NJA 2011 s. 109 avsnitt 10.
Hänvisas från p. 3 (s. 580)
1.I detta kapitel undersöks vem som enligt svensk och norsk rätt anses ha rätt att bruka betesarealer för renskötsel. Som föregående kapitel visar är det en rätt som omfattas av både renskötselrätten och reindriftsretten. Skälet till att rätten att bruka betesarealer för renskötsel behandlas i ett eget kapitel är att det i Norge under de två sista decennierna har skett en rättsutveckling kring frågan som kan vara bra att känna till för den svenska lagstiftaren, svenska domstolar och jurister i övrigt som arbetar med renskötselrelaterade frågor i Sverige. För som jag var inne på inledningsvis har den samiska renskötselns utövande i praktiken mycket gemensamt, oavsett om den utövas i Sverige eller Norge. 4.1 Rättssubjektet för rätten att bruka betesarealer enligt svensk rätt Min undersökning i avsnitt 3.1 visar att det endast är samebymedlemmar som får utöva renskötselrätt. Rennäringslagen innehåller i tillägg en presumtion som innebär att medlemmarna i en sameby har samfälld rätt att bruka betesarealerna inom samebyns gränser. Det betyder att alla medlemmar i en sameby anses ha samma rätt att bruka alla betesarealer inom samebyn. Presumtionen infördes redan genom den första renbeteslagen från 1886, men vidarefördes till 1971 års rennäringslag med motivet att presumtionen ansågs nödvändig för den form av renskötsel som rennäringslagen kom att avse.s. 579
2.Hit hör att den renskötselform som rennäringslagen avser innebar att renarnas skötsel behövde omorganiseras, från en drift med siidor till en drift där bl.a. renarna i en sameby delas in i lika stora s.k. driftsenheter, utan att äganderätten till renarna har betydelse. Tanken med den renskötselform som rennäringslagen avser är bl.a. också a) att det är samebyn som ansvarar för renarnas skötsel och leder arbetet i de olika driftsenheterna, b) att varje renskötande medlem har ett ansvar att för samebyn utföra arbete och c) att varje renskötande medlems arbetstimmar för samebyn beräknas utifrån renantalet i medlemmens hushåll. Renskötselformen hämtar inspiration från hur renskötseln organiserades i forna Sovjetunionen och i ickesamiska så kallade tamrenlag i Södra Norge under den period då rennäringslagen arbetades fram och har som ändamål att rationalisera renskötseln och leda till en ökad lönsamhet. Den renskötselform som rennäringslagen avser är dock inte tvingande, och inte heller synes den förekomma inom samebyarna. Istället synes renskötseln ha kvar den form som fanns innan rennäringslagen trädde i kraft, innebärande bl.a. att renarna i en sameby delas in i siidor, åtminstone under vissa delar av året (då de även kallas för vintergrupper). Se mer om siidan i kapitel 5.s. 579
3.Högsta domstolen har i det s.k. Nordmalingsmålet, där parterna bestod av tre samebyar och privata fastighetsägare i Nordmalings kommun i Västerbottens län och där tvisten handlade om samebyarna hade renbetesrätt på de privata fastigheterna, berört frågan om rätten till betesarealerna. I domen uttalas att den samiska befolkningen har en kollektiv civilrättslig rätt till betesarealerna och att det inte behöver utredas vilka samer, dvs. vilka grupper av samer, som har upparbetat rättigheter till dem. Eftersom frågan om en siida eller annan grupp inom en sameby kan etablera rättigheter till särskilda betesarealer inte var omtvistad i målet och domstolen därmed inte behövde utreda det närmare, torde domstolens uttalande ge en begränsad vägledning i den frågan.s. 580
4.Den allmänna uppfattningen om vilket subjekt som anses ha rätt att bruka betesarealer har diskuterats av olika författare. Uppfattningen om att inte hela den samiska befolkningen har en rätt att bruka betesarealer, men att rätten istället tillhör en mindre grupp delar Allard och Bengtsson med Mattias Åhrén och Malin Brännström. Alla fyra argumenterar för att samebyn är rättsubjektet för rätten att bruka betesarealer. T.ex. skriver Åhren: Om rättslig grund för samiska egendomsrätter till land och naturresurser är traditionellt bruk är per definition rättighetsinnehavarna de samiska traditionella brukarna, d v s de samiska lokal-samhällena, idag (såvitt känt) samebyarna. Det saknar härvid rättslig betydelse vilka samer som vid var tid verkat/r inom (varit/är medlemmar av) respektive samiskt lokalsamhälle, likaså om dessa individer är okända. Åhrén synes dock inte ta avstånd från att rättssubjektet skulle kunna vara ett annat än samebyn och om detta uttalar han enligt följande: Skulle det identifieras samiska lokalsamhällen som självständigt upparbetat rätt till land och natur-resurser genom traditionellt bruk utöver samebyarna blir artikelns beskrivningar relevant, mutatis mutandis, också för sådana samiska rättssubjekt. Av de fyra författarna synes endast Allard tydligt mena att även siidan kan utgöra rättssubjekt för rätten att bruka särskilda betesarealer för renskötsel. Vem som utgör rättssubjektet i det enskilda fallet beror enligt henne bl.a. på hur renarna sköts och sedvanliga normer. 4.2 Rättssubjektet för rätten att bruka betesarealer enligt norsk rätt Av reindriftslovens bestämmelser framgår inte uttryckligen vilket subjekt som har rätt att bruka renbetesarealerna. Frågan blev dock ingående utredd av Reindriftslovutvalget vars betänkande ligger till grund för gällande reindriftslov som trädde i kraft 2007.s. 580
5.Utvalget uttalar att det inte är fritt fram för var och en som har rätt att utöva renskötselrätt att bedriva renskötsel var som helst inom det samiska renbetesområdet som regleras i 4 § reindriftsloven och som är indelat i regionala renbetesområden och lokala renbetesdistrikt, jfr 4–6 §§ reindriftsloven. För att kunna bruka ett skärskilt område för renskötsel måste man enligt utvalget tillhöra den grupp som har rätt att bedriva renskötsel där. I vissa tillfällen är det enligt utvalget renbetesdistriktet som utgör gruppen, om t.ex. antalet renskötare är få eller renarna i distriktet inte delas in i mindre grupper, siidor, medan gruppen vid andra tillfällen kan bestå av en eller flera grupper. Vilken grupp som har rätt att bedriva renskötsel, inklusive bruka betesarealena, i det aktuella området beror enligt utvalget på hur renskötsel bedrivs där i praktiken.s. 581
6.Enligt utvalget utgör en siidas rätt att bruka ett särskilt område för renskötsel inte nödvändigtvis en s.k. ensamrätt (enerett) till området. Istället kan en siida ha en slags förstarätt (førsterett) till det under en viss del av året. Ett större geografiskt område som huserar flera eller många olika siidor kan därmed bilda ett nätverk av bruksrättigheter som tillhör de olika siidorna.s. 581
7.För att den norska lagen bättre ska stämma överens med traditionerna inom den samiska renskötseln menade utvalget att det var nödvändigt att inarbeta bestämmelser om siidan i lagen. Därmed innehåller reindriftsloven en rad olika bestämmelser om denna, såsom 51 §, vilken stadgar en legaldefinition av siidan och 44 § 2 st. som ger en siida rätt att tillvarata egna särskilda intressen.s. 581
8.Utvalget hämtade stöd för sina uttalanden om siidan i den dom som Høyesterett meddelade år 2000 i det s.k. Seiland-målet (Rt 2000 s. 1578). Målet gällde ett ersättningskrav från Kemi-gruppen mot Alta Kraftlag AL för en förlust av renbete de menade att reglering av Oldervikvannet på ön Seiland år 1993 medförde. Av betydelse för målets utgång var att Høyesterett lade till grund att renbetesdistriktet bestod av tre grupper, och att Kemi-gruppen var en av dem, och att varje grupp av tradition brukade ett särskilt område inom renbetesdistriktet. Till skillnad från lagmannsretten, som menade att Kemigruppen pga. av regleringen kunde ta i bruk andra områden inom renbetesdistriktet än de som de av tradition brukade, kom Høyesterett fram till att Kemi-gruppen inte kunde göra så eftersom områdena av tradition brukades av andra grupper. Domstolen kom därmed också fram till att Kemi-gruppen skulle erkännas ersättning av kraftlaget för de förluster regleringen medförde.s. 581
9.Domen har varit banbrytande eftersom den kom att ändra på den allmänna uppfattningen om vilket subjekt som har rätt att bruka betesarealerna i Norge. Fram till domen meddelades var den allmänna uppfattningen i Norge att alla medlemmar i ett renbetesdistrikt (dvs. samebyns närmaste motsvarighet i Norge) hade samma rättigheter till att bruka alla betesarealer inom renbetesdistriktets gränser och på det viset lagmannsretten menade. Domen klargör att även en siida kan upparbeta rättigheter till särskilda betesarealer, för domen bygger på att Kemi-gruppen, som bestod av tre bröder med familjer, hade upparbetat rättigheter till särskilda betesarealer inom renbetesdistriktets gränser.s. 582
10.En annan nyhet med reindriftsloven som trädde i kraft 2007 var bestämmelserna om s.k. bruksregler som finns i 57–59 §§. De är inspirerade av bestämmelser som finns i den norska bygdeallmenningsloven. Av 57 § 1–2 st. reindriftsloven följer att det ska fastställas bruksregler för varje renbetesdistrikt och att de ska säkra ett ekologiskt nyttjande av betesresurserna i distriktet. Bruksreglerna ska innehålla närmare regler om bl.a. betesbruket och renantalet i distriktet. Bruksreglerna ska enligt 58 § 1 st. utarbetas av distriktsstyrelsen, i samarbete med siidorna i distriktet och godkännas av Fylkesmannen. Myndigheten har att kontrollera att lagen har följts vid bruksreglernas framtagande.s. 582
11.Enligt 59 § får reglerna om betesbruk inte strida mot en siidas rättigheter vilka är etablerade enligt särskilda fastighetsrättsliga regler. Ledare för siida-andel kan inom sex månader efter att de har godkänts av Fylkesmannen enligt 59 § 4 st. låta Jordskifteretten pröva reglerna om betesbruk. Om Jordskifteretten finner att reglerna är orimliga för enskilda, eller om de strider mot rättigheter som är etablerade med grund i de särskilda reglerna kan den ogiltigförklara reglerna om betesbruk.s. 582
12.Att siidan är ett etablerat rättssubjekt inom norsk rätt bekräftas av underrättspraxis av senare tid. Där framkommer att parter som gör gällande rätt till renbete på särskilda områden i Norge inte bara utgörs av renbetesdistrikt men även siidor. Dessutom har en rad olika forskare behandlat frågor som rör siidan som rättssubjekt för rätten till betesarealer. T.ex. Kirsti Strøm Bull, Øyvind Ravna och Gunnar Eriksen argumenterar för att rättssubjektet för rätten till betesarealerna kan variera och vara renbetesdistriktet och/eller siidan, beroende på hur det faktiska bruket av betesarealerna ser ut i det aktuella området. 4.3 Likheter och skillnader mellan svensk och norsk rätt Också i fråga om vem som utgör rättssubjektet för rätten till betesarealerna uppvisar den svenska och norska rätten likheter och skillnader. Enligt både svensk och norsk rätt är rättssubjektet ett kollektiv, men kollektivet har en klarare begränsning enligt norsk rätt.s. 583
13.Enligt svensk rätt utgörs rättssubjektet för rätten att bruka betesarealer av samebyn och rätten får utövas av samebyns medlemmar samfällt. Det betyder att alla medlemmar i en sameby har samma rätt att bruka alla betesarealer inom samebyns gränser. Enligt norsk rätt utgörs det kollektiv som anses ha rätt att bruka arealer för renbete av antingen renbetesdistriktet eller siidan, och vilket av dem som utgör rättssubjektet anses bero på hur renskötseln faktiskt utövas i området. Som jag var inne på i avsnitt 3.3 är en siida vanligen en mindre enhet än samebyn och i tillfällen då rättssubjektet för rätten att bruka betesarealer i Norge är en siida har rättssubjektet en mer individuell prägel än rättssubjektet har enligt svensk rätt.s. 583
14.Den uppfattning som råder i Sverige, att rätten att bruka betesarealer i en sameby är samfälld för alla medlemmar i samebyn, liknar dock den som rådde i Norge fram till att Høyesterett meddelade sin dom i Seiland-målet. Fram till domen meddelades ansågs nämligen alla medlemmar i ett renbetesdistrikt ha samma rätt att bruka betesarealerna inom distriktet.s. 583