1.grundade sig på en människorättskränkning som Europeiska människorättsdomstolen hade konstaterat. Ansökan hade gjorts ungefär tre månader efter att människorättsdomstolens slutliga avgörande hade meddelats. Av de skäl som nämns i högsta domstolens beslut prövades ansökan fastän den hade gjorts efter den i 31 kap. 10 § 1 mom. RB angivna tidsfristen på ett år räknat från det domen i fråga vann laga kraft. (31 kap. 7 § 1 mom. 4 p.; 31 kap. 10 § 1 mom. RB). Således åsidosatte HD den i 31 kap. 10 § 1 mom. RB stadgade tidsfristen och skapade en ny frist som gäller för avbrytande av en lagakraftvunnen dom: avbrytande måste sökas utan ogrundat dröjsmål från det slutliga avgörandet av människorättsdomstolen som konstaterar att människorättskränkningen har begåtts i den nationella domen.s. 498
2.Skälet för HD:s slutsats är att när regleringen om extraordinärt ändringssökande reformerades år 2005, infördes nya regler om tidsfrist för klagan på grund av domvilla. Enligt 31 kap. 2 § 3 mom. RB (28.6.2005/666) kan klagan anföras inom sex månader från det att ett internationellt övervakningsorgan har meddelat ett slutligt avgörande enligt vilket ett rättegångsfel har begåtts. De här sex månaderna gäller oavsett om den i 31 kap. 2 § 2 mom. RB stadgade tidsfristen har löpt ut. Motsvarande förlängning finns inte för tidsfrist att söka återbrytande av lagakraftvunnen dom. Om människorättskränkningen inte kan anses vara ett rättegångsfel, den nya regeln skulle leda till att inget extraordinärt rättsmedel skulle kunna tillämpas, oberoende av kränkningens materiella allvarlighet.s. 498
3.En alternativ slutsats i HD:2011:100 kunde kanske ha varit att tilllämpa den nya sex månaders tidsfristen (31 kap. 2 § 3 mom. RB) ex analogi även för en ansökan om återbrytande. I den finska litteraturen har HD kritiserats för att den inte valde den här tolkningen och i stället, utan lagens stöd, skapade en helt ny fatalietid. 4.3 Behörighet att söka Parterna i ärendet som skulle ha haft rätt att överklaga domen har naturligtvis också rätt till extraordinär ändringssökande. Juridiska författare har hävdat att en annan person som omfattas av domens rättskraft också borde ha rätt till extraordinär ändringssökande.s. 498
4.Rätten till extraordinär ändringssökande har utvidgats under vissa omständigheter till myndigheter. Till exempel poliser eller åklagare har ansetts vara behöriga att söka resning till exempel när det gäller personer som har fått böter med fel namn eller när böternas storlek har räknats fel.s. 499
5.Även domare har varit sökande i vissa resningsfallen. Domarens rätt till extraordinär ändringssökande anses ändå vara begränsat till indispositiva ärenden, dvs. alla brottmål och tvistemål där det finns allmänna intressen (t.ex. tvistemål om vårdnad om barn). En liknande rätt till extraordinär ändringssökande har också chefen för domstolen där felet har begåtts, men inte en domarekollega.s. 499
6.Domarens rätt att söka resning eller klaga till fördel för den åtalade har motiverats med allmänna och den dömdes intresse. Den anses bidra till legitimitet i det straffrättsliga systemet, även om den dömda av någon anledning inte intervenerar. I sådana situationer har domstolen möjlighet att korrigera det fel som domstolen själv har orsakat. Det kan vara fråga om tekniska misstag i straffmätning som den tilltalade kanske inte själv uppmärksammar och förstår.s. 499
7.Högsta domstolen ansåg i fallet HD:2014:10 att den domaren som har beslutat ärendet inte har rätt att söka återbrytande till svarandens nackdel. Högsta domstolen motiverade sin dom med att även om felaktiga domar kan undergräva förtroende för domstolarna, kunde domarens möjlighet att söka återbrytande till svarandens nackdel äventyra det allmänna förtroendet för domstolens opartiskhet. 4.4 Ombudstvång och rättegångskostnader Biträdestvång vid extraordinär ändringssökande tillades till RB i 2011 (17.6.2011/718). Till dess var det inte obligatoriskt att anlita rättegångsbiträde i extraordinär ändringssökande. Som framgår av lagens ordalydelse, gäller biträdestvång endast i högsta domstolen, inte i lägre rättsinstanser (15 kap. 1 § 4 mom. RB). Det finns inte heller tvång att använda rättegångsbiträde i ansökan som gäller återställande av försutten tid. Kompetens att agera som rättegångsbiträde regleras i 15 kap. 2 § RB; i detta sammanhang betyder det att biträdet är en advokat, en jurist vid offentlig rättshjälpsbyrå, en jurist med särskilt tillstånd eller en myndighet.s. 499
8.Regeringens proposition gällande biträdestvång anger att det var rätt vanligt med extraordinärt ändringssökande i högsta domstolen, men att ansökningarna sällan är framgångsrika. Propositionen lyfte fram att högsta domstolens begränsade resurser används för ärenden som inte har någon utsikt till framgång. Målet bakom biträdestvång var att ett lagfaret biträde skulle gallra bort ansökningar som inte kan ha framgång. Å andra sidan, biträdestvång borde förbättra kvaliteten på ansökningar, vilket skulle bidra rättssäkerhet och behandlingen av ansökan i högsta domstolen.s. 500
9.Kravet gäller inte myndigheterna som sökande, eftersom den nödvändiga sakkunskapen inom myndigheterna är annars tryggad. Deras ansökningar är oftare framgångsrika. Det är inte ovanligt att myndigheterna söker resning eller upphävande på grund av domvilla, men dessa ansökningar är ofta av en teknisk natur.s. 500