NJA 2013 s. 362.
Hänvisas från p. 15 (s. 43)
1.standardbevis tillmäts ett mycket högt bevisvärde När det ska avgöras om det finns skäl att ålägga den ena eller den andra parten bevisbördan vid tillämpningen av en viss civilrättslig regel rör det sig om rättslig argumentation och rättsliga bedömningar och inte om bevisvärdering. Frågor om fördelningen av bevisbördan utgör såtillvida rättsfrågor. Presumtioner fungerar regelmässigt som bevisbörderegler och de motiveras av olika rättsliga skäl. Sedan det avgjorts vem som bär bevisbördan ska det bedömas om en part i ett visst fall fullgjort den bevisskyldighet som följer av den generellt verkande bevisbörderegeln. Det rör sig då om bevisvärdering.s. 39
2.Vid tillämpningen av en viss civilrättslig regel i ett antal domstolstvister kan bevisvärderingen utfalla på olika sätt. Ett skäl till det är att bevisningen varierar i de olika konkreta fallen. Det följer av principen om fri bevisvärdering att lagstiftaren och prejudikatinstanser inte bör meddela bindande anvisningar om hur bevisvärderingen ska utföras av domstolarna i framtida fall. Huvudregeln är således att generella bevisvärderingsanvisningar inte bör lämnas av prejudikatinstanserna. Det finns ett undantag från denna princip. Om bevisningen är standardiserad och har samma innehåll vid tillämpningen av en civilrättslig regel kan bevisningen i vissa fall ha ett mycket högt bevisvärde. Det kan bero på att det finns en praxis eller föreskrifter som anger hur bevisningen ska säkerställas. Det finns flera exempel på att HD uttalat att standardbevisning ska tillmätas ett mycket högt bevisvärde. En sådan bevisvärderingsanvisning får i stort sätt samma verkan som en presumtion.s. 39
3.Bevispresumtionerna skiljer sig från konstruktioner byggda på ett starkt bevisvärde. Skillnaden består i att en presumtionsgrundande omständighet tillmäts större bevisbetydelse än vad som följer av vanlig fri bevisvärdering. Väljs i stället konstruktionen med starkt bevisvärde bör principen om fri bevisvärdering tillämpas vid bevisvärdebedömningen av standardbevisningen och övrig utredning i målet.s. 39
4.I det följande ska behandlas några HD-fall där standardbevisning tilllagts ett starkt bevisvärde.s. 40
5.I en tvist om ett betalningsanspråk grundat på ett försträckningsavtal gäller att borgenären bär bevisbördan. I praxis har fråga uppkommit om bevisbördan bör kastas om för det fall borgenären innehar ett skuldebrev. Skuldebrevet skulle således få presumtionsverkan såvida inte det innehöll några komplicerade klausuler som kunde göra betalningsskyldigheten kontroversiell. HD har framhållit att denna lösning inte syftar på att skuldebrevet normalt är ett utomordentligt starkt bevis för fordringen. I doktrinen finns det stöd för att gäldenären kan vara bevisskyldig för rättsfakta som är rättsupphävande och rättshindrande. Men därmed är inte sagt vad som gäller för ett skuldebrevs rättsgrundande presumtionsverkan. HD uttalade i ett fall att det i doktrinen ifrågasatts att ett skuldebrev skulle ge upphov till en presumtionsverkan. HD ansåg att det skulle föra för långt att låta innehavet av varje typ av handling få en bevisbördeomkastande verkan så snart skuldebrevslagen är tillämplig. HD tillade att ett avtal inte bör utlösa presumtionsverkan om det först efter en närmare tolkning och analys konstateras att avtalet innefattar endast en ensidig betalningsutfästelse. Generaliseras HD:s uttalanden innebär det att presumtioner inte bör uppställas om presumtionsförutsättningarna beskrivs på ett oklart och svårtillämpat sätt och om det lämnas öppet för prejudikatinstansen att bestämma dem genom ett eller flera framtida prejudikat.s. 40
6.Avståndstagandet från en presumtionslösning hindrade enligt HD inte att den skriftliga handlingen normalt utgör ett starkt bevis. I det föreliggande fallet ansåg HD att ett avtal som endast innebar en ensidig betalningsförpliktelse inte föranledde någon bevisbördeomkastning. HD fann likväl att käranden visat den avtalsgrundade fordringen, bl.a. på grund av att avtalet utgjorde ett mycket starkt bevis.s. 40
7.En säljare bär bevisbördan för att köparen mottagit varan. HD har behandlat frågan om bevisbördan bör kastas om vid vanliga butiksköp. En viktig utgångspunkt för det fortsatta resonemanget är den civilrättsliga samtidighetsprincipen. Den innebär att säljaren inte är skyldig att lämna ut varan förrän den har betalats och att köparen inte är skyldig att betala varan förrän den hålls honom eller henne till handa. Vid samtidig prestationsutväxling ansåg HD att motpartens infriande av sin prestationsskyldighet utgör ett mycket starkt bevis för att den egna prestationsskyldigheten har fullgjorts. Köparens betalning ansågs i praktiken vara en bekräftelse på att han eller hon fått varan. HD uttalade vidare att bevisbördan inte borde kastas om och motiverade detta med motprestationens bevisbetydelse. HD tillade att säljaren inte behövde säkra bevisning om att varan mottagits. Skälet till det angavs vara att säljaren i regel anses ha uppfyllt sin bevisskyldighet om det står klart att köparen erlagt betalning i samtidighetsfall. HD fann att säljarens påstående om att varan har lämnats över ska godtas, om inte köparen åberopar motbevisning som visar att säljaren ändå inte styrkt att varan har överlämnats.s. 40
8.Motprestationens starka bevisvärde gör det onödigt att uppställa en presumtion som kastar om bevisbörda i samtighetsfall. Det blir därmed möjligt att upprätthålla en enhetlig bevisbörderegel om bevisskyldighet för säljaren. Gränsdragningsproblem kan därmed undvikas. Det kan emellertid uppkomma bevisvärderingsproblem även om utgångspunkten ska vara att säljarens påstående om överlämnande ska godtas.s. 41
9.Ett antal HD-fall innebär att vissa standardiserade påståenden ska godtas, såvida det inte föreligger särskilda omständigheter eller omständigheter som talar mot påståendets riktighet. I de båda tidigare rättsfallen om skuldebrev och butiksköp har HD gjort en skillnad mellan starkt bevisvärde och presumtion. Ett felparkeringsfall tyder på att begreppen getts samma innebörd. Detta ska förklaras närmare.s. 41
10.I ett av två samtidigt avgjorda fall uttalade HD att en kommun för vars räkning parkeringsanmärkningen har utfärdats har bevisbördan för att parkeringen har skett i strid med gällande villkor. Med hänvisning till ett äldre fall uttalade HD att en parkeringsvakts anteckningar då en parkeringsanmärkning meddelas ska tillmätas ett starkt bevisvärde. I det andra samtidigt avgjorda fallet upprepade HD uttalandet om ett starkt bevisvärde. Det gjordes i samband med att domstolen slog fast att det saknades anledning att ställa olika beviskrav när det gäller olovlig parkering på enskild mark och felparkering på allmän mark. Om det saknas anteckningar från parkeringsvakten fann HD att utgångspunkten bör vara att parkeringsvakten följt vad som gäller enligt lag, dvs. att anmärkningen ska fästas på fordonet. HD tillade att detta inte gäller om det har framkommit omständigheter som talar mot att lagens föreskrifter följts. HD uttalade att det alltså fanns en presumtion för att en parkeringsanmärkning fästs på bilen om en sådan anmärkning meddelats.s. 41
11.Det är svårt att inse att HD gjort en skillnad mellan verkningarna av att parkeringsvaktens uppgifter presumeras vara riktiga och av att uppgifterna har ett starkt bevisvärde. Den begreppsmässiga frågan behandlas inte i beslutsskälen. Det saknas emellertid stöd för att en presumtion bryts genom motbevisning, under det att uppgifter som har ett starkt bevisvärde kan utgöra otillräcklig bevisning utan någon genomförd bevisvärdering, om det framkommit specifika omständigheter som avviker från den frekventa situation som avses med standardbevisningen.s. 41
12.Ett exempel på standardiserade uttalanden utgör omotiverade påståenden att en part inte mottagit en dom innan överklagandetiden löpte ut. Det finns i vart fall fyra skäl till att en meddelad dom inte når fram till en part innan överklagandetiden löpt ut. Domstolen kan ha underlåtit att skicka iväg domen, den kan ha skickats till fel adress, den kan ha skickats långt senare än som angetts i dagboksbladet och försändelsen med domen kan ha kommit på avvägar under postgången. En part kan ansöka om återställande av försutten tid med en begäran om att en domstol ska sätta ut en ny frist. En förutsättning för det är att det förelegat laga förfall för att parten inte överklagat rättidigt. Som huvudregel gäller att en part ska styrka laga förfall. Denna bevisbörderegel modifieras i de fall då en part hävdar att han inte mottagit en dom innan överklagandetiden löpte ut. Det anförda tar sikte på fall då en part inte på förhand underrättats om tidpunkten då en dom eller beslut ska meddelas.s. 42
13.Av anteckningar i dagboksbladet framgår till vilken adress domstolen skickat en dom och när detta skedde. Enligt HD får det anses vara utrett att en dom expedierats på sätt som antecknats. Det innebär en starkt verkande presumtion för att domen skickats iväg och att det gjordes på den antecknade dagen. En part eller ett partsombud (advokat) kan påstå att han eller hon inte mottagit domen trots att tiden för överklagande löpt ut. I NJA 1998 s. 60 uttalade HD att det är förenat med avsevärda svårigheter och i de flesta fall omöjligt att i efterhand prestera full bevisning för att en försändelse som avsänts inte kommit adressaten till handa. HD godtog därför de uppgifter som lämnats av partsombudet. Det tillades att han var ledamot av advokatsamfundet. Godtagandet av påståendets riktighet motiverades således av omöjligheten och svårigheten att säkra tillförlitlig bevisning och av att uppgifterna lämnats av en advokat som bar ett disciplinärt ansvar för att han eller hon lämnade sanningsenliga uppgifter.s. 42
14.Denna rättsgrundsats har modifierats genom pleniavgörandet NJA 2012 s. 435 där det uttalas att HD i 1998 års fall satt beviskravet lågt för att en avsänd försändelse kommit adressaten till handa. I plenifallet upprepas rättsgrundsatsen om att ett påstående att ett avgörande inte har kommit parten till handa ska godtas. Detta är en bevisvärderingsanvisning. Föremålet för godtagandet är inte ett rättsfaktum (dvs. laga förfall), utan ett partspåstående. Man kan säga att det är en partspåståendepresumtion, liksom man kan talar om en culpapresumtion eller en skadepresumtion, där prefixen anger vad som är föremål för presumtionen. Men partspåståendepresumtionen är en helt annan konstruktion än de båda sistnämnda. Ett omotiverat blankt partspåstående om att domen inte har mottagits torde vara tillräckligt för att det ska godtas. Det krävs sannolikt inte att parten har gjort olika undersökningar hos den expedierande domstolen och motparten så att partspåståendet blir mera utförligt.s. 42
15.I plenifallet tillade HD att ett påstående inte ska godtas om omständigheterna talar mot det. Det ställs inte något krav på att det ska röra sig om motbevisning som har viss tyngd för att ett partspåstående ska underkännas. HD:s rättsgrundsats kan inte fungera som en godtagandepresumtion om denna kan brytas så snart utredningen antyder blotta möjligheten av att partspåståendet är oriktigt. Senare avgjorda HD-fall belyser vilka krav som ställs. Sökandens handlande vid tidigare delgivningsförsök medförde att godtagandepresumtionen frångicks. I ett annat fall hade sökandens motpart förklarat att sökanden i tidigare mål mellan parterna åberopat problem med postgången och påstått att det är ett faktum att man inte får posten sig tillställd. Sökandens påstående att han inte fått del av domen under överklagandetiden kunde enligt HD inte ifrågasättas. Detta motiverades med att motpartens uppgifter var allmänt hålla och saknade närmare information om vad som förekommit i andra mål mellan parterna. Bevisvärderingen visar att det ställs vissa krav på en presumtionsbrytande utredning och att det rör sig om en slags presumtion även om det är oklart hur starkt verkande den är.s. 43