Närliggande

3.Också NJA 2018 s. 793 gällde preskription, här av skadestånd enligt lagen om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder. Den skadelidande hade suttit häktad sammanlagt över 14 månader under olika perioder fram till 26 maj 2004. Skadestånd krävdes hos Justitiekanslern först 25 april 2014, och ersättning utgick för en månads frihetsberövande. Kravet på ytterligare skadestånd ogillades av HD. Enligt domstolen fick en fordran på ersättning enligt frihetsberövandelagen vid tillämpning av preskriptionslagen anses tillkommen redan vid frihetsinskränkningens början; eftersom ytterligare skada typiskt sett uppkommer under den tid frihetsinskränkningen pågår, var utgångspunkten att preskriptionstiden börjar löpa successivt, dag för dag, allt eftersom inskränkningen pågår. Det innebar att kravet på skadestånd för tiden före ersättningskravet var preskriberat. — HD tillade dock att särskilda hänsyn i preskriptionshänseende kunde göra sig gällande i speciella situationer, t.ex. när frikännande dom meddelats sedan en lagakraftvunnen och fällande dom ändrats efter resning eller besvär över domvilla. — Här ansågs det alltså inte motiverat med ett sådant avsteg från huvudregeln om successiv succession som i NJA 2018 s. 103. Man kan fråga om inte också skyddet mot felaktigt frihetsberövande får anses innebära en sådan central och grundläggande rättighet som HD talat om i målet om mistat medborgarskap; men det är tydligt att situationerna var tillräckligt olika för att motivera en avvikande bedömning i det senare avgörandet. Den skadelidande hade här andra möjligheter att i ett tidigt skede inse sin rätt till ersättning och framställa anspråk. 3.3 Processuella frågor En skadegörare, som vill invända att skadeståndet för inkomstförlust på grund av vissa omständigheter inte ska beräknas enligt den s.k. bruttometoden, har i NJA 2016 s. 791 ansetts ha åberopsbördan för dessa; det räcker inte att han förklarar sig inte vitsorda det yrkade beloppet.s. 651