Stycket

2.Ett typexempel rör den i Konventionen genomgripande proportionalitetsprincipen, vilken således kan aktualiseras lite varstans i rättsordningen. Den har ignorerats allt för ofta i den svenska rättstillämpningen, även när den med noga underbyggda argument har åberopats av part. Ibland har den förbigåtts med argument som att lagstiftaren redan har gjort ett proportionalitetstest etc., ofta uttryckta i förarbeten utan koppling till konkreta omständigheter i enskilda fall. Proportionalitetsprövningar avgörs nästan alltid med beaktande av omständigheterna i det enskilda fallet. Det synes som HD har försökt komma tillrätta med detta problem genom det utmärkta och välkomna avgörandet i NJA 2018 s. 753 (nedan Proportionalitetsfallet, även om HD döpt det till Parkfastighetsmålet). HD uttalade där att proportionalitetsbedömningen måste få genomslag i varje enskilt fall. Detta synsätt skiljer sig således från synsättet lite längre tillbaka i tiden. HD talar i Proportionalitetsfallet även om hur bedömningen ska göras. Bland annat uttalas att det minst ingripande alternativet för den enskilde ska användas, med vilket det allmänna uppnår i princip samma resultat. HD:s avgörande måste anses vara mycket tydligt med ett högt prejudikatvärde, men fråga är vilket genomslag det fått.s. 947