Grönfors, Ställningsfullmakt och bulvanskap, 1961 s. 157 f. och 334 f. 1 5 Grönfors, a.a. s. 349 f. 16 Grönfors, a.a. s. 350 f. 17 Grönfors, a.a. s. 26. Termen kommer igen i dens., Avtalsgrundande rättsfakta, 1993 s. 55 f. 18 Märk att objektivismen börjar långt före Grönfors. Tillitsprincipen började t.ex. utvecklas redan på 1860-talet enligt Björne, Den konstruktiva riktningen, Del III, 1871 - 1910, s. 337. 19 Grönfors, Ställningsfullmakt och bulvanskap s. 244. 20 Grönfors, a.a. s. 244. 21 Grönfors, a.a. s. 352. Citatet kommer från dens., Avtalsgrundande rättsfakta, 1993 s. 56. 22 Grönfors, Ställningsfullmakt och bulvanskap s. 352. Tendensen har träffande beskrivits som ”juridik som social ingenjörskonst” av J. Samuelsson, DCFR som svensk rättskälla? de lege 2015 s. 225. 23 Att andra hänsyn överordnades partsviljan var visserligen inget nytt; denna värdering kom till uttryck i avtalslagens förarbeten, och låg exempelvis bakom lagfästandet av tillitsprincipen, se NJA II 1915 s. 257 f. 24 HD har hänvisat till Grönfors fullmaktstyper vid ett flertal tillfällen, bland annat i NJA 1990 s. 691, NJA 1998 s. 304, NJA 2002 s. 244 och NJA 2013 s. 659. I NJA 1992 s. 782 hänvisades till Grönfors analys av ställningsfullmaktens tillämpningsområde. 2 5 Angående Grönfors inflytande på den svenska fullmaktsläran, se även Gorton, Agency in Scandinavian Law i The Nordic Contracts Act, 2015 s. 144 f. Se även t.ex. Adlercreutz, Gorton & Lindell-Frantz, Avtalsrätt I, 14 uppl. 2016 s. 369, där det uttalas att fullmaktsverkningarna i bland uppkommer närmast som en sanktion mot huvudmannen, en tanke som tycks härröra från Grönfors. Se vidare Dotevall, Fullmakt och immateriella tjänster, 2013 s. 31 f. samt Ramberg & Ramberg, Allmän avtalsrätt 9 uppl. 2014 s. 52 f. (i 10 uppl. 2016 har dock kapitlet om kombinationsfullmakten bytts ut till ett kapitel om tillitsfullmakten). 26 Så beskrivs ställningsfullmaktens utveckling i NJA 2002 s. 244 med hänvisning till NJA 1974 s. 706, som i andra sammanhang har angivits vara ett kombinationsfullmaktsfall. 27 Se NJA 2013 s. 659 p. 12. 28 Lehrberg, Avtalsrättens grundelement, 2 uppl. 2006 s. 164 ff. 29 Lehrberg, a.a. s. 162. 30 Lehrberg, Anm. av Grönfors Avtalsgrundade rättsfakta, SvJT 1996 s. 461–482. 31 Lehrberg, a.a. s. 469 f. 32 Lehrberg uttalar att han ser viljeförklaringen som ”ett juridiskt kopplingsbegrepp, fritt från ideologiska övertoner” (min kursiv), Lehrberg, Avtalsrättens grundelement, 2 uppl. 2006 s. 165 f. Det är lätt att läsa detta uttalande i ljuset av den rättsrealistiska kritiken, Grönfors och andras, mot viljeförklaringsbegreppet som en fiktion. 33 En liknande analys gör Åhman, Behörighet och befogenhet i aktiebolagsrätten, 1997 s. 324 f. Se även Heidbrinks analys, Avtals uppkomst — dags att se bortom avtalslagen, SvJT 2007 s. 698 f., samt Mossberg, Rättshandlingar och viljeförklaringar i förmögenhetsrätten, 2012 s. 59 ff. (examensarbete). 3 4 Detta är Lehrbergs uttryckliga ställningstagande, Avtalsrättens grundelement, 2 uppl. 2006 s. 122 f. 35 Grönfors, Avtalsgrundande rättsfakta, 1993 s. 55. 36 NJA II 1915 s. 189. 37 NJA II 1915 s. 251, Adlercreutz & Gorton, Avtalsrätt II, 6 uppl. 2010 s. 54 f. 38 Adlercreutz & Gorton, a.a. s. 41 f. 39 Adlercreutz & Gorton a.a. s. 41 samt Lehrberg, Avtalstolkning, 7 uppl., 2016 s. 77 f. Karlgren anför i Tolkning och omtolkning, SvJT 1966 s. 162 att tolkningen ska ske från mottagarens perspektiv (dock utan att hänvisa till tillitsprincipen). Se även Lundberg, Ytterligare om tillitsfullmakter, JT 2015–16 s. 736. 40 Adlercreutz & Gorton, Avtalsrätt II, 6 uppl. 2010 s. 42 och Lehrberg, Avtalstolkning, 7 uppl., 2016 s. 51 ff. samt NJA 1999 s. 35 där HD ger uttryck för ett slags hierarki bland principerna eller metoderna för tolkning, där den gemensamma partsavsikten nämns först, därefter dolusregeln och slutligen objektiv tolkning i enlighet med avtalets ordalydelse och andra omständigheter. I NJA 1997 s. 382 finns en snarlik skrivning i majoritetens domskäl. 41 Se Vahlén, Avtal och tolkning, 1960 s. 249 f. 4 2 Distinktionen mellan objektiv och subjektiv tolkning är väletablerad inom den akademiska debatten, såväl i Sverige som internationellt, se t.ex. Van Hoecke, Epistemology and Methodology of Comparative Law, 2004 s. 178 ff. särskilt s. 189. 43 J. Samuelsson, Tolkning och utfyllning, 2008 s. 431 f. Se även Høgberg, Kontraktstolkning 2006 s. 102 f. 44 Till följd av detta ägarbyte bytte Apollo firma till Kuoni Scandinavia AB, men för enkelhetens skull kallar jag bolaget för Apollo även fortsättningsvis. 4 5 Citatet är hämtat ur NJA 1990 s. 591. I NJA 1992 s. 168 använde sig HD inte explicit av begreppen tolerans- och kombinationsfullmakt, men mönstret — först en undersökning av förekomsten av sedvänja och därefter en bredare prövning — följdes. 4 6 J. Samuelsson, J, DCFR som svensk rättskälla? de lege 2015 s. 224 f. 47 J. Samuelsson menar att regeln om befogad tillit utgör ”en ny princip, (eller åtminstone en ny tolkning), som klart går utöver de gamla kategorierna” (kursiv i original). J. Samuelsson, a.a. s. 224 f. Jfr Håstad som menar att ”the development was already there in earlier cases, however not under this generalised formula.” Håstad, DCFR Rules in the Swedish Supreme Court, The Nordic Contracts Act, 2015 s. 183. 4 8 I tingsrätten och hovrätten åberopade Skanska att L.H. haft tolerans- eller kombinationsfullmakt men inte att Skanskas företrädare hyst befogad tillit. 4 9 Se t.ex. Ramberg & Ramberg, Allmän avtalsrätt, 10 uppl. 2015, s. 59, särskilt not 12 samt Göta hovrätts dom den 20 oktober 2016 i mål nr T 434-16. Jfr dock JustR Lindskogs tillägg för egen del, p. 1 där han anför att uppdelningen mellan viljeförklaringsgrundade respektive tillitsgrundade fullmakter ”åtskiljs efter rekvisit som inte sammanfaller med den vanliga uppdelningen i ställningsfullmakt, toleransfullmakt och kombinationsfullmakt”. 5 0 Min egen ståndpunkt i denna fråga redogörs för i avsnitt 6 nedan. 51 O. Svensson, Viljeförklaring och tillitsfullmakt, JT 2015–16 s. 346, J. Samuelsson, DCFR som svensk rättskälla? de lege 2015 s. 225 f. samt Lundberg, Ytterligare om tillitsfullmakter, JT 2015–16 s. 376. 52 Begreppet lånat av Karhu, Den nordiska avtalslagens byggstenar, Aftaleloven 100 år, 2015 s. 93. 5 3 Så har också gjorts. Se bl.a. Lundberg, Ytterligare om tillitsfullmakt, JT 2015–16 s. 737 och 740. Se även Håstad, DCFR Rules in the Swedish Supreme Court, The Nordic Contracts Act, 2015 s. 183. 54 Se t.ex. NJA 1974 s. 706, NJA 1985 s. 717 samt NJA 2001 s. 191 s. I och II. 5 5 Se Karlgren Tolkning och omtolkning, SvJT 1966 s. 164, samt Vahlén, Avtal och tolkning, 1960 s. 29. 56 Se bl.a. Vahlén, a.a. s. 181 f., Karlgren a.a. s. 161 ff., samt dens., Anm. av Vahléns Avtal och tolkning, SvJT 1961 s. 214 f., Holmbäck, Förklaringsmisstag och oklara avtal, SvJT 1961 s. 327 ff. samt Almén & Eklund, Lagen om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område, 9 uppl., 1967 s. 123 vid not 2. 57 Se t.ex. Adlercreutz & Gorton, Avtalsrätt II, 6 uppl., 2010 s. 41 och Lehrberg, Avtalstolkning, 7 uppl. 2016 s. 77 f., Flodgren, Civilrätten i ett framtidsperspektiv, SvJT 100 år, 2016 s. 51. 58 O. Svensson, Viljeförklaring och tillitsfullmakt, JT 2015–16 s. 346 samt Lundberg, Ytterligare om tillitsfullmakt, JT 2015–16 s. 736. 59 Håstad, Avtalslagens modell för avtals ingående, dissens, fullmakt, misstag med mera, Aftaleloven 100 år, 2015 s. 184. 6 0 Lehrberg redogör för tillitsprincipen och dess tillämpning på olika typer av förklaringsmisstag i kapitlet om uttryckorienterad tolkning i sitt verk Avtalstolkning, vilket närmast föreslår att förklaringsmisstag här betraktas som en sorts tolkningssituation. Se Lehrberg, Avtalstolkning, 7 uppl. 2016 s. 94 ff. 61 Angående vilje- och tillitsprincipernas förhållande till tolkning, se Canaris & Grigoleit, Interpretation of Contracts, Towards a European Civil Code, 4 uppl. 2011 s. 594 och Høgberg, Kontraktstolkning, 2006 s. 108. 62 Se Vahlén, Avtal och tolkning, 1960 s. 258. 6 3 J. Samuelsson, DCFR som svensk rättskälla?, de lege 2015 s. 225. Se även Restatement of Nordic Contract Law, Lando m.fl. (red), 2016 s. 121, där det uttalas att HD:s fullmaktsmodell i NJA 2014 s. 684 har utformats ”in the same fashion as in DCFR II-6:103(3)”. 6 4 Se Flodgren, Civilrätten i ett framtidsperspektiv, SvJT 100 år, 2016 s. 34 och J. Samuelsson, a.a. s. 205 ff. Se även Herre, DCFR och svensk rätt, SvJT 2012 s. 935. 65 Nio hänvisningar till DCFR hade gjorts vid tiden för publiceringen av J. Samuelssons arbete, a.a., s. 191 vid not 5. På temat HD:s bruk av DCFR, se även Håstad, DCFR Rules in the Swedish Supreme Court, The Nordic Contracts Act, 2015 s. 179 ff. 66 Såvida inte förutsättningar för att tillämpa misstagsregeln, 32 § 1 st. avtalslagen, föreligger. Vidare kan diskuteras i vilken man kan ”bortse” från något som inte är synbart och vars själva existens är diskutabel och beroende på filosofiskt perspektiv. Som uttryckts i avsnitt 3 ovan kan förståelsen av vilja som ett ”psykologiskt faktum” frikopplat från de ord eller uttryck som det har manifesterats i ifrågasättas, liksom konsekvensen av detta synsätt: Att en sådan vilja skulle kunna framtolkas. Se vidare J. Samuelsson, Tolkning och utfyllning, 2008 s. 431 f, Høgberg, Kontraktstolkning 2006 s. 102 f samt Hoffman, The Intolerable Wrestle with Words and Meanings, South African Law Journal, Vol 114, 1997, s. 660 f. 67 Dvs. att det kommer att bygga på samma premisser som enligt det motstående perspektivet, vilket redogjorts för strax ovan.
Hänvisas från p. 2 (s. 10)
Grönfors, Ställningsfullmakt och bulvanskap, 1961 s. 157 f. och 334 f. 1 5 Grönfors, a.a. s. 349 f. 16 Grönfors, a.a. s. 350 f. 17 Grönfors, a.a. s. 26. Termen kommer igen i dens., Avtalsgrundande rättsfakta, 1993 s. 55 f. 18 Märk att objektivismen börjar långt före Grönfors. Tillitsprincipen började t.ex. utvecklas redan på 1860-talet enligt Björne, Den konstruktiva riktningen, Del III, 1871 - 1910, s. 337. 19 Grönfors, Ställningsfullmakt och bulvanskap s. 244. 20 Grönfors, a.a. s. 244. 21 Grönfors, a.a. s. 352. Citatet kommer från dens., Avtalsgrundande rättsfakta, 1993 s. 56. 22 Grönfors, Ställningsfullmakt och bulvanskap s. 352. Tendensen har träffande beskrivits som ”juridik som social ingenjörskonst” av J. Samuelsson, DCFR som svensk rättskälla? de lege 2015 s. 225. 23 Att andra hänsyn överordnades partsviljan var visserligen inget nytt; denna värdering kom till uttryck i avtalslagens förarbeten, och låg exempelvis bakom lagfästandet av tillitsprincipen, se NJA II 1915 s. 257 f. 24 HD har hänvisat till Grönfors fullmaktstyper vid ett flertal tillfällen, bland annat i NJA 1990 s. 691, NJA 1998 s. 304, NJA 2002 s. 244 och NJA 2013 s. 659. I NJA 1992 s. 782 hänvisades till Grönfors analys av ställningsfullmaktens tillämpningsområde. 2 5 Angående Grönfors inflytande på den svenska fullmaktsläran, se även Gorton, Agency in Scandinavian Law i The Nordic Contracts Act, 2015 s. 144 f. Se även t.ex. Adlercreutz, Gorton & Lindell-Frantz, Avtalsrätt I, 14 uppl. 2016 s. 369, där det uttalas att fullmaktsverkningarna i bland uppkommer närmast som en sanktion mot huvudmannen, en tanke som tycks härröra från Grönfors. Se vidare Dotevall, Fullmakt och immateriella tjänster, 2013 s. 31 f. samt Ramberg & Ramberg, Allmän avtalsrätt 9 uppl. 2014 s. 52 f. (i 10 uppl. 2016 har dock kapitlet om kombinationsfullmakten bytts ut till ett kapitel om tillitsfullmakten). 26 Så beskrivs ställningsfullmaktens utveckling i NJA 2002 s. 244 med hänvisning till NJA 1974 s. 706, som i andra sammanhang har angivits vara ett kombinationsfullmaktsfall. 27 Se NJA 2013 s. 659 p. 12. 28 Lehrberg, Avtalsrättens grundelement, 2 uppl. 2006 s. 164 ff. 29 Lehrberg, a.a. s. 162. 30 Lehrberg, Anm. av Grönfors Avtalsgrundade rättsfakta, SvJT 1996 s. 461–482. 31 Lehrberg, a.a. s. 469 f. 32 Lehrberg uttalar att han ser viljeförklaringen som ”ett juridiskt kopplingsbegrepp, fritt från ideologiska övertoner” (min kursiv), Lehrberg, Avtalsrättens grundelement, 2 uppl. 2006 s. 165 f. Det är lätt att läsa detta uttalande i ljuset av den rättsrealistiska kritiken, Grönfors och andras, mot viljeförklaringsbegreppet som en fiktion. 33 En liknande analys gör Åhman, Behörighet och befogenhet i aktiebolagsrätten, 1997 s. 324 f. Se även Heidbrinks analys, Avtals uppkomst — dags att se bortom avtalslagen, SvJT 2007 s. 698 f., samt Mossberg, Rättshandlingar och viljeförklaringar i förmögenhetsrätten, 2012 s. 59 ff. (examensarbete). 3 4 Detta är Lehrbergs uttryckliga ställningstagande, Avtalsrättens grundelement, 2 uppl. 2006 s. 122 f. 35 Grönfors, Avtalsgrundande rättsfakta, 1993 s. 55. 36 NJA II 1915 s. 189. 37 NJA II 1915 s. 251, Adlercreutz & Gorton, Avtalsrätt II, 6 uppl. 2010 s. 54 f. 38 Adlercreutz & Gorton, a.a. s. 41 f. 39 Adlercreutz & Gorton a.a. s. 41 samt Lehrberg, Avtalstolkning, 7 uppl., 2016 s. 77 f. Karlgren anför i Tolkning och omtolkning, SvJT 1966 s. 162 att tolkningen ska ske från mottagarens perspektiv (dock utan att hänvisa till tillitsprincipen). Se även Lundberg, Ytterligare om tillitsfullmakter, JT 2015–16 s. 736. 40 Adlercreutz & Gorton, Avtalsrätt II, 6 uppl. 2010 s. 42 och Lehrberg, Avtalstolkning, 7 uppl., 2016 s. 51 ff. samt NJA 1999 s. 35 där HD ger uttryck för ett slags hierarki bland principerna eller metoderna för tolkning, där den gemensamma partsavsikten nämns först, därefter dolusregeln och slutligen objektiv tolkning i enlighet med avtalets ordalydelse och andra omständigheter. I NJA 1997 s. 382 finns en snarlik skrivning i majoritetens domskäl. 41 Se Vahlén, Avtal och tolkning, 1960 s. 249 f. 4 2 Distinktionen mellan objektiv och subjektiv tolkning är väletablerad inom den akademiska debatten, såväl i Sverige som internationellt, se t.ex. Van Hoecke, Epistemology and Methodology of Comparative Law, 2004 s. 178 ff. särskilt s. 189. 43 J. Samuelsson, Tolkning och utfyllning, 2008 s. 431 f. Se även Høgberg, Kontraktstolkning 2006 s. 102 f. 44 Till följd av detta ägarbyte bytte Apollo firma till Kuoni Scandinavia AB, men för enkelhetens skull kallar jag bolaget för Apollo även fortsättningsvis. 4 5 Citatet är hämtat ur NJA 1990 s. 591. I NJA 1992 s. 168 använde sig HD inte explicit av begreppen tolerans- och kombinationsfullmakt, men mönstret — först en undersökning av förekomsten av sedvänja och därefter en bredare prövning — följdes. 4 6 J. Samuelsson, J, DCFR som svensk rättskälla? de lege 2015 s. 224 f. 47 J. Samuelsson menar att regeln om befogad tillit utgör ”en ny princip, (eller åtminstone en ny tolkning), som klart går utöver de gamla kategorierna” (kursiv i original). J. Samuelsson, a.a. s. 224 f. Jfr Håstad som menar att ”the development was already there in earlier cases, however not under this generalised formula.” Håstad, DCFR Rules in the Swedish Supreme Court, The Nordic Contracts Act, 2015 s. 183. 4 8 I tingsrätten och hovrätten åberopade Skanska att L.H. haft tolerans- eller kombinationsfullmakt men inte att Skanskas företrädare hyst befogad tillit. 4 9 Se t.ex. Ramberg & Ramberg, Allmän avtalsrätt, 10 uppl. 2015, s. 59, särskilt not 12 samt Göta hovrätts dom den 20 oktober 2016 i mål nr T 434-16. Jfr dock JustR Lindskogs tillägg för egen del, p. 1 där han anför att uppdelningen mellan viljeförklaringsgrundade respektive tillitsgrundade fullmakter ”åtskiljs efter rekvisit som inte sammanfaller med den vanliga uppdelningen i ställningsfullmakt, toleransfullmakt och kombinationsfullmakt”. 5 0 Min egen ståndpunkt i denna fråga redogörs för i avsnitt 6 nedan. 51 O. Svensson, Viljeförklaring och tillitsfullmakt, JT 2015–16 s. 346, J. Samuelsson, DCFR som svensk rättskälla? de lege 2015 s. 225 f. samt Lundberg, Ytterligare om tillitsfullmakter, JT 2015–16 s. 376. 52 Begreppet lånat av Karhu, Den nordiska avtalslagens byggstenar, Aftaleloven 100 år, 2015 s. 93. 5 3 Så har också gjorts. Se bl.a. Lundberg, Ytterligare om tillitsfullmakt, JT 2015–16 s. 737 och 740. Se även Håstad, DCFR Rules in the Swedish Supreme Court, The Nordic Contracts Act, 2015 s. 183. 54 Se t.ex. NJA 1974 s. 706, NJA 1985 s. 717 samt NJA 2001 s. 191 s. I och II. 5 5 Se Karlgren Tolkning och omtolkning, SvJT 1966 s. 164, samt Vahlén, Avtal och tolkning, 1960 s. 29. 56 Se bl.a. Vahlén, a.a. s. 181 f., Karlgren a.a. s. 161 ff., samt dens., Anm. av Vahléns Avtal och tolkning, SvJT 1961 s. 214 f., Holmbäck, Förklaringsmisstag och oklara avtal, SvJT 1961 s. 327 ff. samt Almén & Eklund, Lagen om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område, 9 uppl., 1967 s. 123 vid not 2. 57 Se t.ex. Adlercreutz & Gorton, Avtalsrätt II, 6 uppl., 2010 s. 41 och Lehrberg, Avtalstolkning, 7 uppl. 2016 s. 77 f., Flodgren, Civilrätten i ett framtidsperspektiv, SvJT 100 år, 2016 s. 51. 58 O. Svensson, Viljeförklaring och tillitsfullmakt, JT 2015–16 s. 346 samt Lundberg, Ytterligare om tillitsfullmakt, JT 2015–16 s. 736. 59 Håstad, Avtalslagens modell för avtals ingående, dissens, fullmakt, misstag med mera, Aftaleloven 100 år, 2015 s. 184. 6 0 Lehrberg redogör för tillitsprincipen och dess tillämpning på olika typer av förklaringsmisstag i kapitlet om uttryckorienterad tolkning i sitt verk Avtalstolkning, vilket närmast föreslår att förklaringsmisstag här betraktas som en sorts tolkningssituation. Se Lehrberg, Avtalstolkning, 7 uppl. 2016 s. 94 ff. 61 Angående vilje- och tillitsprincipernas förhållande till tolkning, se Canaris & Grigoleit, Interpretation of Contracts, Towards a European Civil Code, 4 uppl. 2011 s. 594 och Høgberg, Kontraktstolkning, 2006 s. 108. 62 Se Vahlén, Avtal och tolkning, 1960 s. 258. 6 3 J. Samuelsson, DCFR som svensk rättskälla?, de lege 2015 s. 225. Se även Restatement of Nordic Contract Law, Lando m.fl. (red), 2016 s. 121, där det uttalas att HD:s fullmaktsmodell i NJA 2014 s. 684 har utformats ”in the same fashion as in DCFR II-6:103(3)”. 6 4 Se Flodgren, Civilrätten i ett framtidsperspektiv, SvJT 100 år, 2016 s. 34 och J. Samuelsson, a.a. s. 205 ff. Se även Herre, DCFR och svensk rätt, SvJT 2012 s. 935. 65 Nio hänvisningar till DCFR hade gjorts vid tiden för publiceringen av J. Samuelssons arbete, a.a., s. 191 vid not 5. På temat HD:s bruk av DCFR, se även Håstad, DCFR Rules in the Swedish Supreme Court, The Nordic Contracts Act, 2015 s. 179 ff. 66 Såvida inte förutsättningar för att tillämpa misstagsregeln, 32 § 1 st. avtalslagen, föreligger. Vidare kan diskuteras i vilken man kan ”bortse” från något som inte är synbart och vars själva existens är diskutabel och beroende på filosofiskt perspektiv. Som uttryckts i avsnitt 3 ovan kan förståelsen av vilja som ett ”psykologiskt faktum” frikopplat från de ord eller uttryck som det har manifesterats i ifrågasättas, liksom konsekvensen av detta synsätt: Att en sådan vilja skulle kunna framtolkas. Se vidare J. Samuelsson, Tolkning och utfyllning, 2008 s. 431 f, Høgberg, Kontraktstolkning 2006 s. 102 f samt Hoffman, The Intolerable Wrestle with Words and Meanings, South African Law Journal, Vol 114, 1997, s. 660 f. 67 Dvs. att det kommer att bygga på samma premisser som enligt det motstående perspektivet, vilket redogjorts för strax ovan.s. 10