3 · Uppgiftsskyldighetens omfattning

1.3.1 Uppgiftsskyldigheten i allmänhet När en part i en tvist vill få del av bevis som innehas av motparten i målet utnyttjas vanligtvis inte uppgiftsskyldigheten i rättegångsbalken. I stället är det naturliga första steget att parten framställer en informell förfrågan till motparten om att (frivilligt) överlämna önskade handlingar. Om motparten inte frivilligt lämnar ut handlingarna kan nästa steg vara att begära editionsföreläggande för att få domstolens hjälp att, med hot om vite eller genom Kronofogdemyndighetens verkställande, begära att få tillgång till handlingarna.s. 260

2.När under rättegången kan då uppgiftsskyldigheten aktualiseras? Sedd till dess ordalydelse kan uppgiftsskyldigheten användas redan innan part framställer den informella frågan om att få tillgång till handlingar som innehas av motparten. Redan efter att parterna uppgett preliminär bevisning i stämningsansökan respektive svaromål har part (uppgiftssökanden) nämligen möjlighet att genom uppgiftsskyldigheten få uppgift om vilka andra skriftliga bevis motparten (uppgiftssvaranden) innehar. Formuleringen ”vilka andra skriftliga bevis de innehar” indikerar att uppgiftsskyldigheten endast avser andra skriftliga bevis än de parterna redan åberopat. På detta vis kan uppgiftssökanden genom domstolens åläggande om uppgiftsskyldighet (uppgiftsföreläggande) få kännedom om vilka andra skriftliga bevis uppgiftssvaranden innehar på ett tidigt stadium i tvisten. Regeln syftar alltså till att part ska få kännedom om okända skriftliga bevis som motparten innehar och ingen av parterna åberopat i målet.s. 261

3.Med stöd av uppgiftsskyldigheten kan uppgiftssökanden begära att domstolen ska förelägga motparten, uppgiftssvaranden, att ge in en skriftlig förteckning över vilka skriftliga bevis denne innehar. Uppgiftssvaranden är alltså inte skyldig att på grundval av bestämmelsen tillhandahålla bevisningen, utan endast ge information om vilka skriftliga bevis som innehas. Motsatsvis tolkning av bestämmelsen ger vid handen att uppgiftsföreläggandet endast kan riktas mot motparten och inte mot tredje man.s. 261

4.Eventuella kostnader som uppstår för uppgiftssvaranden vid upprättandet av förteckningen bör denne vid vinst kunna få ersatt som sedvanliga rättegångskostnader.s. 261

5.Det finns fördelar för part med att få tillgång till en förteckning över motpartens skriftliga bevis innan editionsföreläggande begärs eller den informella förfrågan om tillgång till handlingarna framställs. För det första får uppgiftssökanden med hjälp av förteckningen möjlighet att på ett bättre sätt precisera de handlingar som parten vill få tillgång till genom editionsföreläggande eftersom hänvisning till relevant bevis i förteckningen gör att uppgiftssvaranden tveklöst vet vilka handlingar som avses. På detta sätt undviks tids- och kostnadsslukande editionsprocesser. För det andra kan editionsföreläggande helt undvikas genom att uppgiftssvaranden frivilligt lämnar ut handlingar från förteckningen. Denne kan vara mer tillmötesgående efter att förteckningen upprättats. En tredje fördel för part att använda sig av uppgiftsskyldigheten i rättegångsbalken är att uppgiftssökanden därigenom kan få kännedom om tidigare okända bevis som är till partens fördel. Genom editionsföreläggande kan part endast få tillgång till redan känd bevisning eftersom handlingarna av den sökande parten måste preciseras till den grad som krävs för att motparten och Kronofogdemyndigheten ska kunna veta vilka handlingar som avses. Rättegångsbalken erbjuder ingen annan möjlighet för part att få tillgång till okända bevis som innehas av motparten och är relevanta för målet.s. 261

6.Att använda sig av uppgiftsskyldigheten är även förenat med vissa nackdelar ur parternas perspektiv. Om uppgiftssvaranden motsätter sig begäran om uppgiftsföreläggande kan skriftväxling i frågan ta tid i anspråk. Det kan resultera i att rättegången fördröjs och ombudskostnaderna ökar. Vidare är en nackdel med uppgiftsskyldigheten att föreläggandet kan betraktas som verkningslöst om inte uppgiftssvaranden frivilligt följer det (se vidare avsnitt 4 nedan för diskussion om vad domstolen kan göra om uppgiftssvaranden inte följer uppgiftsföreläggandet).s. 262

7.Vilka handlingar är uppgiftssvaranden skyldig att ange i förteckningen på grundval av uppgiftsskyldigheten? I det följande ska uppgiftsskyldighetens omfattning närmre beskrivas. 3.2 Vilka typer av bevis omfattas? Bestämmelsen anger att uppgiftsskyldigheten omfattar skriftliga bevis. Bevismedlet skriftliga bevis regleras i 38 kapitlet rättegångsbalken och förefaller jämställas med skriftliga handlingar som åberopas som bevis och/eller har betydelse som bevis.s. 262

8.De skriftliga handlingarna som uppgiftsskyldigheten omfattar bör motsvara de skriftliga handlingar som ett editionsföreläggande enligt 38 kapitlet 2 § rättegångsbalken avser. En förteckning från uppgiftssvaranden av de skriftliga bevis denne innehar kan följas upp med ett editionsföreläggande avseende de handlingar i förteckningen part vill ha tillgång till. Av denna anledning är det enligt min mening ändamålsenligt att de skriftliga bevis som uppgiftsskyldigheten omfattar motsvarar de skriftliga handlingar som omfattas av den processuella editionsplikten.s. 262

9.Det sagda innebär att uppgiftsskyldigheten även omfattar elektroniskt lagrade dokument som är möjliga att skriva ut. Däremot omfattar uppgiftsskyldigheten inte skriftliga handlingar som exempelvis fotografier, kartor och sakkunnigutlåtanden eftersom dessa handlingar avser andra bevismedel än skriftliga bevis (syn respektive sakkunnigbevisning, se kapitel 39 respektive 40 i rättegångsbalken). Ej heller omfattar uppgiftsskyldigheten uppgift om potentiella vitten. Det innebär att uppgiftssökanden har bättre möjlighet få information om, och sedermera anskaffa, skriftliga bevis än exempelvis fotografier, kartor, sakkunnigutlåtanden och uppgift om potentiella vittnen. Varför lagstiftaren valt att göra just skriftliga bevis mer åtkomliga för motparten än andra bevis är oklart, men det kan enligt min mening vara lämpligt att genomföra en översyn av regleringen för att göra informationsåtkomsten oberoende av vilket bevismedel informationen är knuten till. 3.3 Kravet på att bevisen ska innehas Uppgiftsskyldigheten omfattar endast de skriftliga bevis som innehas av uppgiftssvaranden. Även detta rekvisit bör ha samma betydelse som motsvarande rekvisit i bestämmelsen avseende processuell editionsplikt i 38 kapitlet 2 § rättegångsbalken. Följaktligen anses uppgiftssvaranden inneha en handling som denne har i sin besittning och äger eller annars har rätt att bestämma hur den ska användas. En anställd på ett bolag anses alltså inte inneha bolagets handlingar, utan i stället anses bolaget inneha handlingar det äger eller annars har rätt att bestämma hur de ska användas.s. 262

10.Däremot omfattar uppgiftsskyldigheten inte skriftliga handlingar som innehas av annan än uppgiftssvaranden, men som denne har kännedom om. Inte heller omfattas skriftliga handlingar som ännu inte existerar, men som kan komma att upprättas. Vidare är ett moderbolag inte skyldigt att uppge vilka handlingar ett dotterbolag innehar.s. 263

11.Omfattar uppgiftsskyldigheten endast skriftliga bevis som innehas vid tidpunkten då uppgiftsföreläggandet meddelas (momentan skyldighet) eller omfattar uppgiftsskyldigheten även bevis som uppgiftssvaranden får i sin besittning eller kontroll efter föreläggandet meddelats (perdurerande skyldighet)? Peter Westberg anser att det inte går att få klarhet i frågan om uppgiftsskyldigheten är momentan eller perdurerande utifrån hur regeln har utformats. Westberg framhåller vidare att en momentan uppgiftsskyldighet utgör en omständlig ordning på grund av att skriftliga bevis som kommer i uppgiftssvarandens besittning efter uppgiftsföreläggandet endast omfattas av uppgiftsskyldigheten om ny begäran framställs.s. 263

12.Även om en perdurerande uppgiftsskyldighet bättre främjar uppgiftsskyldighetens genomslag och informationsutjämningen mellan parterna, förefaller en sådan ordning vara främmande för svensk civilprocessrätt. Exempelvis gäller ett editionsföreläggande endast momentant och omfattar inte bevis som kommer i editionssvarandes besittning efter tiden för besvarandet av föreläggandet passerat. En perdurerande uppgiftsskyldighet kan även motverka bestämmelsens förmodade syfte att bidra till koncentration och en effektiv förberedelse. 3.4 Kravet på bevisbetydelse Enligt uppgiftsskyldighetens ordalydelse förfaller det som att något krav inte uppställs på att de skriftliga handlingarna som innehas av uppgiftssvaranden ska ha betydelse som bevis för att de ska omfattas av uppgiftsskyldigheten (utan endast att denne ska ”uppge, vilka andra skriftliga bevis de innehar”). Däremot anges i motiven till Processlagsberedningens förslag till rättegångsbalk att bestämmelsen innebär att uppgiftssvaranden ska uppge ”vilka skriftliga handlingar av betydelse för målet, han innehar utöver dem han åberopar till sin förmån” (min understrykning).s. 264

13.Uttalandet innebär att handlingen även måste ha betydelse som bevis för målet för att uppgiftssvaranden ska vara skyldig att ange handlingen i förteckningen över skriftliga bevis som denne innehar. I doktrin har kravet på bevisbetydelse preciserats genom att det rör bevisrelevanta handlingar både till fördel och till nackdel för uppgiftssvaranden. Följaktligen måste uppgiftssvaranden uppge alla skriftliga handlingar som har bevisbetydelse för någon av parterna i målet (utöver de som redan åberopats i målet av någon part). Uppgiftssvaranden behöver alltså inte göra någon ingående bedömning av om handlingarna som innehas är till uppgiftssökandens fördel eller nackdel, utan handlingarna ska anges i förteckningen oberoende av till vilken parts fördel eller nackdel de är, så länge de har bevisbetydelse i målet.s. 264

14.Vad innebär det mer i detalj att de skriftliga handlingarna ska ha betydelse som bevis i målet? De skriftliga handlingarna måste vara relevanta som bevis utifrån de i målet angivna bevisteman och rättsfaktan parterna åberopat. Det kan alltså röra sig om skriftliga handlingar som har bevisbetydelse för uppgiftssökandens grunder och bevisteman. Exempelvis kan bevisen utgöras av fakturor från reparation av en bil, som styrker att motorskadan uppgiftssökanden yrkar ersättning för uppgår till ett visst belopp. Handlingar som omfattas av uppgiftsskyldigheten kan även avse skriftliga handlingar som har bevisbetydelse för uppgiftssvarandes grunder och bevisteman. Exempelvis kan handlingarna utgöras av kvitton från banktransaktioner som styrker invändning om att den i målet aktuella fordran redan har betalats av svarande.s. 264

15.Att handlingarna måste vara relevanta som bevis utifrån de i målet angivna bevisteman och rättsfaktan innebär att uppgiftsskyldigheten inte omfattar handlingar som endast är relevanta utifrån möjliga alternativa grunder som inte åberopats. Vidare omfattar uppgiftsskyldigheten inte handlingar som utgör bakgrundsinformation eller kringinformation och används för allmän förståelse av tvisten, som exempelvis dokument i en försäkringstvist som beskriver hur en försäkrad industriell maskin fungerar. Denna typ av handlingar har som regel inte betydelse som bevis för målet.s. 265

16.Ovanstående innebörd av rekvisitet för bevisbetydelse bekräftas dock inte av det enda rättsfallet från överrätt avseende uppgiftsskyldigheten som påträffats. Svea hovrätt har i rättsfallet lämnat ett yrkande om att motparten ska inkomma med en förteckning över skriftliga bevis utan bifall. Domstolen motiverade beslutet med att uppgiftsskyldigheten enligt dess ordalydelse innebär att uppgiftssvaranden är skyldig att föra en konstruktiv juridisk analys till sin egen nackdel samt att uppgiftssökanden får information om bevis och möjliga nya grunder för talan som denne inte i förväg haft kännedom om. Enligt domstolen står en sådan utpräglad discoverymöjlighet inte i överenstämmelse med den lagreglering och den försiktiga attityd som rättegångsbalken i övrigt intar till bevisefterforskning.s. 265

17.Det är dock svårt att se hur uppgiftssökanden kan få information om nya grunder för talan mot bakgrund av kravet på att de okända bevisen måste vara relevanta i förhållande till rättsfaktan och bevisteman i målet. Bevisen som anges måste alltså ha betydelse för parternas talan så som de redan är utformade i målet och inte för potentiella andrahandsgrunder och invändningar som inte gjorts gällande. Skriftliga bevis som endast är relevanta som bevis i förhållande till icke-åberopade grunder omfattas inte av uppgiftsskyldigheten. Vidare är det svårt att utforma nya grunder för talan endast på grundval av uppgifter om bevisen i förteckningen (och inte själva beviset med bevisfaktan i sig). Uppgiftssvaranden är inte skyldig att i förteckningen ange någon omfattande beskrivning av de skriftliga bevisen som innehas. Det bör i stället vara fullt tillräckligt med en summarisk notering i förteckningen av vad handlingen avser, exempelvis ”Mejl den från [X] till [Y] den 26 juni 2002 om leveransavtalet från 1999 avseende maskin [Z]”. För att ha möjlighet att utforma nya grunder krävs alltså att part, antingen på frivillig basis eller genom edition, får tillgång till bevis som anges i förteckningen (och inte endast summariska uppgifter om bevisen).s. 265

18.För att bevisbetydelse ska föreligga måste vidare rättsfaktan, som handlingarna ska vara relevanta som bevis för, enligt min mening vara konkretiserad. Handlingar kan inte vara relevanta som bevis i förhållande till abstrakta rättsfakta som i princip endast återger rekvisiten i en rättsregel. Rättsfaktan är vidare inte konkretiserad om den inte innehåller ett konkret påstående om att ett visst sakförhållande föreligger. Så är fallet om exempelvis rättsfaktan endast anger att orsakssamband i allmänhet föreligger mellan skador och handlingar av samma typ som aktualiseras i målet utan att det konkretiseras och påstås att orsakssamband i målet föreligger mellan en specifik skada och ett bestämt agerande. Uppgiftssvaranden är alltså endast skyldig att ange de skriftliga bevis som innehas och som har bevisbetydelse i förhållande till konkretiserade rättsfakta i målet.s. 266

19.Uppgiftssvaranden bör vidare endast vara skyldig att i förteckningen ange skriftliga bevis som är relevanta i förhållande till konkretiserad och stridig rättsfakta. Om en omständighet är ostridig finns det i allmänhet inget behov av bevisning. Bevisning i förhållande till ostridiga rättsfakta är alltså varken av praktisk eller reell betydelse som bevis. Mot denna bakgrund bör uppgiftsskyldigheten endast omfatta skriftliga bevis som är relevanta i förhållande till stridiga rättsfakta.s. 266

20.Vidare bör det krävas preciserade bevisteman av uppgiftssökanden. Handlingarna kan nämligen inte ha betydelse som bevis om bevistemat är för allmänt hållet. Vidare underlättar preciserade bevisteman uppgiftssvarandes bedömning av vilka bevis som är relevanta att ange i förteckningen. Exempelvis är det inte tillräckligt att bevistemat anger att ”händelseförloppet ska styrkas” eller att motparten ”orsakat skadan”. I stället krävs ett konkretiserat bevistema som avser viss faktisk omständighet som ingår som ett relevant moment i talan. Exempelvis kan bevistemat avse hur skadan rent konkret orsakats av motparten eller vilken konkret formulering av omtvistad klausul som parterna diskuterat.s. 266

21.Kravet på preciserat bevistema bekräftas i praxis. I det tidigare nämnda avgörandet från Svea hovrätt lämnades en begäran om förteckning över skriftliga bevis utan bifall med hänvisning till att bevisteman var allmänt hållna. I skälen motiverades beslutet bland annat med att de i vissa delar allmänt hållna bevisteman är att likna vid så kallad ”fishing expedition”. Mot bakgrund av att endast vissa av uppgiftssökandens bevisteman i målet kan anses ha varit för allmänt hållna borde domstolen dock meddelat uppgiftsföreläggande, men endast i förhållande till de tillräckligt konkretiserade grunderna och tillräckligt preciserade bevisteman.s. 266

22.Det bör vara tillräckligt att de skriftliga bevisen är relevanta i förhållande till preciserade bevisteman eller konkreta rättsfakta. Ett vagt bevistema bör alltså inte utesluta bifall till begäran om uppgiftsföreläggande om rättsfaktan är tillräckligt konkret.s. 267

23.Vad innebär det närmre bestämt att handlingarna måste vara relevanta som bevis utifrån de i målet angivna och tillräckligt preciserade bevisteman och konkreta rättsfakta? Hur stor relevans eller betydelse som bevis krävs för att bevis ska omfattas av uppgiftsskyldigheten?s. 267

24.Något tydligt svar på denna fråga återfinns inte i förarbeten, praxis eller doktrin. Relevanskravet bör dock vara lågt och inte ställas högre än att de skriftliga handlingarna på ett allmänt och ytligt plan har eller kan ha med saken att göra. Handlingar som uppenbarligen inte har med saken att göra bör däremot inte ha bevisbetydelse. Exempelvis är det tydligt för uppgiftssvaranden att mailkorrespondens mellan parterna rörande en avtalsbestämmelses utformning kan ha med påstående om att avtalet ska förstås på ett visst sätt eller omfatta viss omständighet att göra (preciserad med rättsfakta och bevistema). På motsatt vis är det uppenbart för uppgiftssvaranden att exempelvis reparationsfakturor hänförliga till reparationer av annan egendom än den i målet skadade egendomen inte har eller kan ha med skadeberäkningen att göra (utifrån rättsfaktan och bevisteman i målet). Detta innebär att uppgiftssvaranden inte behöver vidta komplexa och omfattande utredningar av om bevisbetydelse föreligger för tillgängliga handlingar. I stället behöver uppgiftssvaranden endast på ett allmänt och ytligt plan bedöma om handlingarna har eller kan ha med saken att göra och utgå från att så är fallet såvida det inte är uppenbart att handlingarna inte har med de åberopade grunderna och bevisteman i målet att göra.s. 267

25.Sammantaget innebär alltså kravet på bevisbetydelse att uppgiftssvaranden måste uppge alla skriftliga handlingar som har bevisbetydelse för någon av parterna i målet (utöver de som redan åberopats i målet av någon part). För att handlingarna ska ha bevisbetydelse bör de ha eller kunna ha med saken att göra utifrån de i målet preciserade bevisteman och konkretiserade, stridiga rättsfakta parterna åberopat. 3.5 Proportionalitetsbedömning och annan begränsning av uppgiftsskyldigheten Det framgår varken av lagtext, förarbeten eller praxis att en proportionalitetsbedömning ska göras av domstolen vid bedömningen av om uppgiftssvaranden är skyldig att ange de skriftliga bevisen i förteckningen.s. 267

26.Lars Heuman förefaller dock, med hänvisning till proportionalitetsprincipens tillämpning vid editionsföreläggande, framhålla att en proportionalitetsbedömning ska göras när uppgiftssvaranden åläggs en uppgiftsskyldighet. Heuman menar att dokumentationen och det datalagrade materialet i kommersiella transaktioner ofta är mycket omfattande. Det krävs enligt Heuman ofta att partens ombud gör en rättslig analys av parternas bevisteman för att bedöma vilken information som har bevisbetydelse till nackdel för parten. Uppgiftssvarandes utredningsskyldighet blir enligt Heuman avgörande för om proportionalitetsprövningen ska leda till att part befrias från uppgiftsskyldigheten eller om den endast ska begränsas.s. 268

27.Även om Lars Heumans skäl för proportionalitetsprincipens tillämpning vid uppgiftsföreläggandet kan förefalla som rimliga är det långt ifrån klart att proportionalitetsprincipen ska tillämpas i detta avseende. Utöver att proportionalitetsprincipens tillämpning varken framgår av lag, förarbeten eller praxis, finns flera skäl till att inte låta uppgiftsskyldigheten begränsas av proportionalitetsprincipen.s. 268

28.Under ideala förhållanden har en uppgiftssvarande genom sitt ombud god kännedom om vilka skriftliga bevis som innehas redan innan en begäran om uppgiftsföreläggande framställs. Detta mot bakgrund av att parts ombud kan ha genomfört en omfattande informationsinsamling redan innan tvisten initierats. Informationsinsamlingen mynnar ibland ut i förteckningar över relevanta bevis och annan information med korta noteringar om datum, avsändare eller upphovsman och vad varje handling avser. Utifrån den tillgängliga bevisningen utformas sedan konkreta grunder och bestämda yrkanden. Under dessa förhållanden blir det inte särskilt betungande eller tidskrävande för uppgiftssvaranden att ange vilka skriftliga bevis som innehas, eftersom denna information mer eller mindre redan finns tillgänglig i förteckningar över relevanta bevis och andra informationskällor och bara behöver skickas över. Det är däremot inte rimligt att låta parter och ombud med dålig kontroll över tillgängliga bevis och annan information dra fördel därav genom att tillkommande arbete resulterar i att begäran om uppgiftsföreläggandet inte anses proportionerligt och därför lämnas utan bifall.s. 268

29.Någon ingående rättslig analys av parternas grunder och bevisteman behöver vidare inte göras för att bedöma vilken information som har bevisbetydelse till nackdel för parten. Som nämnts ovan i avsnitt 3.4 omfattar uppgiftsskyldigheten alla skriftliga handlingar som har bevisbetydelse för någon av parterna i målet, oberoende av till vilken parts fördel eller nackdel de är. Någon analys av till vems fördel eller nackdel behöver alltså inte vidtas för att efterleva uppgiftsskyldigheten. Vidare bör själva bedömningen av om handlingarna har bevisbetydelse inte medföra omfattande arbete med rättsliga analyser eftersom bedömningen endast bör ske på ett allmänt och ytligt plan och begränsas till om handlingarna har eller kan ha med saken att göra (vilket är fallet såvida handlingarna uppenbart inte har eller kan ha med saken att göra, se avsnitt 3.4 ovan).s. 268

30.Uppgiftssvaranden behöver alltså vanligen varken utföra något omfattande och tidskrävande arbete för att ange de skriftliga bevisrelevanta handlingar denne innehar. Uppgiftssvaranden behöver i allmänhet inte heller vidta ingående rättsliga analyser av parternas grunder och bevisteman. Att låta uppgiftsskyldigheten bli föremål för proportionalitetsbedömning kan även resultera i att domstolens prövning tar längre tid, vilket motverkar regelns tidseffektivitet. Några skäl i dessa avseenden att begränsa uppgiftsskyldigheten genom proportionalitetsprincipen föreligger således inte. Ett uppgiftsföreläggande bör alltså enligt gällande rätt inte av domstolen prövas utifrån proportionalitetsprincipen.s. 269

31.Uppgiftsskyldigheten omfattar även skriftliga bevis bestående av minnesanteckningar eller innehållandes yrkeshemligheter. Uppgiftssvaranden måste alltså även ange att denne innehar minnesanteckningar och handlingar med yrkeshemligheter om de har betydelse som bevis för målet. 3.6 Krav på begäran om uppgiftsföreläggande Några formella krav finns inte för uppgiftssökandens begäran om att motparten ska uppge vilka skriftliga bevis denne innehar. Uppgiftssökanden behöver endast, efter att parterna angett preliminär bevisning, begära att domstolen ska förelägga uppgiftssvaranden att uppge vilka (bevisrelevanta) skriftliga handlingar denne innehar utöver de som redan åberopats i målet.s. 269

32.Hur omfattande är domstolens prövning av begäran om uppgiftsskyldighet? Prövningen bör vara begränsad till en kontroll av att uppgiftssökandens grunder är tillräckligt konkreta och eventuella bevisteman tillräckligt preciserade för att uppgiftssvaranden överhuvudtaget ska ha möjlighet att bedöma bevisbetydelsen av tillgängliga handlingar. Om så inte är fallet bör begäran lämnas utan bifall. Domstolen bör som regel inte behöva göra någon ingående prövning i detta avseende eftersom grunder och eventuella bevisteman redan kontrollerats vid utfärdande av stämning och vid avgivande av svaromål. Vidare bör domstolen kontrollera att parterna angett (preliminär) bevisning till stöd för talan.s. 269

33.Domstolen har möjlighet att i uppgiftsföreläggandet ange vad förteckningen ska innehålla för information om respektive bevis. Exempelvis kan domstolen ange att förteckningen över bevisen ska innehålla uppgift om datum för handlingens upprättande, vem som upprättat handlingen, vilka parter som är involverade och notering om vad handlingen huvudsakligen avser (exempelvis ”orderbekräftelse rörande solpaneler modell X” eller ”mail från Y till Z den 13 december 2015 angående skada på maskin uppkommen 1 mars 2015”). Förteckningen bör endast innehålla minsta möjliga information för att uppgiftssökanden ska få användning av uppgifterna och kunna bilda sig en uppfattning om handlingarna ska begäras eller inte (på frivillig basis eller genom editionsföreläggande). Tanken måste vara att uppgiftssvaranden inte ska behöva vidta nya undersökningar av tillgänglig information i målet, utan endast utgå från (förhoppningsvis) redan upprättade förteckningar över bevisningen (se avsnitt 3.5 ovan).s. 269

34.Uppgiftssökanden har även möjlighet att i sin begäran till domstolen ange hur denne vill att förteckningen ska vara utformad. Domstolen bör dock inte godta mer omfattande beskrivningar av respektive dokument än minsta möjliga information för att det ska gå att förstå vad det är för typ av handling och vad den i allmänhet avser. I annat fall kan uppgiftssvarandes arbete med att upprätta förteckningen bli tids- och kostnadskrävande samtidigt som regelns effektivitet hämmas. 3.7 Sammanfattning av uppgiftsskyldighetens omfattning Uppgiftssvaranden är på framställning av uppgiftssökanden endast skyldig att i förteckningen ange de handlingar som uppfyller följande rekvisit: a) Skriftligt bevis: Uppgiftsskyldigheten omfattar endast skriftliga bevis (meds. 270

35.samma betydelse av begreppet som gäller för skriftlig handling i regelns. 270

36.om processuell editionsplikt i 38 kapitlet 2 § rättegångsbalken). b) Innehas: De skriftliga bevisen måste innehas av uppgiftssvarande, det vills. 270

37.säga att motparten har handlingarna i sin besittning och antingen ägers. 270

38.eller annars har rätt att bestämma hur de ska användas. c) Bevisbetydelse: De skriftliga bevisen som innehas av uppgiftssvarandens. 270

39.måste slutligen ha betydelse som bevis, alltså ha eller kunna ha med sa-s. 270

40.ken att göra utifrån de i målet preciserade bevisteman och konkretise-s. 270

41.rade, stridiga rättsfakta parterna åberopat. Det ankommer på uppgiftssvaranden att efter uppgiftsföreläggandet meddelats bedöma vilka handlingar som uppfyller ovanstående rekvisit och därmed ska anges i förteckningen som ges in till domstolen.s. 270

42.I övrigt görs ingen begränsning av uppgiftsskyldigheten utifrån exempelvis bevis som innefattar minnesanteckningar eller yrkeshemligheter (även denna typ av handlingar ska anges i förteckningen). Vidare prövas inte ett yrkande om uppgiftsföreläggande enligt proportionalitetsprincipen.s. 270