2 · En kort historik

1.2.1 Avtalslagen och dess förarbeten Enligt ett centralt uttalande i avtalslagens förarbeten utgör en fullmakt ”en till tredje man riktad viljeförklaring av huvudmannen, varigenom denna påtager sig följderna av den rättshandling ställföreträdaren å hans vägnar företager.” Att fullmakten inordnades i viljeförklaringsteorin är viktigt för förståelsen av avtalslagens fullmaktslära. Den bärande idén i viljeförklaringsteorin, som härstammade från tysk rättsvetenskap, var att rättshandlingsviljan och förklaringen genom vilken den kommit till uttryck var grunderna för allt rättshandlande och nödvändiga element för att rättsföljder skulle uppstå. En med viljeförklaringsteorin sammanhängande fråga som var häftigt omdebatterad vid tiden för avtalslagens stiftande och årtiondena dessförinnan, var hur förklaringsmisstag skulle hanteras, dvs. den situationen att en viljeförklaring av misstag fått ett annat innehåll än det avsedda. Enligt tysk rätt var en avgivare inte ovillkorligt bunden av sin rättshandling vid brist på faktisk vilja, i enlighet med den så kallade viljeprincipen. Tongivande författare i nordisk doktrin lade i stället avgörande vikt vid vad mottagaren med fog kunnat sluta sig till (tillitsprincipen) eller hur förklaringen skulle te sig för en utomstående tredje man (förklaringsprincipen). För Sveriges del lagfästes tillitsprincipen i 32 § st. 1 e contrario.s. 9

2.Justitierådet Stefan Lindskog uttalar i sitt tillägg i NJA 2014 s. 684 att avtalslagens fullmaktsinstitut bygger på huvudmannens vilja. Det är riktigt i den meningen att det i viljeförklaringsbegreppet ligger ett grundläggande krav på vilja hos avgivaren av viljeförklaringen. Det innebär dock inte att huvudmannens vilja skulle vara bestämmande för fullmaktens innehåll enligt avtalslagens fullmaktsinstitut. Tvärtom inordnades fullmakten genom kopplingen till viljeförklaringsbegreppet i avtalsrättens principer om tolkning av rättshandlingar, enligt vilka det var förklaringen och inget annat som var bestämmande för en rättshandlings innehåll. Tolkningen skulle ske objektivt i den meningen att det som mottagaren med fog kunde sluta sig till i fråga om avgivarens avsikt skulle utgöra viljeförklaringens innehåll. 2.2 Grönfors tolkning av fullmaktsinstitutet Synen på fullmakten som en från huvudmannen till tredje man riktad viljeförklaring ifrågasattes dock i litteraturen och till kritikerna hörde bland många andra Kurt Grönfors. Kritiken kom från rättsrealistiskt håll. I sin monografi Ställningsfullmakt och bulvanskap från 1961, gjorde Grönfors gällande att viljeförklaringsbegreppet var en överflödig ”dogmatisk påbyggnad” i förhållande till vissa fullmaktstyper (främst ställningsfullmakten), eftersom kopplingen till huvudmannens vilja var fiktiv. Därmed var det obehövligt att härleda mellanmannens behörighet från någon form av tyst eller konkludent viljeförklaring från huvudmannen, så som gjorts i praxis. Fullmaktsverkan kunde i många fall lika gärna anknytas till de ”för den yttre situationen karaktäristiska fakta” eller fullmaktsgrundande rättsfakta som Grönfors kallade sitt alternativ till avtalslagens viljeförklaringsbaserade fullmaktslära. Grönfors teoribildning innebar att betydelsen av partsviljan tonades ner till förmån för yttre omständigheter, vilket kan beskrivas som ett slags objektifiering av avtalsrätten. Följdriktigt fick de nya fullmaktstyper vilka presenterades i Ställningsfullmakt och bulvanskap, toleransfullmakten och kombinationsfullmakten, utpräglat objektiva rekvisit. Toleransfullmakten kännetecknades av att huvudmannen under en avsevärd tid eller vid upprepade tillfällen låtit mellanmannen rättshandla för sin räkning utan att ingripa mot det. Det utmärkande för kombinationsfullmakten var att det förekom en kombination av omständigheter som i samverkan med varandra var ägnade att inge en tredje man föreställningen att huvudmannen företräds av en behörig mellanman. Enligt Grönfors hade dessa fullmaktstyper utvecklats i rättspraxis.s. 10

3.Ytterligare ett element i Grönfors fullmaktslära var teorin att behörigheten vid tolerans- och kombinationsfullmakter närmast skulle betraktas som en sanktion mot huvudmannen. Ändamålet med sanktionen var att skydda tredje man ”och därmed tillgodose affärslivets krav” på skydd för den befogade goda tro som skapades av den yttre situationen samt att framtvinga ”önskvärda handlingsmönster hos samhällsmedlemmarna.” Sanktionsteorin blev således ytterligare ett argument för att minska betydelsen av partsviljan i förhållande till de yttre omständigheterna.s. 11

4.Begreppsbildningen i Ställningsfullmakt och bulvanskap fick genomslag i rättspraxis och framställningar om fullmaktsläran i litteraturen. Det innebär emellertid inte att Grönfors beskrivning av rättsläget är oomstridd, och det är inte heller tolkningen av flera av de fall som han ville härleda tolerans- och kombinationsfullmakterna från. Huruvida man som Grönfors vill beskriva saken så att tolerans- och kombinationsfullmakterna är två fullmaktstyper vid sidan av avtalslagens är således en fråga om perspektiv. Ett annat sätt att beskriva saken är att ställningsfullmakten genom rättspraxis kommit att få normativa inslag, eller att fullmakt helt enkelt föreligger om huvudmannen gett tredje man fog för den uppfattningen och att fullmaktslärans formfrihet gör kategoriseringen överflödig.s. 11

5.Av de rättsvetenskapliga analyserna av fullmaktsinstitutet kontrasterar Grönfors kanske tydligast mot Bert Lehrberg. Lehrberg står fast vid motivuttalandet att fullmakten ska betraktas som en viljeförklaring till tredje man och vänder sig mot idén om att avtals- eller fullmaktsverkan kan uppkomma som sanktion. Lehrbergs anmälan av Grönfors Avtalsgrundande rättsfakta utgör ett bra exempel på vad som skiljer de två författarna åt. Det Grönfors kallar yttre rättsfaktum ser Lehrberg som omständigheter som tyder på förekomsten av vilja hos avgivaren av en rättshandling, eller som kan tillmätas betydelse inom ramen för en viljeförklaring genom grundandet av befogad tillit hos mottagaren. Därför ser Lehrberg inget behov av att ersätta viljeförklaringen med Grönfors objektivistiska avtalsgrundande rättsfakta. I stället framhåller han ”den enkla och pedagogiska systematik som ett enhetligt viljeförklaringsbegrepp erbjuder.”s. 12

6.En grundläggande skillnad mellan Lehrbergs och Grönfors olika syn på fullmakten — och avtalsrätten i allmänhet — tycks således ligga i deras olika förståelser av viljeförklaringsbegreppet. Lehrberg använder ett omfattande viljeförklaringsbegrepp som även innefattar förklaringar med bristande rättshandlingsvilja. Hos Grönfors har viljeförklaringsbegreppet en mer begränsad innebörd: när det inte är fråga om en ”verklig viljeförklaring” (vilket får antas betyda att förklaringen överensstämmer med avgivarens vilja) anser Grönfors att fullmaktsverkan uppkommer som en sanktion mot huvudmannen och inte att den är en konsekvens av hans eller hennes viljeförklaring.s. 12