Grönfors, Ställningsfullmakt och bulvanskap, 1961 s. 157 f. och 334 f. 1 5 Grönfors, a.a. s. 349 f. 16 Grönfors, a.a. s. 350 f. 17 Grönfors, a.a. s. 26. Termen kommer igen i dens., Avtalsgrundande rättsfakta, 1993 s. 55 f. 18 Märk att objektivismen börjar långt före Grönfors. Tillitsprincipen började t.ex. utvecklas redan på 1860-talet enligt Björne, Den konstruktiva riktningen, Del III, 1871 - 1910, s. 337. 19 Grönfors, Ställningsfullmakt och bulvanskap s. 244. 20 Grönfors, a.a. s. 244. 21 Grönfors, a.a. s. 352. Citatet kommer från dens., Avtalsgrundande rättsfakta, 1993 s. 56. 22 Grönfors, Ställningsfullmakt och bulvanskap s. 352. Tendensen har träffande beskrivits som ”juridik som social ingenjörskonst” av J. Samuelsson, DCFR som svensk rättskälla? de lege 2015 s. 225. 23 Att andra hänsyn överordnades partsviljan var visserligen inget nytt; denna värdering kom till uttryck i avtalslagens förarbeten, och låg exempelvis bakom lagfästandet av tillitsprincipen, se NJA II 1915 s. 257 f. 24 HD har hänvisat till Grönfors fullmaktstyper vid ett flertal tillfällen, bland annat i NJA 1990 s. 691, NJA 1998 s. 304, NJA 2002 s. 244 och NJA 2013 s. 659. I NJA 1992 s. 782 hänvisades till Grönfors analys av ställningsfullmaktens tillämpningsområde. 2 5 Angående Grönfors inflytande på den svenska fullmaktsläran, se även Gorton, Agency in Scandinavian Law i The Nordic Contracts Act, 2015 s. 144 f. Se även t.ex. Adlercreutz, Gorton & Lindell-Frantz, Avtalsrätt I, 14 uppl. 2016 s. 369, där det uttalas att fullmaktsverkningarna i bland uppkommer närmast som en sanktion mot huvudmannen, en tanke som tycks härröra från Grönfors. Se vidare Dotevall, Fullmakt och immateriella tjänster, 2013 s. 31 f. samt Ramberg & Ramberg, Allmän avtalsrätt 9 uppl. 2014 s. 52 f. (i 10 uppl. 2016 har dock kapitlet om kombinationsfullmakten bytts ut till ett kapitel om tillitsfullmakten). 26 Så beskrivs ställningsfullmaktens utveckling i NJA 2002 s. 244 med hänvisning till NJA 1974 s. 706, som i andra sammanhang har angivits vara ett kombinationsfullmaktsfall. 27 Se NJA 2013 s. 659 p. 12. 28 Lehrberg, Avtalsrättens grundelement, 2 uppl. 2006 s. 164 ff. 29 Lehrberg, a.a. s. 162. 30 Lehrberg, Anm. av Grönfors Avtalsgrundade rättsfakta, SvJT 1996 s. 461–482. 31 Lehrberg, a.a. s. 469 f. 32 Lehrberg uttalar att han ser viljeförklaringen som ”ett juridiskt kopplingsbegrepp, fritt från ideologiska övertoner” (min kursiv), Lehrberg, Avtalsrättens grundelement, 2 uppl. 2006 s. 165 f. Det är lätt att läsa detta uttalande i ljuset av den rättsrealistiska kritiken, Grönfors och andras, mot viljeförklaringsbegreppet som en fiktion. 33 En liknande analys gör Åhman, Behörighet och befogenhet i aktiebolagsrätten, 1997 s. 324 f. Se även Heidbrinks analys, Avtals uppkomst — dags att se bortom avtalslagen, SvJT 2007 s. 698 f., samt Mossberg, Rättshandlingar och viljeförklaringar i förmögenhetsrätten, 2012 s. 59 ff. (examensarbete). 3 4 Detta är Lehrbergs uttryckliga ställningstagande, Avtalsrättens grundelement, 2 uppl. 2006 s. 122 f. 35 Grönfors, Avtalsgrundande rättsfakta, 1993 s. 55. 36 NJA II 1915 s. 189. 37 NJA II 1915 s. 251, Adlercreutz & Gorton, Avtalsrätt II, 6 uppl. 2010 s. 54 f. 38 Adlercreutz & Gorton, a.a. s. 41 f. 39 Adlercreutz & Gorton a.a. s. 41 samt Lehrberg, Avtalstolkning, 7 uppl., 2016 s. 77 f. Karlgren anför i Tolkning och omtolkning, SvJT 1966 s. 162 att tolkningen ska ske från mottagarens perspektiv (dock utan att hänvisa till tillitsprincipen). Se även Lundberg, Ytterligare om tillitsfullmakter, JT 2015–16 s. 736. 40 Adlercreutz & Gorton, Avtalsrätt II, 6 uppl. 2010 s. 42 och Lehrberg, Avtalstolkning, 7 uppl., 2016 s. 51 ff. samt NJA 1999 s. 35 där HD ger uttryck för ett slags hierarki bland principerna eller metoderna för tolkning, där den gemensamma partsavsikten nämns först, därefter dolusregeln och slutligen objektiv tolkning i enlighet med avtalets ordalydelse och andra omständigheter. I NJA 1997 s. 382 finns en snarlik skrivning i majoritetens domskäl. 41 Se Vahlén, Avtal och tolkning, 1960 s. 249 f. 4 2 Distinktionen mellan objektiv och subjektiv tolkning är väletablerad inom den akademiska debatten, såväl i Sverige som internationellt, se t.ex. Van Hoecke, Epistemology and Methodology of Comparative Law, 2004 s. 178 ff. särskilt s. 189. 43 J. Samuelsson, Tolkning och utfyllning, 2008 s. 431 f. Se även Høgberg, Kontraktstolkning 2006 s. 102 f. 44 Till följd av detta ägarbyte bytte Apollo firma till Kuoni Scandinavia AB, men för enkelhetens skull kallar jag bolaget för Apollo även fortsättningsvis. 4 5 Citatet är hämtat ur NJA 1990 s. 591. I NJA 1992 s. 168 använde sig HD inte explicit av begreppen tolerans- och kombinationsfullmakt, men mönstret — först en undersökning av förekomsten av sedvänja och därefter en bredare prövning — följdes. 4 6 J. Samuelsson, J, DCFR som svensk rättskälla? de lege 2015 s. 224 f. 47 J. Samuelsson menar att regeln om befogad tillit utgör ”en ny princip, (eller åtminstone en ny tolkning), som klart går utöver de gamla kategorierna” (kursiv i original). J. Samuelsson, a.a. s. 224 f. Jfr Håstad som menar att ”the development was already there in earlier cases, however not under this generalised formula.” Håstad, DCFR Rules in the Swedish Supreme Court, The Nordic Contracts Act, 2015 s. 183. 4 8 I tingsrätten och hovrätten åberopade Skanska att L.H. haft tolerans- eller kombinationsfullmakt men inte att Skanskas företrädare hyst befogad tillit. 4 9 Se t.ex. Ramberg & Ramberg, Allmän avtalsrätt, 10 uppl. 2015, s. 59, särskilt not 12 samt Göta hovrätts dom den 20 oktober 2016 i mål nr T 434-16. Jfr dock JustR Lindskogs tillägg för egen del, p. 1 där han anför att uppdelningen mellan viljeförklaringsgrundade respektive tillitsgrundade fullmakter ”åtskiljs efter rekvisit som inte sammanfaller med den vanliga uppdelningen i ställningsfullmakt, toleransfullmakt och kombinationsfullmakt”. 5 0 Min egen ståndpunkt i denna fråga redogörs för i avsnitt 6 nedan. 51 O. Svensson, Viljeförklaring och tillitsfullmakt, JT 2015–16 s. 346, J. Samuelsson, DCFR som svensk rättskälla? de lege 2015 s. 225 f. samt Lundberg, Ytterligare om tillitsfullmakter, JT 2015–16 s. 376. 52 Begreppet lånat av Karhu, Den nordiska avtalslagens byggstenar, Aftaleloven 100 år, 2015 s. 93. 5 3 Så har också gjorts. Se bl.a. Lundberg, Ytterligare om tillitsfullmakt, JT 2015–16 s. 737 och 740. Se även Håstad, DCFR Rules in the Swedish Supreme Court, The Nordic Contracts Act, 2015 s. 183. 54 Se t.ex. NJA 1974 s. 706, NJA 1985 s. 717 samt NJA 2001 s. 191 s. I och II. 5 5 Se Karlgren Tolkning och omtolkning, SvJT 1966 s. 164, samt Vahlén, Avtal och tolkning, 1960 s. 29. 56 Se bl.a. Vahlén, a.a. s. 181 f., Karlgren a.a. s. 161 ff., samt dens., Anm. av Vahléns Avtal och tolkning, SvJT 1961 s. 214 f., Holmbäck, Förklaringsmisstag och oklara avtal, SvJT 1961 s. 327 ff. samt Almén & Eklund, Lagen om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område, 9 uppl., 1967 s. 123 vid not 2. 57 Se t.ex. Adlercreutz & Gorton, Avtalsrätt II, 6 uppl., 2010 s. 41 och Lehrberg, Avtalstolkning, 7 uppl. 2016 s. 77 f., Flodgren, Civilrätten i ett framtidsperspektiv, SvJT 100 år, 2016 s. 51. 58 O. Svensson, Viljeförklaring och tillitsfullmakt, JT 2015–16 s. 346 samt Lundberg, Ytterligare om tillitsfullmakt, JT 2015–16 s. 736. 59 Håstad, Avtalslagens modell för avtals ingående, dissens, fullmakt, misstag med mera, Aftaleloven 100 år, 2015 s. 184. 6 0 Lehrberg redogör för tillitsprincipen och dess tillämpning på olika typer av förklaringsmisstag i kapitlet om uttryckorienterad tolkning i sitt verk Avtalstolkning, vilket närmast föreslår att förklaringsmisstag här betraktas som en sorts tolkningssituation. Se Lehrberg, Avtalstolkning, 7 uppl. 2016 s. 94 ff. 61 Angående vilje- och tillitsprincipernas förhållande till tolkning, se Canaris & Grigoleit, Interpretation of Contracts, Towards a European Civil Code, 4 uppl. 2011 s. 594 och Høgberg, Kontraktstolkning, 2006 s. 108. 62 Se Vahlén, Avtal och tolkning, 1960 s. 258. 6 3 J. Samuelsson, DCFR som svensk rättskälla?, de lege 2015 s. 225. Se även Restatement of Nordic Contract Law, Lando m.fl. (red), 2016 s. 121, där det uttalas att HD:s fullmaktsmodell i NJA 2014 s. 684 har utformats ”in the same fashion as in DCFR II-6:103(3)”. 6 4 Se Flodgren, Civilrätten i ett framtidsperspektiv, SvJT 100 år, 2016 s. 34 och J. Samuelsson, a.a. s. 205 ff. Se även Herre, DCFR och svensk rätt, SvJT 2012 s. 935. 65 Nio hänvisningar till DCFR hade gjorts vid tiden för publiceringen av J. Samuelssons arbete, a.a., s. 191 vid not 5. På temat HD:s bruk av DCFR, se även Håstad, DCFR Rules in the Swedish Supreme Court, The Nordic Contracts Act, 2015 s. 179 ff. 66 Såvida inte förutsättningar för att tillämpa misstagsregeln, 32 § 1 st. avtalslagen, föreligger. Vidare kan diskuteras i vilken man kan ”bortse” från något som inte är synbart och vars själva existens är diskutabel och beroende på filosofiskt perspektiv. Som uttryckts i avsnitt 3 ovan kan förståelsen av vilja som ett ”psykologiskt faktum” frikopplat från de ord eller uttryck som det har manifesterats i ifrågasättas, liksom konsekvensen av detta synsätt: Att en sådan vilja skulle kunna framtolkas. Se vidare J. Samuelsson, Tolkning och utfyllning, 2008 s. 431 f, Høgberg, Kontraktstolkning 2006 s. 102 f samt Hoffman, The Intolerable Wrestle with Words and Meanings, South African Law Journal, Vol 114, 1997, s. 660 f. 67 Dvs. att det kommer att bygga på samma premisser som enligt det motstående perspektivet, vilket redogjorts för strax ovan.
Hänvisas från p. 2 (s. 10)
1.2.1 Avtalslagen och dess förarbeten Enligt ett centralt uttalande i avtalslagens förarbeten utgör en fullmakt ”en till tredje man riktad viljeförklaring av huvudmannen, varigenom denna påtager sig följderna av den rättshandling ställföreträdaren å hans vägnar företager.” Att fullmakten inordnades i viljeförklaringsteorin är viktigt för förståelsen av avtalslagens fullmaktslära. Den bärande idén i viljeförklaringsteorin, som härstammade från tysk rättsvetenskap, var att rättshandlingsviljan och förklaringen genom vilken den kommit till uttryck var grunderna för allt rättshandlande och nödvändiga element för att rättsföljder skulle uppstå. En med viljeförklaringsteorin sammanhängande fråga som var häftigt omdebatterad vid tiden för avtalslagens stiftande och årtiondena dessförinnan, var hur förklaringsmisstag skulle hanteras, dvs. den situationen att en viljeförklaring av misstag fått ett annat innehåll än det avsedda. Enligt tysk rätt var en avgivare inte ovillkorligt bunden av sin rättshandling vid brist på faktisk vilja, i enlighet med den så kallade viljeprincipen. Tongivande författare i nordisk doktrin lade i stället avgörande vikt vid vad mottagaren med fog kunnat sluta sig till (tillitsprincipen) eller hur förklaringen skulle te sig för en utomstående tredje man (förklaringsprincipen). För Sveriges del lagfästes tillitsprincipen i 32 § st. 1 e contrario.s. 9
2.Justitierådet Stefan Lindskog uttalar i sitt tillägg i NJA 2014 s. 684 att avtalslagens fullmaktsinstitut bygger på huvudmannens vilja. Det är riktigt i den meningen att det i viljeförklaringsbegreppet ligger ett grundläggande krav på vilja hos avgivaren av viljeförklaringen. Det innebär dock inte att huvudmannens vilja skulle vara bestämmande för fullmaktens innehåll enligt avtalslagens fullmaktsinstitut. Tvärtom inordnades fullmakten genom kopplingen till viljeförklaringsbegreppet i avtalsrättens principer om tolkning av rättshandlingar, enligt vilka det var förklaringen och inget annat som var bestämmande för en rättshandlings innehåll. Tolkningen skulle ske objektivt i den meningen att det som mottagaren med fog kunde sluta sig till i fråga om avgivarens avsikt skulle utgöra viljeförklaringens innehåll. 2.2 Grönfors tolkning av fullmaktsinstitutet Synen på fullmakten som en från huvudmannen till tredje man riktad viljeförklaring ifrågasattes dock i litteraturen och till kritikerna hörde bland många andra Kurt Grönfors. Kritiken kom från rättsrealistiskt håll. I sin monografi Ställningsfullmakt och bulvanskap från 1961, gjorde Grönfors gällande att viljeförklaringsbegreppet var en överflödig ”dogmatisk påbyggnad” i förhållande till vissa fullmaktstyper (främst ställningsfullmakten), eftersom kopplingen till huvudmannens vilja var fiktiv. Därmed var det obehövligt att härleda mellanmannens behörighet från någon form av tyst eller konkludent viljeförklaring från huvudmannen, så som gjorts i praxis. Fullmaktsverkan kunde i många fall lika gärna anknytas till de ”för den yttre situationen karaktäristiska fakta” eller fullmaktsgrundande rättsfakta som Grönfors kallade sitt alternativ till avtalslagens viljeförklaringsbaserade fullmaktslära. Grönfors teoribildning innebar att betydelsen av partsviljan tonades ner till förmån för yttre omständigheter, vilket kan beskrivas som ett slags objektifiering av avtalsrätten. Följdriktigt fick de nya fullmaktstyper vilka presenterades i Ställningsfullmakt och bulvanskap, toleransfullmakten och kombinationsfullmakten, utpräglat objektiva rekvisit. Toleransfullmakten kännetecknades av att huvudmannen under en avsevärd tid eller vid upprepade tillfällen låtit mellanmannen rättshandla för sin räkning utan att ingripa mot det. Det utmärkande för kombinationsfullmakten var att det förekom en kombination av omständigheter som i samverkan med varandra var ägnade att inge en tredje man föreställningen att huvudmannen företräds av en behörig mellanman. Enligt Grönfors hade dessa fullmaktstyper utvecklats i rättspraxis.s. 10
3.Ytterligare ett element i Grönfors fullmaktslära var teorin att behörigheten vid tolerans- och kombinationsfullmakter närmast skulle betraktas som en sanktion mot huvudmannen. Ändamålet med sanktionen var att skydda tredje man ”och därmed tillgodose affärslivets krav” på skydd för den befogade goda tro som skapades av den yttre situationen samt att framtvinga ”önskvärda handlingsmönster hos samhällsmedlemmarna.” Sanktionsteorin blev således ytterligare ett argument för att minska betydelsen av partsviljan i förhållande till de yttre omständigheterna.s. 11
4.Begreppsbildningen i Ställningsfullmakt och bulvanskap fick genomslag i rättspraxis och framställningar om fullmaktsläran i litteraturen. Det innebär emellertid inte att Grönfors beskrivning av rättsläget är oomstridd, och det är inte heller tolkningen av flera av de fall som han ville härleda tolerans- och kombinationsfullmakterna från. Huruvida man som Grönfors vill beskriva saken så att tolerans- och kombinationsfullmakterna är två fullmaktstyper vid sidan av avtalslagens är således en fråga om perspektiv. Ett annat sätt att beskriva saken är att ställningsfullmakten genom rättspraxis kommit att få normativa inslag, eller att fullmakt helt enkelt föreligger om huvudmannen gett tredje man fog för den uppfattningen och att fullmaktslärans formfrihet gör kategoriseringen överflödig.s. 11
5.Av de rättsvetenskapliga analyserna av fullmaktsinstitutet kontrasterar Grönfors kanske tydligast mot Bert Lehrberg. Lehrberg står fast vid motivuttalandet att fullmakten ska betraktas som en viljeförklaring till tredje man och vänder sig mot idén om att avtals- eller fullmaktsverkan kan uppkomma som sanktion. Lehrbergs anmälan av Grönfors Avtalsgrundande rättsfakta utgör ett bra exempel på vad som skiljer de två författarna åt. Det Grönfors kallar yttre rättsfaktum ser Lehrberg som omständigheter som tyder på förekomsten av vilja hos avgivaren av en rättshandling, eller som kan tillmätas betydelse inom ramen för en viljeförklaring genom grundandet av befogad tillit hos mottagaren. Därför ser Lehrberg inget behov av att ersätta viljeförklaringen med Grönfors objektivistiska avtalsgrundande rättsfakta. I stället framhåller han ”den enkla och pedagogiska systematik som ett enhetligt viljeförklaringsbegrepp erbjuder.”s. 12
6.En grundläggande skillnad mellan Lehrbergs och Grönfors olika syn på fullmakten — och avtalsrätten i allmänhet — tycks således ligga i deras olika förståelser av viljeförklaringsbegreppet. Lehrberg använder ett omfattande viljeförklaringsbegrepp som även innefattar förklaringar med bristande rättshandlingsvilja. Hos Grönfors har viljeförklaringsbegreppet en mer begränsad innebörd: när det inte är fråga om en ”verklig viljeförklaring” (vilket får antas betyda att förklaringen överensstämmer med avgivarens vilja) anser Grönfors att fullmaktsverkan uppkommer som en sanktion mot huvudmannen och inte att den är en konsekvens av hans eller hennes viljeförklaring.s. 12