Ett undantag är lagen (2003:148) om straff för terroristbrott, som genomförde rådets rambeslut 2002/475/RIF av den 13 juni 2002 om bekämpande av terrorism (prop. 2002/03:38). 1 8 Lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder (prop. 2003/04:7). 19 Se prop. 2019/20:198 Kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om ömsesidigt erkännande av beslut om frysning och beslut om förverkande. 20 Konvention om tillämpning av Schengenavtalet av den 14 juni 1985 mellan regeringarna i Beneluxstaterna, Tyskland och Frankrike om gradvis avskaffande av kontroller vid de gemensamma gränserna (EUT L 239, 22.9.2000, s. 19). Se vidare avsnitt 5.1. 21 Se bl.a. Bernitz & Kjellgren, Europarättens grunder (2018, Version 6, JUNO) s. 99 ff. samt ”Vapen vid fronten” NJA 2019 s. 909. 22 Se EU-domstolens dom i mål C-399/11, Melloni, pp. 58 och 59. 23 Se artikel 9 i protokoll (nr 36) om övergångsbestämmelser till Lissabonfördraget. 2 4 Se bl.a. EU-domstolens dom i mål C-579/15, Poplawski. 25 Se t.ex. EU-domstolens dom i mål C-60/12, Balaz angående begreppet ”domstol med särskild behörighet i brottmål”. Se även Mancano, Judicial Harmonisation through Autonomous Concepts of European Union Law: The Example of the European Arrest Warrant Framework Decision, European Law Review, vol. 43, 2018, s. 69 ff. 26 Se EU-domstolens domar i mål C-182/15, Petruhhin och C-247/17, Raugevicius. I avgörandet C-897/19 PPU, I.N. ansågs en EES-medborgare omfattas av unionsrättens skydd mot icke-diskriminering. Se även NJA 2016 s. 1024 och ”Utlämningen av unionsmedborgaren” NJA 2019 s. 377. 2 7 Jfr 30 kap. 9 § RB. 28 För en närmare redogörelse hänvisas till bl.a. Asp, Brottsbalk (1962:700) 2 kap. 5 a §, Lexino, (JUNO) och Friman m.fl., kommentaren till 2 kap. 5 § europeiska arresteringsorderlagen. 29 Risk för dubbelbestraffning i strid med ne bis in idem har i NJA 2003 s. 435 ansetts utgöra hinder mot utlämning från Sverige. Frågan om en utländsk dom utgör hinder mot lagföring i Sverige prövades i RH 2000:84. Däremot har fråga uppkommit om huruvida nationella förfaranden levt upp till aktuell princip, se t.ex. EU-domstolens dom i mål C-617/10, Åkerberg Fransson. 30 Beträffande Europaparlamentets ledamöter, se EU-domstolens dom i mål C-502/19, Junqueras Vies. 31 Se bl.a. 5 kap. 5–7 §§ lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål. 32 Se 5 kap. 8 § lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål och 4 kap. 6 § lagen (2017:1000) om en europeisk utredningsorder. 33 Rådets rambeslut 2002/584/RIF av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna (EGT L 190, 18.7.2002, s. 1). 34 Inom Norden — inbegripet Danmark och Finland — är specialitetsprincipens räckvidd betydligt mindre än vad som gäller i EU-samarbetet, se Friman m.fl., avsnitt V.6.2. Principen gäller förstås även i förhållande till länder utanför EU och Norden. 35 Se Påle, Villkor för utlämning (2003) s. 290 ff. Se även EU-domstolens dom i mål C-388/08, Leymann och Pustovarov, p. 44. 36 16 § förordningen (2003:1178) om överlämnande till Sverige enligt en europeisk arresteringsorder. Jfr även 4 kap. 9 § europeiska arresteringsorderlagen. 37 HD:s dom den 2 maj 2018 i mål B 2181-17. 38 20 kap. 3 § andra stycket och 34 kap. RB. 39 Se Friman m.fl., avsnitt IV.6.2.4. 40 C-388/08, Leymann och Pustovarov, ssk. pp. 52–59. 4 1 Lagen (2015:96) om erkännande och verkställighet av frihetsberövande påföljder inom Europeiska unionen (prop. 2014/15:29). 42 Se HD:s beslut den 2 februari 2010 i mål Ö 498-10 och den 21 december 2010 i mål Ö 1851-10. 43 4 kap. 3 § lagen om en europeisk utredningsorder och 5 kap. 1 § lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål. 4 4 Prop. 2012/13:182 s. 9 f. 45 Prop. 2012/13:182 s. 27 f. 46 Jfr JK:s beslut den 18 april 2007 (dnr 4276-05-40). 47 Se 2000 års konvention om ömsesidig rättslig hjälp mellan Europeiska unionens medlemsstater (SÖ 2005:42) och den europeiska konventionen om inbördes rättshjälp i brottmål (SÖ 1968:15). Medlemsländer som ännu inte ratificerat EUkonventionen tillämpar i stället Schengenkonventionens bestämmelser. 48 Den nordiska överenskommelsen den 26 april 1974 om inbördes rättshjälp genom delgivning och bevisupptagning (SÖ 1975:42). 49 Uppgift om vilken myndighet som är behörig kan hittas på det europeiska rättsliga nätverkets (EJN) hemsida, se särskilt sökfunktionen Atlas (www.ejncrimjust.europa.eu/ejn/). 50 Se artikel 5.2 i 2000 års EU-konvention. Jfr artikel 52 i Schengenkonventionen. 51 3 § förordningen (2013:982) om bistånd med delgivning utomlands och i Sverige. På länsstyrelsens hemsida finns mer information (www.lansstyrelsen.se /stockholm/samhalle) 5 2 33 kap. 6 § RB. 53 NJA 2006 s. 588. 54 Se EU-domstolens dom i mål C-108/16, Dworzecki. 55 3 § andra stycket delgivningslagen, se även NJA 2004 s. 407. 56 3 § tredje stycket delgivningslagen. En kallelse enligt lagen (1974:752) om nordisk vittnesplikt får dock förenas med vitesäventyr. 57 9 kap. 7 § RB. 58 Tidsfristerna framgår av ländernas förklaringar till artikel 7.3 i europeiska konventionen om inbördes rättshjälp i brottmål (www.coe.int/en/web/conventions/ full-list/-/conventions/treaty/030). 5 9 Se artikel 5 i 2000 års EU-konvention och 33 kap. 9 § andra stycket RB. 60 6 § förordningen (2000:836) om Schengens informationssystem. 61 I förhållande till Danmark och Finland är samarbetet med en nordisk arresteringsorder ett alternativ till den europeiska arresteringsordern. I artikeln hänvisas dock genomgående till den senare. 62 Prop. 2016/17:218 s. 250 f. 63 På regeringens hemsida finns en förteckning över möjligheten att hålla telefonförhör i olika länder (www.regeringen.se/sveriges-regering/justitiedepartementet /internationellt-rattsligt-samarbete). 6 4 2 kap. 12 § lagen om en europeisk utredningsorder, även prop. 2016/17:218 s. 250 f. Det är det andra landets lag som styr. 65 2 kap. 9 § lagen om en europeisk utredningsorder. 66 Jfr 4 a § lagen (1998:620) om belastningsregister. 67 Se avsnitt 5.4 om registerutdragets betydelse. 68 Frågor om överförande av verkställighet kommer att behandlas i en kommande artikel. 6 9 6 a § förordningen (1992:289) om särskild personutredning i brottmål, m.m. Se även prop. 2014/15:138 s. 62 f. 70 RH 2018:4. 71 NJA 2016 s. 1024 p. 21. 72 NJA 2016 s. 1024 p. 23. 73 NJA 2016 s. 1024 p. 24. 74 Se Friman m.fl., avsnitt IV.4. 7 5 Jfr dock EU-domstolens dom i mål C-897/19 PPU, I.N. 76 Rådets rambeslut 2009/829/RIF av den 23 oktober 2009 om tillämpning mellan Europeiska unionens medlemsstater av principen om ömsesidigt erkännande på beslut om övervakningsåtgärder som ett alternativ till tillfälligt frihetsberövande (EUT L 294, 11.11.2009, s. 20). 77 3 § förordningen om överlämnande till Sverige enligt en europeisk arresteringsorder. 7 8 Vikten av en sådan prövning framgår av EU-domstolens dom i mål C-625/19 PPU, XD, p. 47–52. 79 Se NJA 2007 s. 337 för motsatt utgång i ett fall där åklagaren ansågs inte ha visat att andra åtgärder än häktning inte var möjliga. 8 0 Se Friman m.fl., avsnitt IV.4. 81 2 kap. 1 § europeiska verkställighetslagen. 82 Jfr NJA 2016 s. 1024. 83 2 kap. 4 och 6 §§ lagen om en europeisk utredningsorder. 84 Se dock 26 kap. 3 § tredje stycket BrB. 85 Se bl.a. NJA 1967 s. 496, NJA 1981 s. 439, RH 2012:54 och RH 2016:7. 86 Se Borgeke & Heidenborg, Att bestämma påföljd för brott, 3 uppl. s. 523 ff. och Ulväng, Påföljdskonkurrens — Problem och principer, 2005, s. 316 ff. 8 7 NJA 2008 s. 503. 88 Rådets rambeslut 2008/675/RIF av den 24 juli 2008 om beaktande av fällande domar avkunnade i Europeiska unionens medlemsstater vid ett nytt brottmålsförfarande i en medlemsstat (EUT L 220, 15.8.2008, s. 32). 89 Se regeringens beslut att anta rambeslutet (Ju2008/1389/L5) och Regeringskansliets underrättelse om uppfyllande av rambeslutets åtaganden (Ju2011/3703/L5). 9 0 I förhållande till de nordiska länderna gäller en annan reglering och där kan, även om en påföljd inte har förts över till Sverige för verkställighet, en dom meddelad i ett annat nordiskt land undanröjas eller villkorligt medgiven frihet förverkas, se 14 och 21 §§ lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff, m.m.
Hänvisas från p. 1 (s. 106)
1.Rättsakter som reglerar tillnärmningen inom EU av straff- och straffprocessrätt har i flertalet fall genomförts genom en anpassning av bestämmelser i BrB eller RB. Vid genomförande av rättsakter om straffrättsligt samarbete har i stället ofta helt ny lagstiftning tagits fram. Det har då berott på att de förfaranden och åtgärder som rättsakterna reglerar saknat motsvarighet i den svenska lagstiftningen eller att regelverken för motsvarande samarbete med länder utanför EU varit föråldrade. Ett exempel är överlämnande för brott enligt europeiska arresteringsorderlagen.s. 106