Stycket

3.Den principiella synen bekräftades sedan i ”Likvidators retentionsrätt” NJA 2019 s. 259. HD uttalade här att det är en allmän princip ”att den som har annans egendom i sin besittning och som har haft nödvändig kostnad för vård av egendomen eller annars i god tro lagt ned en nyttig kostnad på den har retentionsrätt i egendomen för sin kostnad”. HD hänvisade här till nyss behandlade ”Saga 27” NJA 2008 s. 282 och ”Philipsons retentionsrätt” NJA 1987 s. 312. Enligt HD är det vidare ”en grundläggande förutsättning för retentionsrätt av detta slag … att det föreligger ett funktionellt samband mellan borgenärens fordran och den egendom i vilken säkerhetsrätten görs gällande (konnexitet)”. Det påpekades dock samtidigt — med hänvisning till ”Takt & Ton” NJA 1981 s. 1050, ”Redovisningstjänst” NJA 1982 s. 404, och ”Driftsbyrån” NJA 1985 s. 29 (se Herre, SvJT 2005 s. 713 ff.) — att retentionsrätten kan vara begränsad i olika avseenden. Detta exemplifierades med att det inte finns en sådan rätt i räkenskapsmaterial som tagits emot. Det påpekades också att möjligheterna för en syssloman att åberopa retentionsrätt torde vara beroende av uppdragets art. Detta uttalande torde också gälla utanför sfären av sysslomän. Uppdragets art kan alltså ha betydelse för om retentionsrätt ska anses föreligga. Beträffande sysslomän är det exempelvis med HD:s ord ”mindre naturligt att tillerkänna den som är integrerad i huvudmannens organisation … retentionsrätt i bolagets förmögenhetsmassa”.s. 951