1.Prejudikatens funktion är att lämna vägledning till jurister och allmänheten om hur olika lagtolkningsfrågor ska bedömas. Praxis ska vara enhetlig. Med dessa utgångspunkter är det självklart att de högsta instanserna söker undvika att skapa en oklar praxis. Likväl finns det situationer där vissa former av oklarheter ter sig godtagbara och förklarliga. Därmed väcks frågor om värdet av en stabil men oklar praxis.s. 455
2.Många rättsliga frågor låter sig inte lösas genom en lagregel med bestämda och klara rekvisit. Om rättsregler innehåller vaga rekvisit kan de högsta instanserna tvingas att utforma vaga rättsgrundsatser. Lagregler som innehåller vaga rekvisit såsom culpa, oskälighet eller andra allmänt hållna värderande uttryck kan ge upphov till ett stort antal prejudikat. Även om avgörandena är många är det ofta inte möjligt att tolka fram en enda rättsgrundsats som på ett tydligt sätt anger hur man ska bedöma alla framtida typfrågor om tolkning av ett allmänt hållet rekvisit. I andra fall innebär ett prejudikat att domstolarna framdeles ska göra avvägningar av argument som beskrivs i prejudikatet och som talar för och emot olika lagtolkningar. En rättsgrundsats blir än mer obestämd om den säger att det ska göras en helhetsbedömning av samtliga omständigheter. När en första grundläggande rättsgrundsats är obestämd på dessa sätt kan inga säkra förutsägelser göras om vilket innehåll framtida preciserande prejudikat kan få. Man kan säga att praxis blir oklar på grund av bristen på preciserande och klargörande rättsgrundsatser. Även om denna brist är påtaglig saknas det kanske möjlighet att låta preciserade rättsgrundsatser ersätta en enda grundläggande vag rättsprincip med stor räckvidd, t.ex. principen om culpaansvar. Praxis kommer att förbli oklar intill dess det finns ett tillräckligt stort antal prejudikat som klarlägger hur den grundläggande vaga principen ska tolkas.s. 455
3.Bygger rättsbildningen på en kasuistisk praxis kan den under en lång tid få sitt innehåll bestämd genom ett flertal ”öar” inom principens innanhav; men på de ”öppna vattenytorna” kan ett omfattande kartläggningsarbete återstå. På grund av sin ofullständighet blir en sådan praxis oklar. Detta måste många gånger accepteras när det inte är möjligt på ett tidigt stadium att utforma heltäckande principer som på längre sikt är träffande och välavvägda i alla avseenden. I den mån det är möjligt att lägga fast mera långtgående och klarläggande rättsgrundsatser bör prejudikatinstanserna emellertid inte avstå från att göra det, t.ex. på grund av att det kan vara tidskrävande.s. 455
4.Plenifallet RÅ 1996 ref. 57 om retroaktiv tillämpning av lag belyser problemet med en oklar praxis som följer av att en rättsgrundsats är vag i sin generella form. Det förekommer att en lag ändras utan att den innehåller några övergångsbestämmelser. Fråga uppkommer då om en domstol ska tillämpa den lag som gällde då parten utförde den handling som målet rör eller den lag som sedermera antagits och som gäller vid prövningstillfället. Här måste man skilja mellan straffrätt, skatterätt, civilrätt, processrätt och förvaltningsrätt osv. I ett fall från 1988 gjorde HFD ett uttalande om vad som skulle anses följa av allmänna förvaltningsrättsliga grundsatser. Av principerna ansågs följa att den regel som är i kraft vid prövningen ska tillämpas och att detta gäller både förfarandet och prövning i sak. Principen sträcker sig mycket långt.s. 456
5.I plenifallet RÅ 1996 ref. 57 inskränktes rättsgrundsatsen som således ansågs ha gått för långt i sin generella form. Fallet rörde skyldighet för en verksamhetsutövare att företa saneringsåtgärder när en sådan skyldighet infördes i en ny lag som trädde i kraft först sedan verksamheten förvärvades. HFD refererade till de ovan redovisade domskälen i det äldre fallet. Fler undantag tillades dock. Såtillvida utvecklades övergångsprincipen i det äldre prejudikatet. Med hänvisning till EU-rätten ansåg HFD att ändringar i materiellträttslig lagstiftning, till skillnad från ändringar i processuella regler, inte träffar förhållanden som ligger före ikraftträdandet. HFD gjorde sedan ett uttalande om omöjligheten att skapa en klar praxis. Domstolen ansåg att det inte på ett entydigt sätt låter sig göras att avgränsa förvaltningsrättsliga föreskrifter mot föreskrifter av annat slag. HFD underströk att åtskilliga förvaltningsrättsliga föreskrifter gäller förhållanden som i princip i första hand regleras av civilrättslig lagstiftning. För sådan lagstiftning ansågs utgångspunkten vara att ny lagstiftning inte träffar rättshandlingar som utförts innan lagen trätt i kraft. HFD tillade att flertalet förvaltningsrättsliga föreskrifter emellertid kan vara av sådant slag att skälen att ge reglerna snabbt genomslag är starka. Mot bakgrund av dessa omständigheter borde enligt HFD försiktighet iakttas då det gäller att ställa upp en generell princip. HFD fann det inte rimligt att till den enskildes nackdel retroaktivt tillämpa en lagstiftning av det slag som var aktuell i målet.s. 456
6.Domskälen i plenifallet får uppfattas så att det i ett inledande skede av en rättsutveckling kan vara svårt att ange vilket innehåll en princip ska ges. Dessa svårigheter manar till försiktighet och återhållsamhet. Det kan uppfattas så att en rättsgrundsats inte bör ges en långtgående och relativt bestämd utformning innan det finns ett omfattande rättsligt underlag för en sådan bedömning. Försiktighetsprincipen innebär att rättspraxis ska utvecklas genom att en generell rättsgrundsats succesivt preciseras, t.ex. genom olika utvidgningar och inskränkningar. På ett tidigt stadium kan det ibland lätt inses att ett bestämt undantag bör göras. Först senare kan det ha skapats underlag för att vidga principens räckvidd. Under rättsutvecklingens olika skeden är praxis oklar i vissa avseenden men kan i andra avseende uppfattas som klar.s. 456