1.4.1 Preskriptionsinvändningar En inte helt ovanlig invändning i mål rörande krav på betalning i en eller annan form är att den aktuella fordran påstås vara preskriberad. Preskriptionsinvändningen består i processuella ordalag av motfakta av rättsupphävande karaktär.Frågan blir av omedelbar relevans ur rättsföljdshänseende först efter att det är klarlagt att fordran finns. I annat fall kan den tid som påstås ha löpt mellan senaste preskriptionsavbrott och kravet på betalning inte upphäva den rättsliga betydelsen av grunden; denna betydelse har aldrig funnits. Enligt HD:s uttalande i NJA 2019 s. 802 (p. 14) skulle en domstol först ha att ta ställning till grunden för fordran och först efter att denna har klarlagts skulle frågan om preskription prövas. En fråga som uppstår är om preskriptionsinvändningar hanteras på detta sätt i landets underrätter?s. 558
2.I ett mål rörande en småhusentreprenad invände svaranden mot ett krav på betalning för utförda arbeten i första hand att en del av de aktuella fordringarna var preskriberade och i andra hand mot fordringarna i sak. Det framgår inte uttryckligen av domen vad som motiverat denna ordning, men en tänkbar och inte sällan förekommande anledning är att prövningen skulle kunna begränsas avsevärt om domstolen helt enkelt konstaterade att kravet — oberoende av om det har grund för sig eller ej — ska ogillas med anledning av preskriptionsfrågan. Såväl Attunda tingsrätt som Svea hovrätt valde i den aktuella tvisten att pröva fordringarna i sak före det att frågan om preskription behandlades. Ingen av domstolarna motiverade sitt ställningstagande närmare. Värt att notera är att båda domstolarna kom fram till att grunden i sig inte räckte för bifall. Preskriptionsfrågan prövades därför aldrig.s. 558
3.En liknande invändning gjordes i en skadeståndtvist med anledning av påstått avtalsbrott. I målet invände svaranden bl.a. att skadeståndsfordran var preskriberad. I domen anges inte uttryckligen i vilken ordning som svaranden framställde sina invändningar. I inledningen av sina domskäl skriver Varbergs tingsrätt följande (min kursivering): Den avgörande frågan för utgången i målet är om [svaranden] har gjort sig skyldig till avtalsbrott eller inte. Innan tingsrätten kan pröva den frågan bör emellertid en bedömning göras av om [kärandens] anspråk på skadestånd är preskriberat eller inte, vilket [svaranden] har hävdat att det är. Tingsrätten inleder alltså med att ta ställning till preskriptionsfrågan och bedömer därefter, om anspråket inte anses preskriberat, frågan om avtalsbrott. I en annan skadeståndstvist med anledning av påstått felaktig myndighetsutövning rangordnade svaranden uttryckligen sina invändningar. Svaranden (kommunen) invände i första hand att fordran var preskriberad och i andra hand mot grunden för käromålet (genom fem separata invändningar). Avgörande för om något skadeståndsansvar förelåg var frågan om vad som sagts mellan käranden och en representant för kommunen under en upphandlingsprocess. Avgörande för frågan om preskription var om skadeståndskravet skulle bedömas enligt 3 kap. 3 § skadeståndslagen (1972:207) eller 16 kap. 5 § i lagen (2007:1091) om offentlig upphandling (LOU). I sin dom valde Gotlands tingsrätt att inte pröva vad som sagts under upphandlingsprocessen och frågan om en skadeståndsskyldighet lämnades således obesvarad. Gotlands tingsrätt nöjde sig i stället med att konstatera att oavsett vad som sagts mellan parterna var 16 kap. 5 § LOU tilllämplig, vilket innebar att en eventuell skadeståndsfordran skulle vara preskriberad. Med stöd i den slutsatsen ogillade tingsrätten käromålet.s. 558
4.Det kan sammanfattningsvis konstateras att Varbergs tingsrätt och Gotlands tingsrätt i sina avgöranden gjorde ett annat val än vad Attunda tingsrätt och Svea hovrätt gjorde i den förstnämnda entreprenadtvisten. Där Attunda tingsrätt och Svea hovrätt valde att följa den successiva relevansens princip valde Varbergs respektive Gotlands tingsrätt att pröva preskriptionsfrågan först. En möjlig förklaring till Varbergs respektive Gotlands tingsrätt val av turordning är kanske det ovan nämnda processekonomiska argumentet. En annan tänkbar förklaring till skillnaden i prövningsordning är att även en preskriberad fordran kan ha viss rättslig betydelse, varför ett ogillande av grunden för fordran inte nödvändigtvis har samma rättsliga betydelse som en dom där det konstateras att en eventuell fordran är preskriberad. Oberoende av domstolarnas skilda motiv uppstår frågan varför vissa domstolar följer den successiva relevansens princip medan andra avviker från principen? Och vilken roll spelar svarandens rangordning av sina invändningar? Av dessa få fall går det inte att identifiera något mönster. 4.2 Reklamationsinvändningar Ett annat typexempel på invändningar från svaranden är reklamationsinvändningar. Ofta rör det sig om att säljaren av en utförd tjänst eller levererad vara, för att freda sig mot ett krav på felpåföljder, gör gällande att köparen inte har reklamerat i rätt tid. Precis som vid en preskriptionsinvändning utgör reklamationsinvändningen ett motfaktum. Anledningen till detta är att säljaren (svaranden) bär åberopsbördan för att reklamation inte skett i rätt tid. I enlighet med HD:s uttalande i NJA 2019 s. 802 skulle en domstol, på samma sätt som avseende preskriptionsinvändningen, ha att pröva frågan om reklamation först sedan grunden för talan blivit prövad. Även avseende reklamationsinvändningarna uppkommer frågan om dessa hanteras på ett systematiskt sätt i underrätterna?s. 559
5.I en tvist rörande felpåföljder med anledning av ett vattenläckage i en förvärvad bostadsrätt gjorde svaranden (säljaren) i första hand gällande att käranden inte reklamerat felet inom skälig tid och i andra hand att det inte förelåg något fel i bostadsrätten. I sina domskäl hänvisade Malmö tingsrätt uttryckligen till den successiva relevansens princip samt HD:s dom i NJA 2019 s. 802. Tingsrätten konstaterade att det av principen följer att domstolen ska börja med att pröva om något fel föreligger och först om så är fallet pröva frågan om reklamation skett för sent, oberoende av hur svaranden rangordnat sina invändningar. I sina domskäl konstaterade tingsrätten att ett fel förelåg samt att reklamation skett i rätt tid. Käromålet bifölls följaktligen i den delen.s. 560
6.I ett annat mål från Malmö tingsrätt, denna gång rörande felpåföljder vid ett köp av en Ferrari, gjorde svaranden i första hand gällande att käranden inte reklamerat de påstådda felen inom rätt tid. I andra hand gjordes diverse invändningar mot grunden. Även i detta fall hänvisade Malmö tingsrätt uttryckligen till den successiva relevansens princip och angav att tingsrätten ansåg det vara ”lämpligast att i detta fall först pröva om fel föreligger och därefter om reklamation har skett i rätt tid beträffande respektive fel”. Käromålet bifölls till viss del.s. 560
7.I en tvist rörande påstått felaktig revision valde däremot Stockholms tingsrätt och Svea hovrätt en annan lösning. I sammanhanget är det värt att notera att tvisten var mycket omfattande. Av domen framgår inte någon uttrycklig rangordning av svarandens invändningar. Vad som anges är att svaranden både invänt mot grunden för käromålet och därtill gjort ett antal ”särskilda bestridanden”, bl.a. i form av en reklamationsinvändning. Oberoende av svarandens rangordning valde såväl Stockholms tingsrätt som Svea hovrätt att inledningsvis pröva reklamationsfrågan. Ingen av domstolarna motiverade sitt val av turordning. Båda domstolarna kom dock fram till att reklamation framställts i rätt tid och gick därför vidare till att pröva käromålet i sak. Till följd av att såväl tingsrätten som hovrätten kom fram till att svarandens revisioner i allt väsentligt varit förenliga med kravet på god revisionssed ogillades kravet på skadestånd.s. 561
8.Även vid reklamationsinvändningar kan vi alltså se att det finns en skillnad mellan hur olika domstolar väljer att hantera de aktuella turordningsfrågorna. Om nu Malmö tingsrätt ansåg sig vara bunden av den successiva relevansens princip, varför ansåg inte Stockholms tingsrätt och Svea hovrätt att de var bundna på samma sätt? Är det endast när målet är omfattande och komplext som processekonomiska övervägande motiverar att pröva ett motfaktum redan inledningsvis, eller vilka motiv styr hur domstolen väljer att ordna sin prövning? Och vilken betydelse har svarandens rangordning? Inte heller av dessa få underrättsfall går något mönster att finna. 4.3 Invändningar om ansvarsbegränsande händelser Det sista exemplet på motfakta som ska behandlas är påståenden från svaranden om att den aktuella rättsföljden, t.ex. rätten till skadestånd eller till försäkringsersättning, är begränsad till följd av en eller flera specifika händelser. Sådana invändningar förekom i ett försäkringsfall från 2019 i Svea hovrätt.s. 561
9.I det aktuella målet krävde en försäkringstagare försäkringsersättning från ett försäkringbolag till följd av brand i ett varulager. Mot kravet invände försäkringbolaget i första hand att vissa omständigheter begränsade rätten till försäkringsersättning (motfakta) och i andra hand att käranden inte kunde styrka skadans omfattning (förnekande). Försäkringstagaren (käranden) invände i sin tur mot försäkringsgivarens (svarandens) påståenden om ansvarsbegränsande händelser genom att påstå att svaranden inte gjort gällande ansvarsbegränsningen i rätt tid och att svaranden därmed förlorat möjligheten att använda sig av ansvarsbegränsningen (motfaktum av andra graden i form av en reklamationsinvändning).s. 561
10.I målet var det ostridigt att branden omfattades av försäkringen. Däremot var det stridigt hur stor skadan varit samt om något i kärandens agerande gjort att rätten till försäkringsersättning gått förlorad/var begränsad (ansvarsbegränsning). Angående turordningen för prövningen angav Stockholms tingsrätt följande: Tingsrätten har först att pröva om [svaranden] förlorat rätten att åberopa ansvarsbegränsningar. Om tingsrätten besvarar frågan jakande har tingsrätten att pröva om [käranden] styrkt skadan. Om tingsrätten besvarar frågan nekande har tingsrätten att pröva om det trots detta föreligger ett ersättningsgillt försäkringsfall. Om tingsrätten anser att branden utgör ett ersättningsgillt försäkringsfall har tingsrätten att pröva om [käranden] styrkt skadan. Även Svea hovrätt valde denna turordning för sin prövning av tvisten. Båda domstolarna valde alltså att pröva svarandens påståenden om ansvarsbegränsande händelser (motfakta) och kärandens påstående att ansvarsbegränsningen inte gjort gällande i rätt tid (motfaktum av andra graden) före det att frågan om skadans omfattning (grunden för käromålet) prövades. Turordningen följer svarandens rangordning av invändningarna. Båda domstolarna kom fram till att svaranden inte hade gjort gällande de ansvarsbegränsande händelserna i rätt tid samt att käranden styrkt skadans omfattning. Käromålet vann alltså bifall i såväl tings- som hovrätt.s. 562
11.Även vad gäller ett påstående om ansvarsbegränsande händelser avviker alltså domstolarna från den turordning som uppställs enligt den successiva relevansens princip. Med en tillämpning av den ordning som föreskrivits av HD i NJA 2019 s. 802 hade domstolarna först haft att pröva kärandens grund, inklusive i vad mån skadans omfattning blivit styrkt. Först därefter hade domstolarna haft att pröva huruvida försäkringbolagets ansvar var begränsat till följd av någon ytterligare händelse. 4.4 Sammanfattning av underrättspraxis Sammanfattningsvis kan det genom några få stickprov från underrättspraxis konstateras att det inte går att finna någon samstämmig bild avseende i vad mån domstolarna i sin sakprövning anser sig vara bundna av den successiva relevansens princip. Några domstolar uttrycker sig som att man ”väljer” att pröva invändningar mot grunden (förnekanden och rättsinvändningar) före eventuella påståenden om motfakta, oberoende av svarandens rangordning av invändningarna. Andra domstolar uttrycker att de är bundna av den successiva relevansens princip och därför ska pröva grunden först. Ett tredje exempel är att domstolarna följer svarandens upplägg och helt enkelt prövar invändningarna i den ordning de presenterats, oberoende av om de riktar sig mot grunden eller utgör motfakta. Ett fjärde och sista exempel är att domstolen på eget initiativ lyfter upp ett tydligt och distinkt motfaktum och prövar detta inledningsvis, oaktat svarandens processupplägg.s. 562
12.Några långtgående slutsatser kan inte dras av den genomförda studien. En slutsats som dock kan dras är att den successiva relevansens princip inte verkar vara en princip som strikt följs av underrätterna. Möjligen kommer detta förändras till följd av HD:s uttalanden i NJA 2019 s. 802. Nedan ska jag belysa några för- respektive nackdelar med att följa den turordning som uppställs enligt den successiva relevansens princip.s. 563