Närliggande

129.I det enskilda fallet utgick HD från dessa allmänna principer och slog fast att viss dröjsmålsvitesreglering i AB 92 medförde att var och en av de som varit försenade var skyldiga att utge vite, även om detta medförde att beställaren, den skadelidande, erhöll mer i kompensation än som motsvarade den faktiskt lidna skadan, dock med den generella begränsning som eventuellt följer av en tillämpning av 36 § AvtL. 4.5.1.10 Fastställelse av att skadeståndsskyldighet föreligger En skadeståndstalan rymmer inte sällan behovet av ställningstaganden i en mängd avseenden. Käranden kan för framgång behöva bevisa att motparten agerat eller inte agerat på ett visst sätt, att agerandet har varit sådant att en skadeståndsförutsättning (t.ex. vållande) föreligger eller en befrielsegrund inte föreligger (t.ex. enligt kontrollansvaret), att en negativ ekonomisk effekt — skada — uppkommit, att denna orsakades av motpartens avtalsbrott, att det föreligger adekvat kausalitet mellan brottet och skadan och att den negativa effekten uppgår till visst belopp. Bedömningen kan kompliceras ytterligare av att svaranden gör gällande att den skadelidande har varit medvållande till skadan och att skadeståndet av det skälet ska jämkas eller att ett skadestånd bestämt enligt de regler som gäller för nyssnämnda prövning skulle vara oskäligt betungande. Det kan ofta vara ändamålsenligt och kostnadseffektivt att prövningen delas upp i flera domar, där alltså delar av talan avgörs genom mellandom och där det fastställs exempelvis att skadevållaren är skadeståndsskyldig. Käranden kan också välja att föra en fastställelsetalan om dessa förhållanden. En sådan talan om huruvida visst rättsförhållande består eller inte består får typiskt sett föras om det råder ovisshet om rättsförhållandet och ”denna länder käranden till förfång” (jfr 13 kap. 2 § RB). Det krävs dock härutöver att talan med hänsyn till omständigheterna får anses lämplig.s. 994