Se Söderlund, s. 192 och 200. Även NJA 1993 s. 517 tycks ge stöd åt uppfattningen. HD uttalade att ”ett grundläggande drag i konkursförfarandet [är]… att den som efter konkursutbrottet anmäler sig såsom borgenär också behandlas som sådan till dess i särskild ordning klarlagts huruvida [hens] fordran kan göras gällande i konkursen”. (min kursivering).
Hänvisas från p. 8 (s. 662)
8.Argumenten till stöd för uppfattningen som jag företräder är huvudsakligen av systematisk karaktär. Synsättet bygger på indelningen mellan konkursbofrågor och medlemsfrågor, där den förstnämnda kategorin av frågor rör storleken på konkursboets förmögenhet och den sistnämnda rör fördelningen av förmögenheten mellan borgenärerna. Åtgärder som ryms inom den förstnämnda kategorin ingår i förvaltaruppdraget, medan frågor i den sistnämnda kategorin disponeras av borgenärerna. Söderlund uttalar: Att det är borgenärskollektivet, inte konkursboet, som (del)sakäger medlemsfrågorna betyder att konkursförvaltaren är beroende av ett särskilt sidouppdrag för att ha rådighet i medlemsfråga. [Hen] kan inte åberopa sin organställning i konkursboet. Konkursförvaltarens anmärkningsrätt är ett exempel på ett sådant sidouppdrag… För att, i svensk rätt, konkursförvaltaren [ska] ha beslutsmandat i medlemsfråga bör följaktligen krävas att konkursförvaltaren kan uppvisa uttryckligt undantagsstöd i lag. Åtgärder för att nedbringa konkursfordringarna rör otvivelaktligen fördelningen av förmögenheten mellan borgenärerna och ingår alltså i kategorin medlemsfrågor. Keller anser dock att de oprioriterade borgenärerna ofta saknar förutsättningar att tillvarata sina intressen, vilket enligt honom talar för att det bör ankomma på förvaltaren att nedbringa konkursfordringarna, även när arbetet sker utanför bevakningsförfarandet. Jag delar visserligen uppfattningen att de oprioriterade borgenärerna har en låg aktivitetsgrad i medlemsfrågor, vilket talar för en utvidgning av förvaltaruppdraget (förvaltaren är ju den som har lättast att ingripa i frågorna). Om förvaltaren — utan stöd i en särskild bestämmelse — engagerar sig i en medlemsfråga uppstår dock inte bara en kollision med systematiken i KL. Att försöka nedbringa en konkursfordran innebär även att förvaltaren tar ställning för en majoritet av borgenärerna mot en viss borgenär, vilket strider mot likhetsprincipen. Hur lockande det än kan framstå att neutralisera en viss fordran bör det därför vara en fråga mellan borgenärerna. Att kringgå likhetsprincipen torde kräva lagstöd.s. 662