1.7.1 Regeln Rätten kan meddela tredskodom om svaranden antingen inte avger svaromål efter att ha förelagts om det vid påföljd av tredskodom eller uteblir från ett sammanträde. En sådan tredskodom behöver dock inte innebära att käromålet får bifall. Reglerna om prövningen av saken i tredskodom kan därför ge ett sista möjligt alternativ.s. 284
2.Vid prövningen av om käromålet ska bifallas genom tredskodom ska rätten utgå från att de rättsfakta käranden åberopat är bevisade, om kärandens framställning av rättsfakta inte strider mot något förhållande som är allmänt veterligt. En ogillande tredskodom kan alltså meddelas om något väsentligt rättsfaktum strider mot vad som är allmänt känt. Ogillande tredskodom ska även meddelas i den mån kärandens framställning inte innefattar laga skäl för käromålet eller annars uppenbart är ogrundad (44 kap. 8 § andra stycket RB). 7.2 Fall som inte är aktuella Den brist jag talar om är inte allmänt känd. Begreppet hänger samman med 35 kap. 2 § RB enligt vilken bevis inte krävs för sådant som är allmänt känt. Det rör sig om ett processekonomiskt motiverat undantag från kontradiktionsprincipen. Det vore bra nog kostnadskrävande om parterna i en rättegång behövde bevisa sådant som att jorden finns, att regn kan göra saker blöta och att människor i allmänhet kan gå. Bedömningen av vad som är allmänt känt måste dock vara försiktig då man annars riskerar att göra omotiverade avvikelser från kontradiktionsprincipen. Huruvida två parter har ett avtal eller inte är typiskt sett inte en fråga vars svar är allmänt känt.s. 284
3.En speciell fråga i sammanhanget är hur man ska se på s.k. domstolsnotorietet som enligt Processlagberedningen i viss omfattning bör jämställas med notoriska omständigheter. Domstolsnotorieteten omfattar vad domaren omedelbart iakttar under sin ämbetsutövning. Doktrinen är dock överlag skeptisk till domstolsnotorietetens existens och möjliga användningsområde, särskilt i dispositiva tvistemål. Såvitt gäller artikelns situation kan man anta att rätten i princip aldrig har iakttagit icke-existensen av just det avtal som påstås i stämningsansökan. Inte heller domstolsnotorietet blir därmed direkt relevant.s. 285
4.Med att käromålet inte innefattar laga skäl avses att åberopade rättsfakta inte kan leda till bifall av yrkandet. Artikeln avser inte en sådan situation. 7.3 Förarbetena, systematik och NJA 2018 s. 816 Den möjlighet att hantera käromålet som kvarstår är det generella undantaget för fall då käromålet annars är uppenbart ogrundat. Frågan är i grunden om rätten får beakta upplysningar (bevisfakta) den hämtat in självmant för en bedömning av om ett åberopat rättsfaktum (avtal) existerar eller inte (eller om den får beakta sådana upplysningar som den redan känt till sedan tidigare). Det rör sig alltså inte om beaktande av rättsfakta ex officio. Förarbetena säger i princip ingenting om frågan. Lagrådet uttalade dock följande. Är det svaranden som uteblivit, lärer utan vidare vara klart att en tredskodom mot honom såsom regel ej kan meddelas i den mån käranden vid sammanträdet själv medgiver att hans talan är ogrundad; i detta fall föreligger väl i allmänhet en återkallelse, som bör föranleda målets avskrivande. Emellertid kan även eljest inträffa, att det på grund av vad som förekommer vid sammanträdet blir uppenbart, att käromålet är ogrundat. Jämväl till sådant material torde hänsyn böra tagas. Lagrådet menade alltså att sådant som förekommit vid ett sammanträde är relevant material, utan att göra något förbehåll för hur materialet förekommit vid sammanträdet. Uttalandet måste dock ses i ljuset av att det talar om omständigheter som härrör från parterna (främst käranden). Inget tyder på att Lagrådet tänkte på fallet att rätten självmant hämtat in material. Vidare påbjuder formuleringen inte att uttalandet ska tolkas motsatsvis.s. 285
5.Det sagda lämnar oss med vanliga regler. Tredskodomen ska grundas på vad handlingarna innehåller och vad som i övrigt förekommit i målet (17 kap. 2 § andra stycket RB). Rätten ska efter samvetsgrann prövning av allt som förekommit avgöra vad som är bevisat (35 kap. 1 § första stycket RB). Rätten får inte självmant ta in bevisning i dispositiva tvistemål (35 kap. 6 § RB). Skulle rätten trots förbudet ändå hämta in och beakta materialet, kommer dess rättegångsfel att inverka på målets utgång. Ett sådant förfarande kan därför inte accepteras.s. 286
6.NJA 2018 s. 816 ger heller ingen vägledning. Parten hade fört in de kritiska påståendena i ansökan om resning. Frågan ställdes alltså inte på sin spets. NJA 2018 s. 816 är vidare alltför nära kopplat till 23 § BfL som inte behöver tillämpas med beaktande av 35 kap. 6 § RB. 7.4 Närmare om relevanta ändamål Frågan är om man inte kan föra ett litet annorlunda resonemang. Hade situationen inte rört dispositiva tvistemål utan indispositiva tvistemål eller brottmål i vilka allmän åklagare för talan hade rätten kunnat hämta in ny utredning på egen hand (35 kap. 6 § RB). Ändamålet med 35 kap. 6 § RB är i den delen att tillgodose intresset av ett materiellt riktigt avgörande genom att ge rätten möjlighet att korrigera en bristfällig bild av verkligheten med det material som saknas. Processekonomiska synpunkter är t.ex. inte relevanta.s. 286
7.Förbudet för rätten att inhämta ny utredning i dispositiva tvistemål motiveras av hänsyn till parternas frihet att själva disponera över processen (kontradiktionsprincipen). Förbudet sker på bekostnad av intresset av ett materiellt riktigt avgörande. För att komma fram till om det går att avvika från förbudet måste man alltså granska intresset av kontradiktion närmare. Den kontradiktoriskt uppbyggda processen är en av RB:s grundstenar, som kommer till starkast uttryck i dispositiva tvistemål. Poängen är bl.a. att uppnå ett materiellt riktigt avgörande genom att utnyttja parternas egenintressen (vilket även sker i samverkan med dispositionsprincipen). Det sagda hindrar dock inte att förfarandet i delar justeras för att åstadkomma en ändamålsenlig avvägning mellan aktörernas aktivitet, särskilt om det sker för att kontradiktionsprincipen — såsom den har genomförts — i något fall inte skulle bidra till att uppnå ett materiellt riktigt avgörande.s. 287
8.Genom att förbjuda rätten att självmant hämta in bevisning i dispositiva tvistemål har man gjort vad man anser vara en rimlig avvägning mellan parternas och rättens aktivitet. I förarbetena framskymtar tre konkreta synpunkter. För det första anser man det olämpligt med hänsyn till rättens objektivitet att rätten tar in bevisning som gynnar någondera part. För det andra anser man att parternas frihet att disponera över processen också måste medföra att parterna får ta det fulla ansvaret för sin processföring. För det tredje anser man det olämpligt att parterna ska behöva stå kostnaden för bevisning som rätten hämtat in, särskilt om bevisningen lett till att en av parterna förlorat målet och därför måste betala kostnaden för den.s. 287
9.Rättens möjlighet att göra en sakprövning i tredskodom motiveras av hänsyn till intresset av ett materiellt riktigt avgörande. Lagstiftaren har alltså låtit nämnda intresse motivera ett undantag från kontradiktionsprincipen. Situationen är nämligen den att rätten måste pröva käromålet ensam, med bara käranden som den part som kan ta till vara sin talan. Förbudet i 35 kap. 6 § RB kan här inte motiveras av hänsyn till rättens objektivitet. Rätten ska ju inte vara helt objektiv i 44 kap. 8 § RB utan ta till vara svarandens intresse i begränsad utsträckning. Även parternas frihet att själva disponera över processen får stå tillbaka när 44 kap. 8 § RB tillämpas. Kostnadsaspekten är heller inte särskilt viktig om rätten inskränker sig till undersökningar som inte medför ersättningsgilla kostnader. På detta sätt kan man mena att lagstiftarens nedprioritering av kontradiktion i 44 kap. 8 § RB måste beaktas genom en reduktion av 35 kap. 6 § RB — och lagstiftaren har sett till att ingreppet i kontradiktionsprincipen görs så litet som möjligt genom att införa ett uppenbarhetsrekvisit. 7.5 Jämförelse med frågan om beaktande av icke-åberopade motfakta i tredskodom Är kontradiktionsintresset verkligen så nedprioriterat vid tillämpningen av 44 kap. 8 § RB som jag antytt ovan? Här finns anledning att undersöka frågan om icke-åberopade motfakta kan beaktas enligt 44 kap. 8 § RB eller inte, då även den frågan rör en avvikelse från kontradiktionsprincipen. Observera dock att den fråga jag avser att besvara inte rör beaktande av icke-åberopade motfakta (dvs. åberopsbördan) utan avser i vilken mån rätten får beakta bevisning som inte har åberopats eller införts av någon part (dvs. 35 kap. 6 § RB).s. 287
10.Meningarna är delade. Larsson menar att icke-åberopade motfakta får beaktas eftersom möjligheten att ogilla uppenbart ogrundade käromål syftar till att begränsa risken för återvinningstalan och förhindra det stötande intryck av formalism en bifallande tredskodom skulle kunna medföra. Boman menar å sin sida att icke-åberopade motfakta inte alls får beaktas. Han framhäver att tredskodom är ett bekvämt och billigt sätt att avgöra saker som svaranden inte anser värda att tvista om samt att tredskodomen tvingar svaranden att medverka i processen. Svaranden, menar Boman, kan återvinna tredskodomen om han eller hon vill göra gällande icke-åberopade motfakta. Han påpekar att ”[d]omstolen [...] icke [kan] veta, varför parten avstått från att åberopa motfakta”.s. 288
11.Boman resonerar dock utifrån att kärandens talan är legitim. Hans utgångspunkt framgår tydligt av följande resonemang som han för rörande fallet då käranden åberopat ett rättsfaktum som är till hans eller hennes nackdel samtidigt som svaranden uteblir. I sin bedömning av om käromålet är uppenbart ogrundat, borde domstolen taga hänsyn till [att den omständigheten att käranden påstått att köpeskillingen kvitterats inte behöver föranleda slutsatsen att betalning skett eftersom så inte behöver ske samtidigt]. Och som ovan anförts, bör domstolen icke börja rannsaka i frågan, eftersom detta medför risk för att målet drager ut på tiden och processkostnaderna öka, vilket kan gå ut över svaranden. Möjligheten av att käranden kräver dubbelbetalning är ju trots allt ganska osannolik, särskilt som detta är straffbart och brottet svårligen kan undgå att uppdagas. Det kanske är osannolikt att käranden kräver betalning för samma skuld två gånger, men det är tillräckligt vanligt att käranden kräver betalning för en skuld som aldrig funnits (med andra ord, en gång för mycket). Bomans teleologiska argument är inte heller särskilt övertygande i artikelns fall. Svarandens tro om att saken inte är värd att tvista om kan typiskt sett antas vara felaktig. Visserligen skulle ett upprätthållande av normala regler för tredskodom leda till att tredskodomen bättre fyller sin funktion att tvinga svaranden att medverka i processen, men det skulle leda till en stötande formalism i fall då det är uppenbart att käromålet är falskt. Man kan ifrågasätta varför sådana hänsyn till processekonomi och riktighet genom kontradiktion skulle vara så starka trots det undantag som lagstiftaren redan gjort i lagtexten.s. 288
12.I vart fall är Bomans argument inte så starka i frågan om rätten självmant kan inhämta ny bevisning. Som framgår av det ovan citerade Lagrådsyttrandet medges redan att rätten beaktar alla bevisfakta som förekommit vid ett eventuellt sammanträde. Steget är inte långt till att låta rätten göra begränsade undersökningar (eller att den beaktar något den redan känner till), särskilt om undersökningarna föranleds av något märkligt förhållande i kärandens framställning. Rätten kan i praktiken redan göra begränsade undersökningar vid sammanträden genom materiell processledning.s. 289
13.Rättspraxis ger inte så mycket vägledning och rör egentligen den närliggande frågan om rättsfaktumet ”avtal” är indispositivt eller inte som jag behandlar i avsnitt 7.7 nedan. Även om rättskällorna inte ger några klara svar finns alltså goda argument för varför Bomans mening i alla fall inte ska få genomslag vid bedömningen av om 35 kap. 6 § RB ska reduceras. 7.6 Bedrägeribrottets betydelse Ytterligare argument för att kontradiktionsintresset ska få stå tillbaka kan hämtas från straffrätten. Som jag konstaterat ovan utgör förfarandet bedrägeri. Bedrägeribrottet, som så många andra stadganden om brott, uppställs av allmänheten för att utöva social kontroll. Önskvärt (moraliskt gott) handlande främjas genom att oönskat (moraliskt förkastligt) handlande bestraffas. Detta syfte särskiljer straffbuden från t.ex. många civilrättsliga regler, som inte alltid ges samma systematiska tyngd, och förklarar möjligen varför man i flera rättskällor hävdar att rättsordningen inte ska kunna användas för brottsliga förfaranden. Det kan då inte krävas att domstolen bortser från dessa hänsyn och i praktiken godkänner samhällsvidriga ageranden. Även det nu sagda talar för att kontradiktionsprincipen måste kunna genombrytas i dessa fall. 7.7 Är avtal som officialfaktum ett alternativ? Det sagda talar starkt för att 35 kap. 6 § RB måste kunna inskränkas i artikelns fall vid tillämpningen av 44 kap. 8 § RB. En alternativ lösning vore dock möjligen att mena att ”avtal” utgör ett indispositivt moment (officialfaktum) i dessa fall, varför 35 kap. 6 § RB inte vore tillämpligt av den orsaken. Ett illustrerande exempel från praxis är NJA 1986 s. 205 som rörde annullering av fastighetsköp och undanröjande av lagfart. I fallet hade svaranden medgivit talan och uteblivit från sammanträde. Domstolarna ogillade käromålet i tredskodom. HD menade att det skulle leda till oönskade konsekvenser om återförsäljning av en fastighet kunde maskeras som en annullering av köpet varför medgivanden av yrkanden om annullering inte kan godtas utan vidare. Rätten kunde inte anses ha någon långtgående undersökningsplikt men en domstol får enligt HD inte medverka till en dom på återgång eller hävning av fastighetsköp om det omedelbart framgår att de rättsliga förutsättningarna för en sådan dom hade saknats om bara svaranden hade bestridit yrkandet. I sak noterade HD att hävningsförbehåll saknades varför hävning inte kunde ske. Käromålet kunde därför inte bifallas genom dom på medgivande eller tredskodom.s. 289
14.HD:s bedömning hänförde sig i stora drag till omständigheter och rättsliga argument som särskilt gällde lagfartsplikten. Det avgörande argumentet i sak rörde formkravet för att s.k. svävarklausuler ska vara giltiga (se 4 kap. 3 § första punkten jordabalken [1970:994]). Formkravet är tvingande och bl.a. uppställt av hänsyn till tredje mans intressen (men även allmänhetens intresse av ett korrekt fastighetsregister). Avgörande var alltså hänsyn till andra än parterna som sådana. Bristerna i avtalets form utgjorde således officialfakta och kunde beaktas utan åberopande. Liknande sätt att resonera förekommer inom exempelvis konkurrensrätten.s. 290
15.Det sagda gäller rättsfakta som alltid är indispositiva. Skulle avtal utgöra officialfaktum i dessa fall vore det ett rättsfaktum som bara ibland är indispositivt, vilket skulle få lite märkliga konsekvenser. Anses ’avtal’ vara ett officialfaktum behöver käranden inte längre åberopa omständigheten, samtidigt som förutsättningen för att ’avtal’ ska anses utgöra officialfaktum är att käranden har åberopat ett avtal som är uppenbart falskt. Konstruktionen ter sig onödigt komplicerad, särskilt som problemet lika gärna kan lösas genom att 35 kap. 6 § RB reduceras. Vidare gynnas käranden (som inte är skyddsvärd) av att inte längre ha någon åberopsbörda — eventuella brister i kärandens åberopanden faller därmed inte nödvändigtvis tillbaks på densamma. Bättre är därför att det officialintresse som föreligger istället tillgodoses genom att 35 kap. 6 § RB reduceras. 7.8 Undersökningens omfattning Effekten av att 35 kap. 6 § RB reduceras är att rätten kan inhämta kunskap självmant. Vilka är då de närmare gränserna för denna kunskapsinhämtning? Kan rätten vid en enkel efterforskning komma fram till att påståendet om avtal uppenbart är falskt är det nog för att ogilla käromålet. Denna enkla efterforskning kan inledningsvis inte utgöras av annat än en undersökning av handlingarna. Åtminstone misstanken om falskheten måste omedelbart framgå av handlingarna (även om den bara uppkommer för att rätten pga. tidigare erfarenheter, så fort den läst kärandens namn, kommer på att just denna person hittills bara har gjort falska ansökningar). Krävs vidare efterforskningar än så hamnar man klart utanför 44 kap. 8 § RB. Fattar rätten misstankar rörande käromålets seriositet genom sin granskning av handlingarna måste den dock även kunna göra en enklare kontroll av annat material. Ett exempel på fall som kan ge upphov till misstankar är att käromålet grundas på avtalsvillkor som ingen skulle gå med på. Vissa fall sammanfaller alltså med situationer då man kan fråga sig om inte käromålet lika gärna skulle kunna ogillas med stöd av icke-åberopade motfakta. 7.9 Slutsats Problemet kan hanteras genom ogillande tredskodom, så länge som det kan sägas vara uppenbart att påståendena om avtal är falska.s. 291