Jämför emellertid artikel 1 i Europakonventionen och rättsfallet NJA 2013 s. 746 om skyldigheten att avbryta en pågående rättighetskränkning.
Hänvisas från p. 2 (s. 815)
1.Min erfarenhet är att det finns drivkrafter för rättsutveckling på ett enskilt respektive allmänt plan. Förstnämnda innefattar ett planerat eller pågående mål eller ärende vid domstol där part vill skapa bättre förutsättningar för framgång med sin talan, och relaterar med andra ord direkt till hans eller hennes rättigheter och att dessa blir effektiva och praktiska. Indirekt får slutsatserna av studien betydelse att stabilisera normsystemet.s. 815
2.I motsats till lagstiftaren eller en förhandlare vid en konferens om att anta en internationell konvention, som båda verkar på ett övergripande och allmänt plan, har domstolen båda dessa roller: dels ska den döma rätt och riktigt i det enskilda målet, och dels bör domstolen inte försitta möjligheten att förfina och utveckla rättsläget. Vid dispensprövningen i Högsta domstolen ges som bekant företräde åt det sistnämnda förhållandet framför parts intresse av att få en prövning i högsta instans.s. 815
3.Internationella domstolar däremot lyder mera strängt under dilemmat att antingen upprätthålla rättssäkerhet i meningen av förutsebarhet (the rule of law) eller att tillgodose ett större behov av rättsutveckling jämfört med vad som normalt föreligger på nationell nivå. De nationella rättsordningarna är mera finmaskiga och detaljrika jämfört med den globala, som är tämligen grovmaskig men har exempel på tydliga och utvecklade mekanismer för att upprätthålla den enskildes rättigheter och bevara en gemensam kultur av värden.s. 815
4.Här är värt att notera att avgöranden från nationella domstolar utgör bidrag till underlaget för ett ställningstagande på det internationella planet om existensen av en sedvanerätt (det ena benet), och även till skriven internationell rätt och dess tillämpning (det andra benet). Det senare exemplet kan antingen avse ett avtal som ska förhandlas fram och slutas parterna emellan eller en redan ingången överenskommelse, vars betydelse är oklar i något avseende och behöver tolkas och fyllas ut. Hur överenskommelsen har förståtts av domstolar och lagstiftare i andra stater blir då relevanta bevis och argument för tilllämpningen i det enskilda fallet, och bidrar liksom det aktuella avgörandet till att en regel i sedvanerätten blir etablerad.s. 815