1.Pleniregeln i RB 3:6 st. 1 första meningen innebär att ett fall ska hänskjutas till HD i dess helhet om avdelningen anser att HD bör avvika från en rättsgrundsats eller en lagtolkning som antagits tidigare. Det anges inte vad som avses med avvikelse och det uppställs inte några kvalificerande förutsättningar för att en avdelning ska få besluta om plenarhandläggning. Enligt lagtexten ställs det inte krav på att avvikelsen ska vara av viss art, t.ex. så att den nya rättsgrundsatsen ska vara diametralt motsatt den äldre rättsgrundsatsen. Det är visserligen vanligt att pleniavgöranden innebär att HD intar en uppfattning direkt motsatt den rättsgrundsats som antogs i det äldre prejudikatet. Man kan fråga sig om pleniförfarandet måste användas för att det ska vara möjligt att justera en rättsgrundsats i någon mån utan att den motsatta uppfattningen godtas. Detta har stor betydelse för en advokat som inser att hans eller hennes klient kan vinna målet om en rättsgrundsats modifieras i någon mån. Om HD kan ändra sin praxis genom ett vanligt prejudikat har klienten större möjligheter att vinna framgång med en talan än om ändringen endast kan uppnås med ett pleniavgörande.s. 482
2.Två personskadefall som avgjorts i plenum tyder vid första påseende på att HD inte anser sig kunna föreskriva en mera generös rättstillämpning än som framgår av ett tidigare prejudikat såvida inte denna rättsuppfattning godtas av HD i dess helhet. Därmed skulle motståndet mot sådana ändringar öka till följd av att den tungrodda beslutsordningen gör HD obenägen att besluta om plenarhandläggning. Emellertid är det alls inte säkert att en mera restriktiv eller generös tillämpning av en rättsgrundsats kräver ett pleniavgörande. Detta ska utvecklas.s. 483
3.I de båda plenifallen NJA 1993 s. 41 I och II beslöt HD att skadestånd kunde utgå till den som tillfogats personskada i form av psykiska besvär till följd av att en närstående blivit uppsåtligen dödad. I det äldre fallet NJA 1979 s. 620 ansågs att ersättning för inkomstförlust inte kunde utgå då en person drabbats av psykiska besvär och blivit sjukskriven sedan han underrättats om att hans moder bragts om livet. Dessa fall rör frågan i vad mån adekvanskravet kunde begränsa rätten till skadestånd. Med hänsyn till förhållanden som ska redovisas nedan ansåg HD i plenifallen att det fanns anledning att i rättspraxis inta en mindre restriktiv hållning än dittills beträffande möjligheterna för närstående att få ersättning för psykiska besvär.s. 483
4.Man kan få intrycket att det krävs ett pleniavgörande för en övergång till en mera generös rättstillämpning i förhållanden till den som slagits fast i en äldre rättsgrundsats. En så långtgående slutsats kan inte dras. Det äldre fallet och de båda plenifallen gäller inte frågan om ersättning överhuvudtaget kan utgå för psykiska besvär utan frågan om vilka närmare förutsättningar som ska gälla för en skadeståndsrätt. Om en tidigare antagen rättsgrundsats slår fast att ersättning kan utgå under vissa allmänt hållna förutsättningar är det möjligt att HD i ett vanligt prejudikat kan precisera rättsgrundsatsen på sådant sätt att rättstillämpningen blir mer restriktiv eller mer generös.s. 483
5.När man ska bedöma om de krävs ett pleniavgörande för en övergång till en mera generös rättstillämpning har det betydelse vilka grunder som anförs till stöd härför. Åberopas helt nya argument eller omvärderas tidigare anförda och viktiga argument på ett genomgripande sätt kan det krävas ett pleniavgörande. I det äldre rättsfallet NJA 1979 s. 620 var domskälen inriktade på en begränsning av skadeståndsskyldigheten. HD hänvisade sålunda till att den ersättningskrävande kvinnan när dråpet förövades vistats på annan ort och att hon således inte i något avseende kommit att direkt beröras av gärningsmannens handling; hennes depression hade i stället uppstått först då hon underrättats om moderns bortgång. HD ansåg att hennes psykiska besvär inte haft ett sådant samband med gärningsmannens handlande att denne kunde åläggas skadeståndsskyldighet.s. 483
6.Sedan HD i 1993-års plenifall redovisat 1979-års fall behandlade HD ett nytt argument, nämligen en vedertagen skadeståndsrättslig princip. Denna princip utsäger att en skada som endast indirekt träffar en skadelidande — s.k. tredjemansskada — inte ersätts. HD ansåg att principen i sig i vart fall inte kunde hindra skadestånd till den som tillfogats personskada. HD nämnde sedan principen om kravet på adekvat kausalitet och fann att 1979-års rättsfall ger uttryck för att adekvanskravet inte är uppfyllt när någon drabbas av chock eller psykiska besvär vid underrättelse om en anhörigs död.s. 483
7.Av övergripande intresse är här att HD övergår från dogmatiska och rättsprincipiella resonemang till ett empatiskt synsätt. HD ansåg sålunda att starka billighetsskäl talade för att skadestånd ska kunna utgå om det visas att psykiska besvär drabbat en person sedan en nära anhörig dödats genom en uppsåtlig handling. Detta ansågs gälla även om den närstående inte vistats på eller i närheten av brottsplatsen eller om en viss tid förflutit sedan den närstående underrättades om dödsfallet. HD frångick också adekvansbedömningen i det äldre fallet. Med hänsyn till det anförda fanns det enligt HD anledning att i rättspraxis inta en mindre restriktiv hållning än dittills beträffande möjligheter för en närstående att få ersättning för sina besvär.s. 484
8.Denna praxisomläggning har krävt ett pleniavgörande. Det framgår av domskälen att avvikelseregeln föranlett att målet avgjorts i plenum. Det betyder att praxisändringen inte kunnat göras i ett vanligt prejudikat. Det beror sannolikt på motiveringen för praxisändringen, nämligen att HD övergått till att beakta billighetsskäl och göra en diametralt motsatt adekvansbedömning. I andra fall kan det således tänkas att HD i ett vanligt prejudikat kan förordna om en mera restriktiv eller extensiv rättstillämpning. Det skulle kunna ske om inte en avgörande värderande bedömning ändras till sin motsats eller några helt nya omvälvande argument motiverar en ändring. Om HD överväger att ändra en rättsgrundsats i någon mån genom ett nytt prejudikat kan det krävas att det sker genom ett pleniavgörande om ändringen föranleds av en väsentlig omvärdering av viktiga argument som motiverat den äldre rättsgrundsatsen.s. 484
9.I det andra plenifallet NJA 2005 s. 738 rörande personskada motiverades plenarhandläggningen av andra skäl än i 1993 års fall. HD ändrade en antagen rättsgrundsats genom ett tillägg av en föreskrift med innebörd att rättstillämpningen ska var mera generös. Fallet rörde en polismans rätt att få kränkningsersättning på grund av att han bespottats. I två äldre fall hade HD uttalat att en polisman måste vara beredd på att mötas med vissa angrepp och därför måste antas ha en större mental beredskap än andra. Det ansågs därför att kränkningsersättning inte kunde utgå vid varje våldshandling, ofredande eller liknande brott mot person. Sedan dessa äldre fall tillkom infördes en ny regel om kränkningsersättning 2001. Enligt regeringen innebar denna inga egentliga sakliga nyheter, utan endast ett förtydligande av vad som redan gällde. I plenifallet NJA 2005 s. 738 ansåg HD emellertid att den nya bestämmelsen om kränkningsersättning enligt lagmotiven avsetts möjliggöra en mera generös bedömning mot brottsoffer. Man kan därför tycka att det inte fanns något behov av att HD ändrade rättstillämpningen i en mer generös riktning. HD ansåg emellertid att det var naturligt att den ändrade lagstiftningen medför en viss förskjutning av praxis så att vissa angrepp som tidigare kan sägas ha legat strax under gränsen för kränkningsersättning numera kan berättiga till sådan ersättning. Man kan tycka att motivuttalandena skulle ha kunnat utgöra en grund för att ändra praxis genom ett vanligt prejudikat. Detta plenifall belyser inte möjligheterna att ändra en rättsgrundsats då inga nya rättskällefaktorer tillkommit.s. 484
10.En mindre avvikelse från en rättsgrundsats kan bestå i att denna förses med ett undantag. För att ett undantag ska kunna tillfogas genom ett vanligt prejudikat bör krävas att undantaget inte på grund av sin stora räckvidd i verkligheten blir en huvudregel och rättsgrundsatsen ett undantag. HD anser sig sannolikt kunna lägga till undantag i ett vanligt prejudikat även om det första prejudikatet inte innehållit någon behandling av undantagsmöjligheter. Ett avgörande från HFD om psykiatrisk tvångsvård utgör emellertid ett exempel på att en rättsgrundsats inskränkts genom ett pleniavgörande. Det betyder inte att HFD ansett att det alltid krävs ett avgörande i plenum för att en rättsgrundsats räckvidd ska kunna begränsas. I det äldre prejudikatet konstaterade HFD att den öppna tvångsvården — trots benämningen — inte är förenad med något egentligt tvång. Ordinerad medicinering kunde därför inte påtvingas patienten inom ramen för sådan vård. Medicinering i syfte att förebygga ett sannolikt återinsjuknande om några månader eller något år ansågs inte vara nödvändig vård.s. 485
11.I plenifallet uttalade HFD att det föreliggande målet liknade det äldre prejudikatet. Enligt HFD:s mening måste under vissa förutsättningar medicinering för att förebygga en framtida försämring kunna anses vara sådan nödvändig psykiatrisk vård som avsågs med lagen om psykiatrisk vård.s. 485
12.När en rättsgrundsats avser en myndighets tvångsanvändning finns det skäl att kräva plenarhandläggning för en viss utvidgning av möjligheterna att använda tvång i förhållande till vad som följer av en rättsgrundsats. Fallet kan inte anses ge uttryck för en allmän princip att det helt saknas möjligheter att i vanliga prejudikat precisera rättsgrundsatser och förse dem med undantag. I den mån det finns sådana ändringsmöjligheter kan man säga att praxis i någon mån är oklar. Senare gjorda förtydliganden av en prejudikatinstans är av stort värde och de bör inte förhindras av en missriktad strävan efter en oföränderlig och stabil praxis.s. 485