Andra har tidigare pekat på att svenska domare inte tillämpat rättighetsregleringen horisontellt, se avsnitt 1 och 2 i Äganderätten och egendomsskyddet, del 1, med referenser till bl a Håkan Anderssons analyser. De analyser jag gjort av svenska domskäl indikerar att domarna utgått från den horisontella relationen. Domarna har relativt tydligt hållit isär skadeståndsansvar för staten och skadeståndsansvar för enskilda. De har använt grundläggande rättigheter och vertikala regler som stöd för tolkningen av en civilrättslig regel, såsom jag beskrivit ovan avsnitt 2. Domarna har också uttryckligen prövat om en grundläggande rättighetsregel skall föranleda skadeståndsansvar, men beslutat att så inte skall vara fallet, och därmed utgått från EKMR som något annat än en horisontell norm. De har då använt en relationell hantering även om den då riskerar att skymmas av ställningstagandet kring regleringsstatus. Det har emellertid också förekommit att domare använt den vertikala regleringen och Europadomstolens tidigare avgörande som ett argument som talar starkt för att underkänna avtalsvillkor i kombination med argumentet att det är relevant att hindra konventionskränkningar. Huruvida en sådan argumentation verkligen innebär något annat än att använda rättighetsregleringen som en horisontell regel kan ifrågasättas. Se bl a NJA 2018 s 913 (Den flyttade bilen), NJA 2015 s 899 (Granskningsavgiftsblockaden), NJA 2013 s 1241 (Bostadsfastighetsutmätning), NJA 2007 s 747 (Trygg-Hansas filmning), AD 2012 nr 74 (Avgiftsvillkors giltighet).
Hänvisas från p. 2 (s. 426)
2.En hantering av detta slag behöver inte betraktas som främmande. Det finns redan processer där både horisontella och vertikala intressemotsättningar prövas inom ramen för samma förfarande. Utmätningssaker och flyttning av fordon är två exempel. Sett till vad domare redovisat avseende sin hantering av horisontella relationer där de grundläggande rättigheterna hävdats, är resultatet av min konstruktiva analys inte heller särskilt märkligt. Vad jag tillför är en förklaring av varför de grundläggande rättigheterna inte behöver betraktas som civilrättsliga normer. Det är ett bidrag till slutsatsen att de grundläggande rättigheterna inte behöver innebära någon omsystematisering av civilrätten, och inte heller medföra något annat än ett relationellt angreppssätt till juridisk analys.s. 426