4 · Skuldprincipen i svensk avtalsrätt

1.Svensk förmögenhetsrätt har påverkats av romersk rätt redan under medeltiden och ännu en reception ägde rum genom hovrättspraxis under 1600-talets andra hälft. Till detta kommer den starka påverkan som den romerskrättsligt färgade tyska rätten hade på svensk och övrig nordisk förmögenhetsrätt under 1800-talet och början av 1900-talet. Enligt Pehr Assarssons undersökning av medeltida lagbestämmelser tycks svensk och övrig nordisk rätt ursprungligen ha byggt på ett strikt ansvar: ”[…] och regeln var: periculum rei est debitoris”. Under påverkan av romersk rätt kom de med tiden att tolkas mildare för att så småningom producera ett rättsläge som snarare byggde på regeln ”periculum rei est creditoris”. Vid tidpunkten för undersökningen, år 1867, tvekade Assarsson inte inför att uttala att den allmänna grunden för såväl utom- som inomobligatorisk skadeståndsskyldighet är ”uppsåt och vållande” och att det inomobligatoriska ansvaret i likhet med romersk rätt känner ”[…] två arter av vållande, culpa, nemligen konkret och abstrakt, samt af det abstrakta tvänne grader, nemligen groft och ringa”. En allmän culparegel för utom- och inomkontraktuellt skadestånd ingick även i de kodifikationsförslag som utarbetades av lagkommittén (1826) och den äldre lagberedningen (1850).s. 55

2.Med influenser från tysk rätt diskuterade nordisk rättsvetenskap under 1900-talets första hälft vilka undantag från skuldprincipen (culparegeln) som bör gälla. Bakgrunden var det strängare ansvar som gällde för leveransförpliktelser enligt 24 och 43 §§ äldre köplagen (1905:38 s. 1) och frågan var om och i så fall när analogier var berättigade. Beträffande det strängare skadeståndsansvaret för leveransförpliktelser uttalade Tore Almén och Rudolf Eklund att det ”nog” är ett uttryck för principen att själva avtalet i detta hänseende in dubio ”måste anses innefatta en garantiutfästelse av säljaren […]”. På motsvarande sätt ansågs det strikta skadeståndsansvar förenat med agerande som falsus procurator enligt 25 § lagen (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område behöva motiveras med att den som uppträder som fullmäktig för annan får anses ha iklätt sig en garanti för att han är berättigad att handla på den uppgivne huvudmannens vägnar.s. 56

3.Som Ramberg noterar finns också flera prejudikat i svensk rätt där skuldprincipen kommer till tydligt uttryck. I synnerhet gäller detta det ovan nämnda prejudikatet NJA 2020 s. 115 (”De försvunna korna”). I det inledningsvis återgivna citatet uttalas att huvudregeln i svensk rätt är att skadeståndsskyldighet till följd av avtalsbrott förutsätter oaktsamhet. Högsta domstolen tillämpade i fallet denna rättsnorm för att ålägga den avtalsbrytande parten skadeståndsansvar. Däremot finns inget prejudikat som ansluter sig till garantiansvarsprincipen i någon form, men väl fall rörande frågor som faller under punkt 1 eller 2 i den ovan diskuterade uppräkningen (se avsnitt 3); dvs. där Högsta domstolen tolkningsvis ansett en resultatförpliktelse vara en garantiförpliktelse eller där den tillämpat en särskild utfyllande regel som inte kräver oaktsamhet för skadestånd.s. 57

4.Ramberg stödjer sin slutsats att skuldprincipen ändå inte gäller på att de relevanta uttalandena i samtliga prejudikat haft karaktären av obiter dicta och därför inte är ”bindande”. Argumentationen förefaller bygga på ett resonemang av följande slag. Endast domskäl som är avgörande för utgången i målet (eller i förekommande fall beslutet) — dess ratio decidendi — är bindande. Inget uttalande som ger uttryck för skuldprincipen i prejudikat har varit av avgörande betydelse för utgången och samtliga är därmed att betrakta som obiter dicta.s. 57

5.Någon form av distinktion mellan ”för utgången avgörande” och ”för utgången överflödiga” domskäl (ratio decidendi respektive obiter dicta) med betydelse för huruvida och i vilken mån avgöranden är prejudicerande är utan tvekan en del även av den i svensk rätt gällande rättskälleläran. Med ”prejudicerande” menar vi att de aktuella domskälen tillhandahåller auktoritetsskäl för hur rättsliga frågor ska besvaras; det vill säga normativa skäl för hur gällande rätt är beskaffad. Termen ”bindande” är i sammanhanget onyanserad, eftersom prejudikat kan tillhandahålla auktoritetsskäl utan att nödvändigtvis vara normativt utslagsgivande vid ställningstaganden till den aktuella rättsfrågan. Inte heller är det så att avgörande domskäl alltid är prejudicerande eller att överflödiga domskäl aldrig är det. Det är knappast möjligt att beskriva distinktionens normativa betydelse mer precist än vad som framgår av följande formuleringar, som alltså enligt vår mening beskriver gällande rättskällenormer: • Avgörande men inte överflödiga domskäl är som huvudregel prejudice-s. 57

6.rande. • Avgörande domskäl har som huvudregel också en starkare prejudikatverkans. 58

7.än de överflödiga domskäl som undantagsvis är prejudicerande. Att avgörande domskäl som huvudregel har ”starkare” prejudikatverkan än de överflödiga domskäl som i förekommande fall har prejudikatverkan innebär att de tillhandahåller starkare skäl för hur gällande rätt är beskaffad. Annorlunda uttryckt krävs som huvudregel starkare ”motskäl” för att inte som gällande rätt acceptera vad som följer av avgörande domskäl än vad som krävs för att inte acceptera vad som följer av överflödiga domskäl.s. 58

8.För att tillämpa dessa regler krävs för det första att den rättsfråga som målets utgång avgör identifieras. Detta ställer vanligen inte till några bekymmer eftersom domslutet alltid gör anspråk på att besvara den. För det andra krävs ett ställningstagande till vilka delar av domskälen som är ”avgörande” och vilka som är ”överflödiga” för att besvara frågan. Detta gäller även om man har en annan uppfattning om innehållet i rådande rättskällenormer, så länge man är beredd att i något relevant hänseende tillmäta avgörande och överflödiga domskäl olika betydelse i normativt hänseende. Det kan emellertid vara svårt att avgöra vilka delar av domskäl som är ”avgörande” och vilka som är ”överflödiga” och det är också en fråga som delvis är oklar och även omstridd. Klart är emellertid att en del av domskälen enligt gällande rätt är avgörande och därmed tillhör målets ratio decidendi om den enligt domskälen ger uttryck för nödvändiga eller tillräckliga villkor för utgången i målet. Med detta synsätt är domskälen i NJA 2020 s. 115 (”De försvunna korna”) att betrakta som avgörande (p. 20 och 27). Enligt huvudregeln är de därmed prejudicerande. Att gäldenärerna oaktsamt orsakat det i målet aktuella avtalsbrottet var enligt domskälen och därmed enligt den norm som tillämpas i rättsfallet nödvändigt för utgången i målet, dvs. att skadestånd utdömdes.s. 58

9.Ramberg accepterar inte detta. I stället kräver hon att domslutet förnekar skadestånd på den grunden att oaktsamhet inte har förelegat. Hon förefaller därmed uppställa ett krav på att domstolen varit tvungen att ta ställning till utformningen av det aktuella rekvisitet i den tillämpade regeln för att den delen av domskälen ska vara avgörande. Det innebär i så fall att hon endast accepterar domskäl som avgörande om de ger tillräckliga villkor för att motivera utgången. Ett sådant synsätt utesluter att ett prejudikat som tillerkänner skadestånd kan tillföra något om de nödvändiga villkoren för att skadestånd enligt gällande rätt ska föreligga i sina avgörande domskäl. Enligt Ramberg finns inget exempel på prejudikat där avtalsrättsligt skadestånd inte utdömts med hänvisning till att oaktsamhet inte förelegat. Så kan det vara. Men synsättet att domskäl är avgörande endast om de ger tillräckliga villkor för att motivera utgången är enligt vår mening inte en rättvisande beskrivning av den vikt prejudikat har för att fastställa innehållet i gällande rätt. Ett sådant synsätt bygger på ett snävare begrepp om ”avgörande” domskäl än det gängse och vidare begreppet.s. 59

10.Anta att skadestånd nekas på den grunden att oaktsamhet inte föreligger. I så fall tillhör denna grund domens avgörande domskäl enligt såväl det snäva som det vida begreppet.s. 59

11.Anta i stället att skadestånd beviljas på bland annat den grunden att oaktsamhet föreligger samtidigt som domstolen i domskälen uttryckligen uttalar att den inte hade tillerkänt skadestånd om oaktsamhet inte hade förelegat och att den därför funnit det nödvändigt att företa en aktsamhetsbedömning. Med det snäva begreppet följer i så fall att prejudikatet i sina avgörande domskäl över huvud taget inte berör frågan om skadestånd förutsätter oaktsamhet.s. 59

12.Det kan också framhållas att det snäva begreppet skulle motverka möjligheten till rättsbildning genom prejudikat. Det rättsbildningsmandat som de högsta dömande instanserna har begränsas i så fall till att endast avse sådana rättsfrågor som domstolen givet utgången varit tvungen att uttala sig om. Anser domstolen att nödvändiga förutsättningar för utdömande av en viss rättsföljd föreligger skulle domstolen sakna möjlighet att med prejudicerande verkan klargöra innebörden av dessa nödvändiga förutsättningar. Det kan givetvis vara förenat med olika för- och nackdelar, men konsekvenserna vore långtgående.s. 60