Stycket

217.Till skillnad från NJA 2014 s. 1006, där ju återgången avsåg en del av betalningen för en tjänst som den på detta belopp löpande mervärdesskatten, gällde NJA 2016 s. 799 en situation där återgången av mervärdesskattebeloppet inte berodde på att också hela eller delar av det övriga fakturerade beloppet skulle återgå. I ett sådant fall borde det enligt HD finnas ett ”utrymme för att beakta om gäldenären inte har haft en möjlighet att få avkastning på beloppet” och därför inte genom en analogisk tillämpning av 2 § andra stycket räntelagen utvidga tilllämpningsområdet för bestämmelsen. Eftersom återgången inte hade något samband med att avtalet har hävts till följd av kontraktsbrott, med avtalets overksamhet eller ogiltighet eller med en rätt till prisavdrag för borgenären och den som erhållit det felaktiga och för höga mervärdesskattebeloppet redovisat detta till Skatteverket och därför inte kunnat få någon avkastning på beloppet kom HD till slutsatsen att avkastningsränta inte skulle utgå på det belopp som skulle återgå på grund av condictio indebiti. 4.8 Dröjsmålsränta Räntelagen är enligt ordalydelsen i 1 § tillämplig på ”penningfordran inom förmögenhetsrättens område”. Redan direktiven till utredningen som resulterade i 1975 års räntelag angav förmögenhetsrätten som tilllämpningsområde. I utredningen angavs exempelvis att det kunde ifrågasättas om inte samma principer borde ”komma till användning också vid fordringar inom andra områden, exempelvis familjerättens” men utredningen ansåg att den inte borde ta ställning till frågan men att en analog tillämpning givetvis kunde förekomma där så var lämpligt (se SOU 1974:28 s. 100 f.). Utredningen jämförde här med AvtL, vars tilllämpningsområde också är förmögenhetsrättens område men där viss analog tillämpning inom familjerätten kunde förekomma. (Jfr även prop. 1975:102 s. 96).s. 1030