Att det går att kritisera hur väl beredningskravet efterlevs i varje enskilt fall är en annan sak, se t.ex. NJA 2018 s. 743, ”Den korta remisstiden”. Åtminstone i teorin torde det dock redan finnas strukturer för att säkerställa lagstiftningens tekniska kvalitet, i vart fall så långt som är möjligt och önskvärt i en demokrati — där politisk vilja, om än tillfällig och opinionsdriven, ju måste tillåtas få genomslag.
Hänvisas från p. 1 (s. 862)
1.Göran Lysén skiljer dock i sitt förslag mellan å ena sidan den tänkta nya första kammarens sammansättning och å andra sidan dess uppgifter, som han tänker sig skulle vara främst granskande och utredande. Det är visserligen svårt att invända mot det goda i att höja kvaliteten på lagstiftningen och det politiska samtalet, vilket Göran Lysén föreställer sig skulle bli följden av en första kammare med dessa uppgifter. Samtidigt innebär detta att Göran Lysén i själva verket inte alls föreslår inrättande av en riksdagskammare i verklig mening, dvs. en lagstiftande församling. Man kan fråga sig om man bör ge detta namn och denna status åt en instans som fyller en fundamentalt annorlunda funktion. Vidare finns det skäl att ifrågasätta om det är önskvärt med en ännu större riksdag. Vi har redan 349 riksdagsledamöter på tio miljoner människor, vilket är mer än jämförbara länder. Slutligen finns det redan i vårt konstitutionella ramverk en hel rad organ av olika slag, med delvis överlappande ansvarsområden, som har granskande uppgifter, t.ex. JO, JK, KU och Riksrevisionen. Faktum är att om det finns någon funktion i det rättsstatliga rättighetsskyddet som i Sverige är ovanligt väl tillgodosett jämfört med andra länder torde det vara den granskande funktionen. Vad gäller att genom beredning förbättra lagstiftningens kvalitet har vi redan en lagstadgad beredningsprocedur och ett statligt utrednings- och kommittéväsende. Till slut når man naturligtvis en punkt där intresset av effektivitet, flexibilitet och exekutivitet i lagstiftningsprocessen tar företräde framför intresset av väl genomtänkta och genomlysta lagstiftningsprodukter. Jag tror att Sverige i teorin befinner sig ungefär på den punkten.s. 862
2.Att en aldrig så kompetent granskande församling av professorer och tekniska experter skulle ha kunnat förhindra 2018 års regeringsbildningskris är för övrigt inte sannolikt.s. 863
3.Dessutom tror jag att det är högeligen optimistiskt att anta att det skulle vara ”lagtekniskt sett ganska enkelt” att införa en ny första kammare med de uppgifter som Göran Lysén föreställer sig. Att t.ex. ge den tänkta första kammaren möjlighet att utnyttja det parlamentariska minoritetsskyddet enligt 2 kap. 22 § RF, eller att kunna utfärda tvingande kallelser till utfrågningar (vid äventyr av vite, hämtning, häktning?) skulle kräva följdändringar i annan lagstiftning. Framför allt är Göran Lyséns förslag om en första kammare sammanvävt med inrättandet av ett ”författningsråd” med befogenhet till konkret lagprövning, vilket sannolikt skulle kräva ny materiell och processuell lagstiftning. T.ex. skulle frågorna om proceduren i författningsrådet liksom om den konkreta lagprövningens rättsföljder och rättskraften av ett avgörande från författningsrådet kräva särskilda överväganden.s. 863
4.Möjligen ligger den bästa lösningen närmare till hands än Göran Lyséns skisserade omstöpta första kammare. I rubriken ställer han den retoriska frågan om barnet kastades ut med badvattnet. Den första kammaren hade till effekt att den gav de olika landsdelarna en egen röst i riksdagen. Riket är visserligen också numera vid val till (enkammar-) riksdagen indelat i valkretsar, men det är ingen elak karikatyr att säga att riksdagsledamöterna i praktiken representerar sitt partis centrala linje mer än valkretsens regionala intressen. Sverige är emellertid, som Göran Lysén påpekar i förbigående, ett mycket stort land sett till ytan (och ett mellanstort land sett till befolkningen, knappast ett ”litet” som ofta upprepas). Det kan därför finnas ett legitimt intresse av att låta det regionala perspektivet avspeglas i formerna för den centrala statsstyrelsen. Sverige är visserligen i statsvetenskaplig mening en enhetsstat, men har likväl aldrig, inte ens under de karolinska och gustavianska enväldena 1682–1719 respektive 1772–1809, varit helt centralstyrt. Lokalt självstyre, ursprungligen utgående från socknarna och landskapen, senare från kommunerna och landstingen, har alltid varit ett definierande inslag i det svenska statsskicket. På så vis har Sverige åtminstone tidvis haft en nästan kvasifederal karaktär. Det finns enligt min mening fortfarande starka praktiska och historiska argument för ett kommunalt samband som är mycket starkare än bara en gemensam valdag för riksdags- och kommunalvalen.s. 863
5.Inom parentes kan man konstatera att dagens politiska landskap på olika sätt verkar präglas av motsättningar mellan stad och land (eller storstad och glesbygd, för att använda mer adekvata begrepp). Jag tror för egen del att det inte är något sammanträffande att landsbygdens och bruksorternas avfolkning och samhällslivets allmänna centralisering har accelererat sedan 70-talet, då det kommunala sambandet i lagstiftningen i allt väsentligt avskaffades.s. 864