Stycket

32.HD etablerade under de närmaste åren efter millenieskiftet en fullmaktsform med rötter i ställningsfullmakten som innebar att bundenhet uppkommer om förhållandena är sådana att det finns fog för att de väckt förtroende hos tredje man att mellanmannen har fullmakt. I flera rättsfall prövade HD först om fullmakt kunde föreligga genom sedvänja, och då sådan behörighet inte förelåg gick domstolen vidare för att pröva huruvida bundenhet i stället uppkommit genom att handlandet väckt sådant förtroende. Exempel på det sagda finner man i rättsfallen NJA 2001 s. 191 I och NJA 2001 s. 191 II samt NJA 2002 s. 244 (se Herre, SvJT 2005 s. 571, 693 och 718). Av dessa framgår att tredje man kan förlita sig på de intryck han eller hon får av huvudmannens verksamhet utan att behöva undersöka om huvudmannen meddelat interna instruktioner som inskränker fullmäktigens befogenhet. Endast då det finns anledning för tredje man att känna ”beaktansvärd osäkerhet” behöver tredje man undersöka fullmaktsförhållandena närmare.s. 835