Stycket

224.Frågan om hur definitiv en betalning måste vara för att betalning ska anses ha skett och dröjsmålsränta därmed ska sluta löpa kan orsaka vissa tolkningsproblem om det inte är fråga om en vanlig ovillkorad betalning av ett penningbelopp. En sådan mer komplicerad situation var föremål för prövning i NJA 2013 s. 1084. Här hade TR förelagt en part att betala motpartens rättegångskostnader, den vinnande parten ansökt om verkställighet av domen, den betalningsskyldige parten betalat in ett belopp till Kronofogdemyndigheten avseende rättegångskostnaderna, upplupen dröjsmålsränta till den dagen då inbetalningen skedde och ersättning för grundavgiften för verkställigheten på sätt som uppfyllde kraven på nedsättning i 3 kap. 6 § UB. Av 4 kap. 28 § UB framgår att medel ”vilka gäldenären betalar till Kronofogdemyndigheten i anhängigt mål anses omedelbart utmätta i målet, om betalningen ej har skett med villkor som strider häremot”. Bestämmelsen innebär att gäldenären förlorar rådigheten över inbetalade medel. Av 13 kap. 14 § UB följer att borgenären ges möjlighet att bestämma om denne vill lyfta de utmätta pengarna mot säkerhet (t.ex. borgen) eller avvakta att domen får laga kraft. I det senare fallet föreligger rätt till ränta enligt räntelagen från fördelningsdagen t.o.m. utbetalningsdagen. Som HD konstaterade innebär denna valrätt att borgenären förfogar över betalningsdagen och därmed också över den dröjsmålsränta som han eller hon kan kräva, något som kan skapa ett incitament att inte lyfta medlen utan i stället låta medlen förräntas med den förmånliga räntesatsen enligt 4 och 6 §§ räntelagen. Eftersom det finns ett krav på säkerhet för omedelbart lyftande kan borgenären inte fritt disponera över medlen och det gör att inbetalning enligt 4 kap. 28 § UB inte kan betraktas som en sådan betalning av skulden att dröjsmålsränta slutar löpa.s. 1032