Stycket

29.Plenifallet NJA 2005 s. 205 rör en konsumenttvist och frågan om vem som bär bevisbördan för att ett bestämt pris avtalats. I en tvist mellan två näringsidkare följer av plenifallet NJA 2001 s. 177 att bevisbördan ligger på den som påstår att ett bestämt pris avtalats. Man kan fråga sig om konsumentskyddsargumentet medför att näringsidkaren bör vara bevisskyldig för att ett bestämt pris inte avtalats. Skälet till det skulle vara att denne har de bästa förutsättningarna att säkerställa bevisning i prisfrågan. Detta bevissäkringsargument fick stor betydelse i NJA 1975 s. 280 där bevisbördan lades på näringsidkaren. I föregående avsnitt har redovisats de argument HD åberopade till stöd för att bevisbördan borde läggas på en näringsidkare som påstår att ett bestämt pris avtalats. Ett viktigt argument för detta var att det är lättare att bevisa en omständighets existens än icke-existensen. I det konsumenträttsliga plenifallet från 2005 hänvisade HD till de skäl som i 2001 års plenifall talade för att bevisbördan borde läggas på den som påstår att parterna träffat ett avtal (om bestämt pris) och som avviker från lagens dispositiva regel. HD ansåg att dessa skäl gör sig gällande vare sig avtalet är slutet mellan två näringsidkare, mellan två konsumenter eller mellan en näringsidkare och en konsument. HD tillade att dessa skäl hade större tyngd än de som lades till grund för avgörandet i NJA 1975 s. 280 (det var lämpligt att bevissäkringsskyldigheten lades på näringsidkaren).s. 497