NJA 2006 s. 170, s. 179. Domen i RÅ 2001 ref. 22 som rör beskattning av drivmedelsförmån är uppbyggd med olika teman. SKV:s bevistema är sannolikgjord dispositionsrätt och den skattskyldiges bevistema sannolikgjord ringa användningsomfattning vid privatkörning. I RÅ 2010 ref. 30 som gäller tillämpning av inkomstskattelagen 61:10 är SKV:s bevistema den antagliggjorda mängden förbrukade drivmedel vid privatkörning och den skattskyldiges bevistema den sannolikgjorda drivmedelsmängd som förbrukats vid privatkörning. Bilförarens motbevisningsskyldighet kan fullgöras om det finns tillförlitliga uppgifter i körjournalen. Den senare konstruktion kan kritiseras utifrån HD:s synsätt.
Hänvisas från p. 9 (s. 37)
9.Den ovana angivna konstruktionen kan becknats som närmast ologisk och den bör därför undvikas. I vart fall ger konstruktionen upphov till svåra problem. Likväl förekommer en sådan fördelning av bevisbördan mellan parterna. Det föreskrivs då att en part ska göra existensen av ett faktum antagligt. Om detta skett ankommer det på motparten att bevisa icke-existensen av detta faktum. Regeln i 21 § i den äldre diskrimineringslagen var uppbyggd på detta sätt. De logiska svårigheterna uppkommer enligt HD om man ser en bevisbörderegel som en regel om delad bevisbörda för ett och samma rättsfaktum, dvs. existensen respektive icke-existensen av faktumet, vilket kan medföra att all bevisning värderas i ett sammanhang och att i praktiken den avsedda bevislättnaden då inte uppnås. Med hänsyn till dessa invändningar ansåg HD att regeln i den äldre diskrimineringslagen skulle tolkas som en presumtionsregel. Vilka omständigheter som är presumerande fick enligt HD avgöras vid rättstillämpningen i det enskilda fallet.s. 37