Närliggande

2.Justitierådet Stefan Lindskog uttalar i sitt tillägg i NJA 2014 s. 684 att avtalslagens fullmaktsinstitut bygger på huvudmannens vilja. Det är riktigt i den meningen att det i viljeförklaringsbegreppet ligger ett grundläggande krav på vilja hos avgivaren av viljeförklaringen. Det innebär dock inte att huvudmannens vilja skulle vara bestämmande för fullmaktens innehåll enligt avtalslagens fullmaktsinstitut. Tvärtom inordnades fullmakten genom kopplingen till viljeförklaringsbegreppet i avtalsrättens principer om tolkning av rättshandlingar, enligt vilka det var förklaringen och inget annat som var bestämmande för en rättshandlings innehåll. Tolkningen skulle ske objektivt i den meningen att det som mottagaren med fog kunde sluta sig till i fråga om avgivarens avsikt skulle utgöra viljeförklaringens innehåll. 2.2 Grönfors tolkning av fullmaktsinstitutet Synen på fullmakten som en från huvudmannen till tredje man riktad viljeförklaring ifrågasattes dock i litteraturen och till kritikerna hörde bland många andra Kurt Grönfors. Kritiken kom från rättsrealistiskt håll. I sin monografi Ställningsfullmakt och bulvanskap från 1961, gjorde Grönfors gällande att viljeförklaringsbegreppet var en överflödig ”dogmatisk påbyggnad” i förhållande till vissa fullmaktstyper (främst ställningsfullmakten), eftersom kopplingen till huvudmannens vilja var fiktiv. Därmed var det obehövligt att härleda mellanmannens behörighet från någon form av tyst eller konkludent viljeförklaring från huvudmannen, så som gjorts i praxis. Fullmaktsverkan kunde i många fall lika gärna anknytas till de ”för den yttre situationen karaktäristiska fakta” eller fullmaktsgrundande rättsfakta som Grönfors kallade sitt alternativ till avtalslagens viljeförklaringsbaserade fullmaktslära. Grönfors teoribildning innebar att betydelsen av partsviljan tonades ner till förmån för yttre omständigheter, vilket kan beskrivas som ett slags objektifiering av avtalsrätten. Följdriktigt fick de nya fullmaktstyper vilka presenterades i Ställningsfullmakt och bulvanskap, toleransfullmakten och kombinationsfullmakten, utpräglat objektiva rekvisit. Toleransfullmakten kännetecknades av att huvudmannen under en avsevärd tid eller vid upprepade tillfällen låtit mellanmannen rättshandla för sin räkning utan att ingripa mot det. Det utmärkande för kombinationsfullmakten var att det förekom en kombination av omständigheter som i samverkan med varandra var ägnade att inge en tredje man föreställningen att huvudmannen företräds av en behörig mellanman. Enligt Grönfors hade dessa fullmaktstyper utvecklats i rättspraxis.s. 10