Se närmare U. Bernitz, Standardavtalsrätt, 9 uppl. s. 212 f. med hänvisning till NJA 1981 s. 711, NJA 2005 s. 745 och det i 3.2 behandlade avgörandet NJA 2012 s. 776.
Hänvisas från p. 14 (s. 691)
14.Ett förbud för en näringsidkare enligt avtalsvillkorslagen att fortsättningsvis använda ett oskäligt villkor har i sig inga civilrättsliga verkningar för redan ingångna avtal. Det ankommer på allmän domstol att i det enskilda fallet och med hänsyn till omständigheterna bedöma med stöd av 36 § avtalslagen om ett sådant villkor i ett redan ingånget avtal är oskäligt. Här kan det bland annat ha betydelse för bedömningen om avtalsvillkoret ansetts oskäligt enligt redan etablerad praxis eller om avgörandet enligt avtalsvillkorslagens marknadsrättsliga regler kan ses som ett nytt steg i rättsutvecklingen. 3.4. Skyldigheten att beakta avtalsvillkors oskälighet ex officio En särskild aspekt på oskälighetsbedömningen är att EU-domstolen har slagit fast att nationella domstolar är skyldiga att självmant beakta om ett avtalsvillkor är oskäligt, alltså ex officio. Det ska ses mot bakgrund av att EU-domstolen som framgått är angelägen om att det konsumentskydd som direktivet vill åstadkomma får ett effektivt genomslag i medlemsländerna. EU-domstolen har särskilt framhållit risken för att konsumenten inte känner till sina rättigheter eller har svårt att ta dem tillvara. En nationell domstol måste alltså självmant pröva om ett standardvillkor i konsumentavtal är oskäligt även om det inte har åberopats av konsumenten. Det gäller även vid mer summariska förfaranden som leder till en exekutionstitel. En konsument har dock rätt att avstå från att göra gällande att ett villkor är oskäligt sedan domstolen uppmärksammat honom eller henne på saken och efterhört konsumentens inställning. I målet Cofidis, som gällde ett kreditavtal, motiverade EUdomstolen kravet på ex officio-prövning med att det kan ha en avskräckande effekt på näringsidkarna.s. 691