Stycket

57.Angående det lagreglerade skriftkravet i 8 kap. 8 § kan konstateras att bestämmelsen omfattar olika arrendeformer, däribland sådana där arrendet har stor social vikt för arrendatorn och ansenlig ekonomisk betydelse för båda parter. En uppsägning av ett arrendeavtal är därför enligt HD, med hänvisning till NJA II 1908 s. 106, ofta ”en så viktig och ingripande åtgärd att det har intresse för båda parter att klart kunna konstatera att rättshandlingen har företagits och när så har skett”, något som ligger bakom lagens skriftkrav. Mot bakgrund av ”de särskilda skyddsintressen som typiskt sett kan aktualiseras i ett arrendeförhållande bör här gälla en annan ordning” än för uppsägning enligt 12 kap. 58 § JB (jfr nyssnämnda NJA 1992 s. 829; jfr även Erika P Björkdahl, Uppsägning genom konkludent handlande, JT 2016–17 s. 137 ff.). Därför bör enligt HD båda parter få göra gällande att formkravet inte uppfyllts och det oberoende av vem av parterna som orsakat bristen. Eftersom arrendatorn inte hade bekräftat någon konkludent uppsägning genom ett skriftligt erkännande hade skriftkravet i 8 § inte iakttagits, varför påståendet om en konkludent uppsägning inte kunde vinna bifall. Eftersom arrendatorn inte heller hade gjort gällande att parterna genom en uttrycklig eller tyst överenskommelse avtalat om att arrendet upphörde utan uppsägning kom HD fram till att arrendatorn var betalningsskyldig.s. 1059