3 · Stabil rättspraxis

1.Stabilitet är en term som används i många sammanhang och som kan ha ett något varierande innehåll. För att förstå ett begrepp är det många gånger värdefullt att undersöka om det finns ett begrepp med motsatt innehåll. Skälet till det är att man inte ska begränsa sig till att låta ett begrepp ensamt utgöra ett argument för en viss lösning. Man bör undersöka om det motsatta begreppet kan stå för kontra-argument som väger tyngre än det argument som ligger bakom det begrepp som undersöks. Gentemot stabilitetsargumentet bör man ställa argument som uttrycker fördelarna med behövlig föränderlighet och flexibilitet.s. 457

2.Med stabilitet avses stadga, fasthet och varaktighet. Av motivuttalanden till plenireglerna framgår att stabilitetsmålsättningen och kravet på förutsebarhet ska vägas mot behovet av att förändra praxis. Se avsnitt 4.4. Dessa argument kan ges större eller mindre betydelse beroende på hur man beskriver och kvalificerar dem. Om ändringsbehovet har sin grund i en samhällelig eller teknisk utveckling som inte kunnat förutses då prejudikatet kom till utgör det oförutsedda ett skäl för att lägga om praxis. En stabil och olämplig rättspraxis har knappast något positivt värde. Stabilitetsmålsättningen bör inte utgöra ett absolut hinder mot att ge en rättsgrundsats ett nytt och bättre innehåll. Det förutsebara kan också innebära att det inte finns något hinder mot att ändra praxis. Ett HD-uttalande i ett plenifall tar sikte på en utveckling som inte kunde uppfattas som en svårförutsebar utvidgning av en lagregels tillämplighet. Kravet på förutsebarhet utgjorde inte hinder för HD att anta en ny rättsgrundsats.s. 457

3.Vill man värna om praxisstabilitet måste det uppställas stränga krav för att överge en praxis. Om man däremot anser att intresset av ett oföränderligt och statiskt rättsläge bör få stå tillbaka inför behovet av en dynamisk rättsutveckling bör kraven för praxisändringar var mera lågt ställda. Se avsnitt 4.4. och 4.5.s. 457

4.En statistisk studie ger underlag för en grundläggande slutsats. Civilrätten, straffrätten och den offentliga rätten utvecklas inte genom pleniavgöranden. Utgår man från tidpunkten för fullföljdsreformen 1971 har HD under ett halvt sekel avgjort 18 plenifall varav merparten (cirka 60 %) avsett processrätt i vid mening. Av HD-fallen rör 5 civilrätt. HFD har avgjort betydligt fler plenifall, över 70 stycken, men endast 15 under de senaste två decennierna. Många plenifall som avgjorts av HFD avser processrätt. Det anförda betyder att plenireglerna kan fungera som hinder för en omläggning av praxis. Såtillvida kan reglerna ha en stabilitetsfunktion. Det är därför av stort intresse att undersöka i vad mån praxis kan ändras genom vanliga prejudikat då fem justitieråd medverkat vid avgörandenas tillkomst.s. 457