Närliggande

7.I NJA 2013 s. 700 ansågs däremot bestämmelsen vara tillämplig på arbetslöshetskassas fordran avseende medlemsavgift. HD fäste i rättsfallet avseende vid att det av förarbetena framgick att avsikten var att bestämmelsen bör ges en vidsträckt tillämpning, att utgångspunkten för bedömningen bör vara hur rättsförhållandet uppfattas ur en konsuments perspektiv och att ett inslag av myndighetsutövning inte ska vara avgörande. Vissa särskilda förhållanden medförde en tillämpning trots att arbetslöshetskassornas verksamhet som helhet betraktad utgör myndighetsutövning som är starkt subventionerad av staten. Dessa var att medlemskap i en arbetslöshetskassa är frivilligt, vilket innebär dels att medlemmen när som helst kan lämna kassan, dels att krav på avgift bara kan uppkomma för den som valt att bli medlem, varför skyldigheten att betala har stora likheter med en försäkringspremie eller en liknande avgift i ett privaträttsligt förhållande. Verksamheten innefattade därför inte så påtagliga moment av offentlig maktutövning som krävs för att kassans fordran skulle vara underkastad tioårspreskription. Noteras bör att HD i detta hänseende hänvisade till NJA 2008 s. 642 (se i det föregående, avsnitt 4.5.1.7). En minoritet (2 justitieråd) kom till motsatt resultat med åberopande av att arbetslöshetskassornas huvudsakliga verksamhet, att handha arbetslöshetsersättningen, uteslutande utgör myndighetsutövning och att verksamheten därför inte kunde betraktas som näringsverksamhet.s. 1039