1.1.1 Effektiv brottsbekämpning och rättighetsskydd För att brott ska kunna bekämpas effektivt behöver brottsutredande myndigheter tillgång till straffprocessuella tvångsmedel, som häktning och husrannsakan.Samtidigt innebär tvångsmedelsanvändning vanligtvis ett ingrepp i enskildas skyddade intressen. Såväl lagstiftaren som rättstillämparen behöver väga dessa intressen mot varandra vid utformningen och tillämpningen av lagstiftning rörande tvångsmedel. I ett längre tidsperspektiv har utvecklingen inneburit att fler tvångsmedel har blivit tekniskt möjliga och lagligen tillåtna att använda, samtidigt som olika former av kontroll av hur de brottsbekämpande myndigheterna använder dem har införts. En fråga som kan ställas är i vad mån domstolarna bör ha en kontrollerande funktion och ges rollen som konstitutionell rättssäkerhetsgarant.s. 665
2.Inte minst ställer den internationella rätten rörande mänskliga rättigheter upp olika krav på rättighetsskydd. Utvecklingen av den Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (EKMR) är ett tydligt exempel, med tanke på att tvångsmedelsanvändning vanligtvis innebär ett intrång i sådana grundläggande rättigheter som skyddas av konventionen. I konventionen anges inte bara vilka rättigheter som skyddas, utan också under vilka förutsättningar intrång i dem får ske. Genom Europadomstolens praxis har dessa förutsättningar preciserats närmare och Europadomstolen har i flera sammanhang uttalat att konventionsstaterna inte bara ska skydda de grundläggande rättigheterna som sådana utan också se till att rättsordningarna uppfyller krav på rättssäkerhet, där rättsliga garantier ges mot missbruk och godtycke. Ett exempel på en sådan rättssäkerhetsgaranti är rätten till judiciell prövning, dvs. möjligheten att få frågan prövad av domstol eller liknande organ. En sådan rätt kan framgå uttryckligen av en konventionsartikel eller av Europadomstolens praxis.s. 666
3.Den här utvecklingen är intressant i en svensk kontext, eftersom den utmanar den svenska synen på hur roll- och ansvarsfördelningen bäst görs mellan polis, åklagare och domstolar. Då det gäller frågor om användning av tvångsmedel är beslutsbefogenheten enligt rättegångsbalkens tvångsmedelskapitel (24–28 kap. RB) i huvudsak fördelad mellan domstol, åklagare, förundersökningsledare och polisman, och reglerna utgår från principen att det främst är åklagaren — och inte domstolen — som ska utöva den rättsliga kontrollen av förundersökningsskedet. På 1980-talet ändrades visserligen reglerna om anhållande och häktning för att bättre överensstämma med EKMR:s krav på att frihetsberövande snabbt ska prövas av en domare. Den svenska ordningen där polis och åklagare har relativt vida befogenheter att besluta i frågor om tvångsmedel är dock i grunden oförändrad. Detta innebär att sådana ingripande åtgärder som att få sitt hem noggrant undersökt av polis eller att helt plötsligt frihetsberövas och tas i förvar, i många fall kan företas utan att lagligheten av åtgärden alls kommer under domstols prövning.s. 666
4.Mot den bakgrunden är det intressant att närmare analysera i vad mån rättssäkerhetsgarantier i form av domstolsprövning krävs vid användning av straffprocessuella tvångsmedel. I denna artikel undersöks vilka krav på domstolsprövning som följer av EKMR respektive intern svensk rätt. Vidare analyseras vilka konflikter mellan EKMR och intern svensk rätt som finns på detta område och hur dessa konflikter skulle kunna lösas. Slutligen diskuteras i vad mån den svenska regleringen ger ett tillfredsställande rättighetsskydd och hur det skulle kunna förbättras.s. 667
5.Som utgångspunkt för undersökningen tas regleringen av de klassiska, vanligt förekommande frihetsberövande tvångsmedlen gripande, anhållande och häktning enligt 24 kap. RB samt det undersökande tvångsmedlet reell husrannsakan enligt 28 kap. RB. Dessa har valts då de är exempel på såväl perdurerande respektive momentana tvångsmedel som personella respektive reella tvångsmedel.s. 667
6.Beträffande analysen av EKMR undersöks det rättighetsskydd som följer av artikel 5 (frihetsberövande) och artikel 8 (reell husrannsakan) EKMR, som är de artiklar som har störst relevans vid de tvångsmedel som är aktuella i denna studie. Då det gäller avgöranden från Europadomstolen har ett urval gjorts, där i första hand sådana fall har valts som har behandlat frågan om rättssäkerhetsgarantier i form av judiciell prövning vid användning av de tvångsmedel som undersöks här. 1.2 Beslutsbehörighet rörande straffprocessuella tvångsmedel Behörigheten att besluta om straffprocessuella tvångsmedel är enligt 24−28 kap. RB i huvudsak fördelad mellan polisman, förundersökningsledare, åklagare och rätten, beroende på vilket tvångsmedel det är fråga om och vilken situation som är aktuell. Generellt gäller att det krävs beslut av rätten såvitt avser de mest ingripande tvångsmedlen, som häktning och hemliga tvångsmedel. Polismans befogenhet är främst begränsad till situationer av mer akut karaktär, då det är ”brådskande” eller föreligger ”fara i dröjsmål” och någon behörig beslutsfattare inte hinner kontaktas. I övrigt styrs beslutsbefogenheten i praktiken till stor del av vem som leder förundersökningen, vilket kan vara en åklagare eller en polisiär förundersökningsledare.s. 667
7.Frågan huruvida det är polis eller åklagare som leder förundersökningen regleras i 23 kap. 3 § RB, där huvudregeln enligt lagtexten är att polisen leder förundersökningen innan det finns någon skäligen misstänkt person och åklagaren tar över ledningen därefter. Om det rör sig om brott av enkel beskaffenhet leds förundersökningen av polis även efter det att någon har befunnits skäligen misstänkt, dvs. under hela förundersökningen. Åklagaren leder dock förundersökningen om det föreligger särskilda skäl, vilket kan innebära att åklagaren i vissa fall leder förundersökningen redan från början eller att åklagaren leder förundersökningen även då brottet i sig är av enkel beskaffenhet. Till ledning vid bedömningen av vilka brott som typiskt sett anses vara av enkel beskaffenhet och vad som utgör särskilda skäl finns likalydande föreskrifter som meddelats av Åklagarmyndigheten och Polismyndigheten.s. 668
8.Av det ovanstående framgår att såväl åklagare som olika befattningshavare inom polisorganisationen kan vara behöriga beslutsfattare. I den praktiska tillämpningen fattar åklagare och polisanställda dagligen mängder av tvångsmedelsbeslut. Det innebär att många beslut om tvångsmedel i praktiken fattas utan att domstolen alls har varit involverad. Den ordningen har i stort sett gällt sedan RB började tillämpas 1948 och har i princip inte ifrågasatts.s. 669