Närliggande

5.I en tvist om ett betalningsanspråk grundat på ett försträckningsavtal gäller att borgenären bär bevisbördan. I praxis har fråga uppkommit om bevisbördan bör kastas om för det fall borgenären innehar ett skuldebrev. Skuldebrevet skulle således få presumtionsverkan såvida inte det innehöll några komplicerade klausuler som kunde göra betalningsskyldigheten kontroversiell. HD har framhållit att denna lösning inte syftar på att skuldebrevet normalt är ett utomordentligt starkt bevis för fordringen. I doktrinen finns det stöd för att gäldenären kan vara bevisskyldig för rättsfakta som är rättsupphävande och rättshindrande. Men därmed är inte sagt vad som gäller för ett skuldebrevs rättsgrundande presumtionsverkan. HD uttalade i ett fall att det i doktrinen ifrågasatts att ett skuldebrev skulle ge upphov till en presumtionsverkan. HD ansåg att det skulle föra för långt att låta innehavet av varje typ av handling få en bevisbördeomkastande verkan så snart skuldebrevslagen är tillämplig. HD tillade att ett avtal inte bör utlösa presumtionsverkan om det först efter en närmare tolkning och analys konstateras att avtalet innefattar endast en ensidig betalningsutfästelse. Generaliseras HD:s uttalanden innebär det att presumtioner inte bör uppställas om presumtionsförutsättningarna beskrivs på ett oklart och svårtillämpat sätt och om det lämnas öppet för prejudikatinstansen att bestämma dem genom ett eller flera framtida prejudikat.s. 40