Christina Ramberg nämner i sin anmälan av NJA 2013 s. 659 att Rolf Dotevall i SvJT 2003 s. 643 anfört att det räcker att huvudmannen borde ha insett att mellanmannen uppträdde på ett sådant sätt att tredje man haft anledning att räkna med att fullmakt fanns (se även Dotevall, Fullmakt och immateriella tjänster, 2013, s. 60) samt att HD alltså har gett Dotevall rätt. I det rättsfallet uppställdes över huvud taget inget subjektivt rekvisit avseende huvudmannen när de tillitsgrundande omständigheterna härrör från huvudmannen, men naturligtvis bör en huvudman i de flesta fall inse att han gör eller gjort ett förklaringsmisstag. Dotevall påpekar i Grönfors & Dotevall, Avtalslagen, 5 uppl. 2016 på s. 165 att HD i NJA 2014 s. 684 uppställt ett krav på huvudmannens insikt.
Hänvisas från p. 4 (s. 330)
1.I p. 19 i domen 2014 skriver HD att huvudmannen ska ha haft ”erforderlig insikt” om att tredje man kan bli vilseledd. Detta utvecklas i p. 20 så att oaktsamhet i regel inte är tillräcklig för att huvudmannen ska bli bunden. Det typiska fallet anges vara att huvudmannen oaktsamt har orsakat att en tredje man felaktigt har utgått från att en uppgiven fullmäktig är behörig men han har inte måst inse att det förelåg en risk för missförstånd. I sådana fall, sägs det, ligger det i allmänhet närmare till hands att huvudmannen blir skadeståndsansvarig på grund av tredje mannens befogade tillit än att huvudmannen blir avtalsbunden.s. 329
2.Återigen, om huvudmannen själv och oförmedlat har orsakat att en tredje man har utgått från att en uppgiven fullmäktig är behörig, och tredje man har en befogad tillit, blir huvudmannen enligt 32 § första stycket bunden av det felaktiga intryck han har förmedlat — oavsett om han måste ha insett att tredje man kunde bli missledd. Ansvaret är strikt.s. 329
3.Om det däremot inte är huvudmannens förklaringar eller beteende som vilselett tredje man att fullmäktigen är behörig utan tredje man har fattat tillit till fullmäktigens uppgifter eller beteende, blir huvudmannen i allmänhet inte bunden av fullmäktigens rättshandling (11 § andra stycket). Men om huvudmannen måste inse tredje mans villfarelse, så kan huvudmannen bli skyldig att utan oskäligt uppehåll meddela tredje man att tredje man saknar eller saknade behörighet och att en kommande eller företagen rättshandling inte binder huvudmannen vid äventyr att han annars blir bunden (jfr 6 § andra stycket avtalslagen).s. 330
4.Även om huvudmannen inte vet att en person knuten till honom uppträder så att tredje man fattat (obefogad) tillit till att personen har behörighet, kan huvudmannen enligt 19 § avtalslagen, analogt tillämpad, vara skyldig att ingripa om huvudmannen haft särskild anledning att befara eller inse att en rättshandling kommer att företas i hans namn för att inte bli bunden. Ifall huvudmannen varit bara ordinärt vårdslös i övervakningen av en anställd, har bundenhet ändå ansetts föreligga i NJA 1974 s. 706 (Mölnlycke), men detta rättsfall är nu, utan omnämnande, ifrågasatt genom 2014 års dom (låt vara att det i 1974 års rättsfall torde ha saknat praktisk betydelse om den anställdes obehöriga uttag lett till bundenhet för huvudmannen eller skyldighet att ersätta tredje mans negativa kontraktsintresse enligt regler om culpa in contrahendo).s. 330
5.Trots att HD i domens generella del anför att huvudmannen ska ha haft erforderlig insikt om att tredje man kan bli vilseledd och att oaktsamhet i regel inte är tillräcklig, skriver HD i p. 24 när HD kommer in på den aktuella tvisten: ”På motsvarande sätt bör i regel det företag som utser en person till chef för en väl avgränsad verksamhetsdel och tydliggör detta utåt inse, att en tredje man har anledning att utgå från att mellanmannen är behörig …” (mina kursiveringar). Här duger plötsligt culpa. Så var finns prejudikatet: i de allmänna lagförklaringarna (obiter dictum) eller i ratio decidendi?s. 330