Stycket

123.Frågan blev sedan i NJA 2012 s. 697 om ett ombud till följd av direktkravsrätt i ett utmätningsmål skulle före utmätningsborgenärerna ha rätt till influtna medel avseende rättegångskostnad som hade betalats in i utmätningsärendet av hans klients motparter. HD uttalade här att en följd av att en borgenär ges rätt att vända sig direkt till sin medkontrahents medkontrahent, dvs. mot gäldenärens gäldenär, är att borgenären har separationsrätt vid medkontrahentens konkurs eller vid utmätning hos denne. Borgenären kan alltså i dessa fall ”göra gällande medkontrahentens fordran mot dennes medkontrahent som sin egen, med företräde framför övriga borgenärer”. HD:s slutsats i avgörandet var dock att det inte fanns skäl att genom en direktkravsrätt skydda rättegångsombudet mot sin klients borgenärer. Skälen för detta var flera. Ett var att en direktkravsrätt skulle urholka principen om borgenärers lika rätt i exekutionsförfarandet och att särskild försiktighet borde iakttas för att skapa en sådan rätt när kravet är kontraktuellt grundat. Andra skäl var den reglering som finns i 12 kap. 14 § första stycket 7 RB om att rättegångsfullmakt ger behörighet för ombudet att uppbära parten tillerkänd ersättning för rättegångskostnad som bl.a. medför att om motparten har betalat till ombudet så är beloppet fredat från andra borgenärers anspråk, liksom att ombudet kan sakrättsligt skydda sig genom förvärv av eller panträtt i klientens fordran mot motparten och denuntiation (jfr NJA 2005 s. 871, där HD konstaterade att en part som pantsatt sin framtida fordran mot staten i ett mål där staten genom kronofogdemyndigheten ansökt om försättande av rättegångskostnadsborgenären i konkurs inte hade erhållit sakrättsligt skydd enligt en analogisk tillämpning av 10 och 31 §§ skuldebrevslagen eftersom denuntiation skett till skattemyndigheten som var fristående från kronofogdemyndigheten). 4.5.1.7 Det allmännas kontraktsansvar eller kontraktsliknande ansvar Betydande delar av det allmännas verksamhet är av det slaget att förhållandet mellan det allmänna och den enskilde inte kan betraktas som ett kontraktsförhållande i vanlig mening och där allmänna kontraktsrättsliga principer därför inte kan läggas till grund för bedömningen av det allmännas ansvar för exempelvis fel i prestationen. HD har emellertid i några viktiga avgörandet haft anledning att bedöma om vissa prestationer som tillhandahålls är sådana att det finns skäl att tillämpa ett obligationsrättsligt eller mer allmänt ett civilrättsligt synsätt.s. 991