Ett undantag är lagen (2003:148) om straff för terroristbrott, som genomförde rådets rambeslut 2002/475/RIF av den 13 juni 2002 om bekämpande av terrorism (prop. 2002/03:38). 1 8 Lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder (prop. 2003/04:7). 19 Se prop. 2019/20:198 Kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om ömsesidigt erkännande av beslut om frysning och beslut om förverkande. 20 Konvention om tillämpning av Schengenavtalet av den 14 juni 1985 mellan regeringarna i Beneluxstaterna, Tyskland och Frankrike om gradvis avskaffande av kontroller vid de gemensamma gränserna (EUT L 239, 22.9.2000, s. 19). Se vidare avsnitt 5.1. 21 Se bl.a. Bernitz & Kjellgren, Europarättens grunder (2018, Version 6, JUNO) s. 99 ff. samt ”Vapen vid fronten” NJA 2019 s. 909. 22 Se EU-domstolens dom i mål C-399/11, Melloni, pp. 58 och 59. 23 Se artikel 9 i protokoll (nr 36) om övergångsbestämmelser till Lissabonfördraget. 2 4 Se bl.a. EU-domstolens dom i mål C-579/15, Poplawski. 25 Se t.ex. EU-domstolens dom i mål C-60/12, Balaz angående begreppet ”domstol med särskild behörighet i brottmål”. Se även Mancano, Judicial Harmonisation through Autonomous Concepts of European Union Law: The Example of the European Arrest Warrant Framework Decision, European Law Review, vol. 43, 2018, s. 69 ff. 26 Se EU-domstolens domar i mål C-182/15, Petruhhin och C-247/17, Raugevicius. I avgörandet C-897/19 PPU, I.N. ansågs en EES-medborgare omfattas av unionsrättens skydd mot icke-diskriminering. Se även NJA 2016 s. 1024 och ”Utlämningen av unionsmedborgaren” NJA 2019 s. 377. 2 7 Jfr 30 kap. 9 § RB. 28 För en närmare redogörelse hänvisas till bl.a. Asp, Brottsbalk (1962:700) 2 kap. 5 a §, Lexino, (JUNO) och Friman m.fl., kommentaren till 2 kap. 5 § europeiska arresteringsorderlagen. 29 Risk för dubbelbestraffning i strid med ne bis in idem har i NJA 2003 s. 435 ansetts utgöra hinder mot utlämning från Sverige. Frågan om en utländsk dom utgör hinder mot lagföring i Sverige prövades i RH 2000:84. Däremot har fråga uppkommit om huruvida nationella förfaranden levt upp till aktuell princip, se t.ex. EU-domstolens dom i mål C-617/10, Åkerberg Fransson. 30 Beträffande Europaparlamentets ledamöter, se EU-domstolens dom i mål C-502/19, Junqueras Vies. 31 Se bl.a. 5 kap. 5–7 §§ lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål. 32 Se 5 kap. 8 § lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål och 4 kap. 6 § lagen (2017:1000) om en europeisk utredningsorder. 33 Rådets rambeslut 2002/584/RIF av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna (EGT L 190, 18.7.2002, s. 1). 34 Inom Norden — inbegripet Danmark och Finland — är specialitetsprincipens räckvidd betydligt mindre än vad som gäller i EU-samarbetet, se Friman m.fl., avsnitt V.6.2. Principen gäller förstås även i förhållande till länder utanför EU och Norden. 35 Se Påle, Villkor för utlämning (2003) s. 290 ff. Se även EU-domstolens dom i mål C-388/08, Leymann och Pustovarov, p. 44. 36 16 § förordningen (2003:1178) om överlämnande till Sverige enligt en europeisk arresteringsorder. Jfr även 4 kap. 9 § europeiska arresteringsorderlagen. 37 HD:s dom den 2 maj 2018 i mål B 2181-17. 38 20 kap. 3 § andra stycket och 34 kap. RB. 39 Se Friman m.fl., avsnitt IV.6.2.4. 40 C-388/08, Leymann och Pustovarov, ssk. pp. 52–59. 4 1 Lagen (2015:96) om erkännande och verkställighet av frihetsberövande påföljder inom Europeiska unionen (prop. 2014/15:29). 42 Se HD:s beslut den 2 februari 2010 i mål Ö 498-10 och den 21 december 2010 i mål Ö 1851-10. 43 4 kap. 3 § lagen om en europeisk utredningsorder och 5 kap. 1 § lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål. 4 4 Prop. 2012/13:182 s. 9 f. 45 Prop. 2012/13:182 s. 27 f. 46 Jfr JK:s beslut den 18 april 2007 (dnr 4276-05-40). 47 Se 2000 års konvention om ömsesidig rättslig hjälp mellan Europeiska unionens medlemsstater (SÖ 2005:42) och den europeiska konventionen om inbördes rättshjälp i brottmål (SÖ 1968:15). Medlemsländer som ännu inte ratificerat EUkonventionen tillämpar i stället Schengenkonventionens bestämmelser. 48 Den nordiska överenskommelsen den 26 april 1974 om inbördes rättshjälp genom delgivning och bevisupptagning (SÖ 1975:42). 49 Uppgift om vilken myndighet som är behörig kan hittas på det europeiska rättsliga nätverkets (EJN) hemsida, se särskilt sökfunktionen Atlas (www.ejncrimjust.europa.eu/ejn/). 50 Se artikel 5.2 i 2000 års EU-konvention. Jfr artikel 52 i Schengenkonventionen. 51 3 § förordningen (2013:982) om bistånd med delgivning utomlands och i Sverige. På länsstyrelsens hemsida finns mer information (www.lansstyrelsen.se /stockholm/samhalle) 5 2 33 kap. 6 § RB. 53 NJA 2006 s. 588. 54 Se EU-domstolens dom i mål C-108/16, Dworzecki. 55 3 § andra stycket delgivningslagen, se även NJA 2004 s. 407. 56 3 § tredje stycket delgivningslagen. En kallelse enligt lagen (1974:752) om nordisk vittnesplikt får dock förenas med vitesäventyr. 57 9 kap. 7 § RB. 58 Tidsfristerna framgår av ländernas förklaringar till artikel 7.3 i europeiska konventionen om inbördes rättshjälp i brottmål (www.coe.int/en/web/conventions/ full-list/-/conventions/treaty/030). 5 9 Se artikel 5 i 2000 års EU-konvention och 33 kap. 9 § andra stycket RB. 60 6 § förordningen (2000:836) om Schengens informationssystem. 61 I förhållande till Danmark och Finland är samarbetet med en nordisk arresteringsorder ett alternativ till den europeiska arresteringsordern. I artikeln hänvisas dock genomgående till den senare. 62 Prop. 2016/17:218 s. 250 f. 63 På regeringens hemsida finns en förteckning över möjligheten att hålla telefonförhör i olika länder (www.regeringen.se/sveriges-regering/justitiedepartementet /internationellt-rattsligt-samarbete). 6 4 2 kap. 12 § lagen om en europeisk utredningsorder, även prop. 2016/17:218 s. 250 f. Det är det andra landets lag som styr. 65 2 kap. 9 § lagen om en europeisk utredningsorder. 66 Jfr 4 a § lagen (1998:620) om belastningsregister. 67 Se avsnitt 5.4 om registerutdragets betydelse. 68 Frågor om överförande av verkställighet kommer att behandlas i en kommande artikel. 6 9 6 a § förordningen (1992:289) om särskild personutredning i brottmål, m.m. Se även prop. 2014/15:138 s. 62 f. 70 RH 2018:4. 71 NJA 2016 s. 1024 p. 21. 72 NJA 2016 s. 1024 p. 23. 73 NJA 2016 s. 1024 p. 24. 74 Se Friman m.fl., avsnitt IV.4. 7 5 Jfr dock EU-domstolens dom i mål C-897/19 PPU, I.N. 76 Rådets rambeslut 2009/829/RIF av den 23 oktober 2009 om tillämpning mellan Europeiska unionens medlemsstater av principen om ömsesidigt erkännande på beslut om övervakningsåtgärder som ett alternativ till tillfälligt frihetsberövande (EUT L 294, 11.11.2009, s. 20). 77 3 § förordningen om överlämnande till Sverige enligt en europeisk arresteringsorder. 7 8 Vikten av en sådan prövning framgår av EU-domstolens dom i mål C-625/19 PPU, XD, p. 47–52. 79 Se NJA 2007 s. 337 för motsatt utgång i ett fall där åklagaren ansågs inte ha visat att andra åtgärder än häktning inte var möjliga. 8 0 Se Friman m.fl., avsnitt IV.4. 81 2 kap. 1 § europeiska verkställighetslagen. 82 Jfr NJA 2016 s. 1024. 83 2 kap. 4 och 6 §§ lagen om en europeisk utredningsorder. 84 Se dock 26 kap. 3 § tredje stycket BrB. 85 Se bl.a. NJA 1967 s. 496, NJA 1981 s. 439, RH 2012:54 och RH 2016:7. 86 Se Borgeke & Heidenborg, Att bestämma påföljd för brott, 3 uppl. s. 523 ff. och Ulväng, Påföljdskonkurrens — Problem och principer, 2005, s. 316 ff. 8 7 NJA 2008 s. 503. 88 Rådets rambeslut 2008/675/RIF av den 24 juli 2008 om beaktande av fällande domar avkunnade i Europeiska unionens medlemsstater vid ett nytt brottmålsförfarande i en medlemsstat (EUT L 220, 15.8.2008, s. 32). 89 Se regeringens beslut att anta rambeslutet (Ju2008/1389/L5) och Regeringskansliets underrättelse om uppfyllande av rambeslutets åtaganden (Ju2011/3703/L5). 9 0 I förhållande till de nordiska länderna gäller en annan reglering och där kan, även om en påföljd inte har förts över till Sverige för verkställighet, en dom meddelad i ett annat nordiskt land undanröjas eller villkorligt medgiven frihet förverkas, se 14 och 21 §§ lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff, m.m.
Hänvisas från p. 1 (s. 106)
1.Rättsakter som reglerar tillnärmningen inom EU av straff- och straffprocessrätt har i flertalet fall genomförts genom en anpassning av bestämmelser i BrB eller RB. Vid genomförande av rättsakter om straffrättsligt samarbete har i stället ofta helt ny lagstiftning tagits fram. Det har då berott på att de förfaranden och åtgärder som rättsakterna reglerar saknat motsvarighet i den svenska lagstiftningen eller att regelverken för motsvarande samarbete med länder utanför EU varit föråldrade. Ett exempel är överlämnande för brott enligt europeiska arresteringsorderlagen.s. 106
2.Den metod som har använts för att genomföra EU:s rättsakter i svensk lag är transformation, dvs. ändringar har gjorts i lag eller förordning utifrån vad som krävts för att leva upp till de åtaganden som en rättsakt fört med sig. Transformation har skett oavsett om det har rört sig om en konvention, ett rambeslut eller ett direktiv. När det däremot kommer till förordningar, som antagits under Lissabonfördraget, är dessa direkt tillämpliga och genomförandelagstiftning krävs inte för att åtagandena ska bli gällande som svensk lag. Däremot kan det krävas kompletterande bestämmelser i lag eller förordning.s. 107
3.Till övervägande del är det rambeslut och direktiv som ligger till grund för den lagstiftning som genomför EU:s straffrätt. Endast i ett fåtal fall grundar sig lagstiftningen på konventioner. Ett sådant exempel är Schengenkonventionens bestämmelser om domars gränsöverskridande rättskraft, som har genomförts i 2 kap. 5 a § BrB.s. 107
4.Frågan om hur straffrättslig lagstiftning som grundar sig på EUrätten ska tolkas och tillämpas är för stor för att behandlas här mer än helt kortfattat.s. 107
5.EU-rättens företräde framför nationell rätt får sägas var den grundläggande principen. Enligt den har EU-rätten ett generellt företräde framför nationella bestämmelser på de områden där beslutskompetensen har lämnats över till EU, och det även i förhållande till nationella bestämmelser av konstitutionell karaktär. En annan aspekt är att direktiv, till skillnad från konventioner och rambeslut, kan ha direkt effekt. Detta gäller även efter det att Lissabonfördraget har trätt i kraft, om inte den äldre rättsakten ändras med stöd av de nya fördragen.s. 107
6.Vidare är en domstol som tillämpar en rättsregel som bygger på en EU-rättsakt skyldig att i möjligaste mån tolka rättsregeln mot bakgrund av EU-rättsaktens ordalydelse och syfte för att uppnå det resultat som avses i rättsakten. Domstolen kan då ha anledning att tolka begrepp i EU-rättsakter som inte hänvisar till nationell rätt. Sådana — s.k. autonoma — begrepp ska ges en enhetlig unionsrättslig tolkning, vilket kan medföra att begreppen ges en annan innebörd i sin EUkontext än när de tillämpas i en rent nationell kontext.s. 107
7.En EU-rättslig princip av särskild betydelse är likabehandlingsprincipen, som förbjuder särbehandling av unionsmedborgare från andra medlemsländer jämfört med ett lands egna medborgare. Likabehandlingsprincipen uttrycks ofta som att lika situationer inte får behandlas olika och att olika situationer inte får behandlas lika, såvida det inte finns sakliga skäl för en sådan behandling. En direkt diskriminering är i regel inte tillåten medan en indirekt diskriminering kan godtas om den grundar sig på objektiva överväganden som inte är beroende av de berörda personernas nationalitet och om den står i proportion till det legitima syfte som eftersträvas med nationell rätt. Principen kan aktualiseras vid tillämpning av nationella regler utan någon synbar koppling till EU-rättsliga åtaganden, men där den berörda personen har använt sig av rätten till fri rörlighet.s. 108