Se NJA 1993 s. 517.
Hänvisas från p. 4 (s. 661)
1.Inledningsvis kan jag konstatera att det inte tycks råda någon konflikt beträffande den övergripande tolkningen av 7 kap. 8 § första stycket KL (den generella handlingsnormen). Det är positivt att det råder konsensus kring slutsatsen att ekonomisk nyttomaximering är konkursförvaltaruppdragets primära mål. Det som idag uppfattas som en självklarhet har emellertid inte alltid varit det. Det var först efter en flera år lång rättsutveckling i överrätterna som det tydliggjordes att arbetsuppgifter som inte främjar boets ekonomiska intressen bara är ersättningsgilla i den mån de följer av särskilda bestämmelser.s. 660
2.Genom artikelförfattarnas replik är det dock tydligt att vi gör olika tolkningar av begreppet nyttomaximering och vad som bör läggas i rekvisitet ”borgenärernas gemensamma rätt och bästa”. Innebär den generella handlingsnormen att förvaltaren ska sträva efter maximal utdelning i absoluta tal (tillgångsmaximering) eller efter maximal utdelning i procent av konkursfordringarna (utdelningsmaximering)? Artikelförfattarna förespråkar den senare tolkningen, medan jag bekänner mig till den förstnämnda och då inte bara i anslutning till hanteringen av separationsgods. Båda tolkningarna har stöd i doktrin.s. 660
3.I huvudsak kan det synsätt som jag företräder beskrivas enligt följande. Förvaltarens primära uppgift är att vidta alla nödvändiga åtgärder för att öka nettoförmögenheten (öka intäkterna och minska kostnaderna) i boet. En åtgärd ska bara vidtas om det vid tidpunkten för beslutet framstår som sannolikt att de potentiella intäkterna (tydligt) överstiger de konkurs- och massakostnader som bedöms följa med åtgärden. Det är i princip egalt vilka konkursfordringar som kan göras gällande i konkursen. Bestridande av konkursfordringar får inte ske på bekostnad av utdelningsbara medel, om det inte följer av en särskild bestämmelse. De bestämmelser som ger förvaltaren ett sådant mandat återfinns primärt i 9 kap. KL (om bevakningsförfarande).s. 661
4.Utöver reglerna i 9 kap. KL finns det även bestämmelser som indirekt kräver att förvaltaren kontrollerar vissa fordringar och/eller förmånsrätter. Kontroll behövs bl.a. för att kunna adressera rätt borgenär vid löpande kontakter under konkursen (exempelvis vid hörande enligt 7 kap. 10 § KL) och för att fastställa en icke bevakande borgenärs fordran och prioritet i utdelningsförslaget (se 11 kap. 4 § KL). Beträffande kontrollen vid de löpande kontakterna bör principen vara att borgenärens anspråk på att vara fordringsägare i regel får godtas, såvida anspråket inte är uppenbart ogrundat. För att fastställa de icke bevakande borgenärernas rätt till utdelning bör dock kraven ställas högre. Fordringsunderlag och säkerhetshandlingar behöver normalt inhämtas och granskas. Vid sidan av de ovannämnda regelkategorierna saknas det särskilda bestämmelser som ger förvaltaren rätt att ifrågasätta konkursfordringar.s. 661
5.Båda synsätten har visserligen den gemensamma utgångspunkten att förvaltaren ska sträva efter att öka boets intäkter. Skillnaden ligger i att det med Anderssons och Ehrstedts synsätt även anses vara en uppgift för förvaltaren att ”förhindra att onödig skuldbelastning sker i konkursen, med åtföljande lägre dividend för övriga borgenärer”. Det kan alltså vara en uppgift för förvaltaren att aktivt förhindra uppkomsten av/nedbringa vissa konkursfordringar. Skulle så vara fallet innebär det att förvaltaren har rätt att ådra boet kostnader utan en ambition att tillföra boet intäkter. Beroende på vilket synsätt man anlägger kan alltså identiska situationer komma att hanteras på helt olika sätt, vilket är klart otillfredsställande. Det är därför angeläget att aktörerna i konkursförfarandet tar ställning till vilket synsätt som de anser bör vara gällande rätt liksom att frågan avgörs i Högsta domstolen (HD) eller genom lagstiftning.s. 661
6.För att påvisa motsättningen mellan synsätten har Andersson och Ehrstedt åberopat ett exempel där boet underlåter att återställa en byggkran till en beställare i en entreprenad, vilket medför att beställaren får en fordran i gäldenärens (entreprenörens) konkurs. Fordran kan sedan avräknas mot entreprenadfordringar som gäldenären har mot beställaren, vilket medför att boets potentiella intäkter minskar. Exemplet är dock inte relevant, eftersom ambitionen är att tillföra ett positivt netto till konkursboet. De två synsätten kolliderar inte i detta fall.s. 662
7.Vad jag vänder mig emot är istället situationer där förvaltaren, vid sidan av bevakningsförfarandet, försöker nedbringa konkursfordringar utan att det medför intäkter till boet (åtgärderna kommer enbart att resultera i en kostnad). En tänkbar situation är att förvaltaren ser att en befintlig eller latent konkursfordran kan elimineras genom att hen uppfyller vissa av gäldenärens kontraktuella förpliktelser. Det kan exempelvis handla om att förvaltaren återställer viss egendom till ägaren, levererar varor, utför tjänster eller presenterar en ny hyresgäst till hyresvärden. Det kan också vara så att förvaltaren förhindrar uppkomsten av konkursfordringar genom att hen fullgör gäldenärens lagstadgade förpliktelser. Som exempel på detta kan nämnas att förvaltaren bistår med att upprätta gäldenärens deklarationer eller med att överklaga taxeringsbeslut. Om dylika åtgärder inte medför några intäkter ska de enligt min uppfattning vidtas endast om boets kostnad för att avstå ifrån dem är högre än kostnaden för att vidta dem.s. 662
8.Argumenten till stöd för uppfattningen som jag företräder är huvudsakligen av systematisk karaktär. Synsättet bygger på indelningen mellan konkursbofrågor och medlemsfrågor, där den förstnämnda kategorin av frågor rör storleken på konkursboets förmögenhet och den sistnämnda rör fördelningen av förmögenheten mellan borgenärerna. Åtgärder som ryms inom den förstnämnda kategorin ingår i förvaltaruppdraget, medan frågor i den sistnämnda kategorin disponeras av borgenärerna. Söderlund uttalar: Att det är borgenärskollektivet, inte konkursboet, som (del)sakäger medlemsfrågorna betyder att konkursförvaltaren är beroende av ett särskilt sidouppdrag för att ha rådighet i medlemsfråga. [Hen] kan inte åberopa sin organställning i konkursboet. Konkursförvaltarens anmärkningsrätt är ett exempel på ett sådant sidouppdrag… För att, i svensk rätt, konkursförvaltaren [ska] ha beslutsmandat i medlemsfråga bör följaktligen krävas att konkursförvaltaren kan uppvisa uttryckligt undantagsstöd i lag. Åtgärder för att nedbringa konkursfordringarna rör otvivelaktligen fördelningen av förmögenheten mellan borgenärerna och ingår alltså i kategorin medlemsfrågor. Keller anser dock att de oprioriterade borgenärerna ofta saknar förutsättningar att tillvarata sina intressen, vilket enligt honom talar för att det bör ankomma på förvaltaren att nedbringa konkursfordringarna, även när arbetet sker utanför bevakningsförfarandet. Jag delar visserligen uppfattningen att de oprioriterade borgenärerna har en låg aktivitetsgrad i medlemsfrågor, vilket talar för en utvidgning av förvaltaruppdraget (förvaltaren är ju den som har lättast att ingripa i frågorna). Om förvaltaren — utan stöd i en särskild bestämmelse — engagerar sig i en medlemsfråga uppstår dock inte bara en kollision med systematiken i KL. Att försöka nedbringa en konkursfordran innebär även att förvaltaren tar ställning för en majoritet av borgenärerna mot en viss borgenär, vilket strider mot likhetsprincipen. Hur lockande det än kan framstå att neutralisera en viss fordran bör det därför vara en fråga mellan borgenärerna. Att kringgå likhetsprincipen torde kräva lagstöd.s. 662
9.Om man ändå väljer att lägga Anderssons och Ehrstedts synsätt till grund för förvaltaruppdraget uppstår svåra gränsdragningsproblem. Vilka konkursfordringar ska angripas? När ska fordringarna nedbringas? Hur omfattande åtgärder ska vidtas? Hur ska det prognostiserade värdet av en nedbringad fordran ställas i relation till de prognostiserade kostnaderna för arbetet (dvs. hur ska nyttan av förvaltarens arbete beräknas)? Det saknas principiella resonemang som adresserar dylika frågor, vilket även det talar för att en sådan ordning — om den nu är önskvärd — bör fastställas genom ett lagstiftningsärende.s. 663