekant över de synpunkter som framfördes redan på 1950-talet. Än idag uttrycks oro kring förekomsten av felaktigheter, vikten av ett objektivt rättegångsförfarande samt en viss frustration kring trögheten i att åstadkomma förändringar. Likaså finns det än idag, år 2021, flera förespråkare av en från domstolssystemet fristående resningsnämnd.s. 508
2.Den moderna svenska rättens extraordinära rättsmedel, innefattat resningsinstitutet, har dock sitt ursprung långt tidigare än 50-talet. Den tidigast kända motsvarigheten är nämligen det kungliga prerogativet av innebörd att ”Konungen skall pröva sanningen: han skall upphäva alla falska domar och orätta domar” som kom till uttryck i bl.a. Tingmålabalken 19, i Västmannalagen under 1400-talet. Senare utvecklades ett speciellt extraordinärt rättsmedel som avsåg att bereda missnöjd part möjlighet att föra sin talan inför konungens domstol, vilket reglerades i 1614 års rättegångsordinantie och 1615 års rättegångsprocess. Möjliga talegrunder enligt 1615 års rättegångsprocess var t.ex. ”at sielfwe Domarne Wore Wederdelemän uthi Saken partijske och misstänckte” s.k. male administrata justitia, vartill det mest närliggande institutet i dagens rättsordning torde vara domarjäv. Andra utvecklingar av intresse under 1600- och 1700-talen var bl.a. möjligheten att föra en s.k. nullitetstalan. Vid införandet av denna möjlighet varnades dock för missbruk varigenom ”rättegången blifwer oändelig och Wår högsta och egen dom wahnhedrad”. I syfte att förekomma sådant missbruk krävdes bl.a. att sökande, strax efter det att dom meddelats, skulle tillkännage sin avsikt att klaga och det stadgades därtill straff för den som förde en obefogad nullitetsklagan. I linje med denna konservativa attityd föreskrevs i lagstiftning från 1723 att ”merita causae” dvs. materiella skäl, inte kunde prövas för det fall att någon nullitet ej funnes vara begången. Därtill, år 1734, reglerades nullitetens omfång mer restriktivt, så att nulliteten inskränktes till fel som inverkat på domsinnehållet och det infördes även en tidsbegränsning för nullitetsklagan. År 1849 kom nullitetsbesvären ur bruk, men samtidigt hade ett relaterat institut börjat utvecklas, nämligen s.k. återbrytande av dom som ”wunnit laga krafft.”En grund för återbrytning var nya skäl, som, om än något diffust utformat, kunde innefatta nya bevisfakta som t.ex. visade att part som avlagt ed eller vittne hade begått mened eller att i målet åberopat bevis varit förfalskat. Initialt var det konungen, i praktiken justitierevisionen, som hade att pröva om de skäl som åberopades i ansökan var att betrakta som nya. I samband med HD:s inrättande år 1789 överflyttades dock beslutanderätten till denna domstol, i enlighet med § 18 av 1809 års Regeringsform (RF). Därefter började de mer specifika resningsgrunderna diskuteras och få sin form, och år 1939 antogs Processlagsberedningens (PBL) förslag som lag, vilket trädde i kraft år 1948 (RB kap. 58 och 59). Det var således i detta skeende som begreppet resning fick den betydelse som det har idag. Att en dom på 1800-talet benämndes ha ”wunnit laga krafft” har idag sin motsvarighet i brottmålsdomens rättskraft som kommer till uttryck i RB 30 kap. 9 § och som ligger till grund för den omdiskuterade orubblighetsprincipen dvs. att rättsligt bindande brottmålsdomar verkligen ska vara bindande.s. 509
3.Efter att delar av beslutanderätten år 1989 överflyttades från HD till hovrätterna (ifall då resningsansökan avsåg avgörande från tingsrätt) fortsatte sålunda debatten om resningsinstitutet på flera håll. Den i modern tid mest citerade, och sannolikt mest inflytelserika, rapporten i detta avseende är Justitiekanslerns (JK) år 2006 utgivna rapport Felaktigt dömda i vilken tillämpningen av resningsreglerna i brottmål kritiserades starkt ur rättssäkerhetssynpunkt. Med stöd av rapporten begärde JK hos regeringen att frågan om en särskild ”resningsnämnd” skulle utredas. Framställningen är alltjämt under beredning av Regeringskansliet och har inte lett till några mer konkreta resultat, utöver motioner och utredningar. Exempelvis innehåller en av dessa motioner förslag om att JK ska få uppdraget att sätta samman en provisorisk resningsnämnd bestående av en grupp oberoende sakkunniga som får granska något eller några omdiskuterade pilotfall. Detta föreslås ligga till grund för en utvärdering av huruvida systemet med en oberoende resningsnämnd bör permanenteras. Varken denna eller andra motioner har resulterat i de efterfrågade förändringarna. Däremot utsåg Riksåklagaren (RÅ) år 2007 en överåklagare med särskilt ansvar för resningsärenden. Samtidigt inrättades en ny funktion vid RÅ:s kansli som enbart handlägger resningsärenden och som inte ska ha haft någon befattning med det mål som ansökan gäller. Även vissa andra förändringar har genomförts efter det att Förundersökningsutredningen år 2009 presenterade ett delbetänkande med namn Resningsförfarandet i brottmål — återupptagande av förundersökning och rätt till biträde. I betänkandet diskuteras bl.a. problem som kan uppstå från det förhållandet att resningssökande har bevisbördan för att resningsförutsättningarna är uppfyllda, men samtidigt är det staten genom åklagare som förfogar över utredningsresurserna. Kraven för att åklagaren skulle återuppta förundersökningen bedömdes vara högt ställda och utredningen ansåg därför att situationen var otillfredsställande eftersom den skapade en obalans mellan den enskilde och staten vad gäller tillgången till utredningsresurser. Exempelvis kunde den rådande situationen leda till att den dömde eller dennes ombud tvingades att själva hålla förhör med en målsägande eller ett vittne. En sådan egenhändig bevisupptagning utanför förundersökningens ram ansågs riskera att förstöra bevisningen snarare än att säkra den. Med anledning av detta ansåg utredningen att kraven för att återuppta en förundersökning skulle sänkas men noterade samtidigt att kraven för att bevilja resning förblev de samma. Sammantaget föreslog utredningen att kravet för att återuppta en förundersökning i resningssyfte borde uttryckas så att det ska vara tillräckligt att det nya materialet sannolikt kan utgöra grund för resning för att en förundersökning ska återupptas i resningssyfte. Avsikten var således att möjligheterna att ta upp en förundersökning på nytt skulle bli bättre än tidigare. Utredningen ansåg även att domstolen skulle ha en möjlighet (dock ej skyldighet) att verka för en mer fullständig utredning när det framstod som särskilt angeläget, t.ex. då den resningssökande inte själv har rätt att företa den aktuella utredningsåtgärden eller om bevisvärdet av det nya materialet som utredningsåtgärden syftar till att säkra riskerar att förstöras om den enskilde skulle vidta den på egen hand. Utredningen uppmärksammade även att det, i enlighet med rättsfallet NJA 1980 s. 416, inte fanns någon rätt till rättsligt biträde (offentlig försvarare) för en dömd person. Utredningen ansåg att för att en offentlig försvarare ska kunna förordnas när en fråga om resning uppkommit bör som huvudregel krävas att förundersökningen har återupptagits eller att domstolen bedömer att det finns skäl för ett återupptagande. Skälet för att dessa omständligheter bör beaktas särskilt är att ärendet får anses ha sådan substans att det framstår som mer rimligt än annars att staten bidrar till kostnaderna för rättslig assistans. Det bör dock finns en möjlighet att även i andra fall utse en offentlig försvarare då det finns synnerliga skäl. En sådan situation kan vara att ärendet är så komplicerat att det krävs särskilda förberedelser inför en resningsansökan. Utredningen ansåg även att prövningen skulle innefatta en behovsbedömning vari hänsyn skulle tas till bl.a. brottets svårhetsgrad, den tilltalades personliga förhållanden och vilken typ av utredningsåtgärder som kunde bli aktuella. Det noterades att förnyade förhör ofta torde fordra biträde medan t.ex. en kompletterande teknisk undersökning i regel inte gör det.s. 511
4.Efter 2009 års utredning kom år 2012 en proposition, som resulterade bl.a. i att tre nya paragrafer tillkom som behandlar utredning (RB 58 kap. 6a–6b §§) och rätt till biträde för resningssökande under vissa förutsättningar (RB 21 kap. 3b §). Vad gäller frågan om fristående resningsnämnd verkar den väsentligen vara bordlagd. Det förekommer dock fortfarande, med jämna mellanrum, påtryckningar i allmän debatt om att det behövs en oberoende resningsnämnd, vars prestige inte står på spel om en dom visar sig vara felaktig.s. 513