Stycket

5.I NJA 2018 s. 66 fann HD att skälig ersättning enligt 9 § lagen om förbud beträffande viss avkodningsutrustning ska grundas på avgiften för den tjänst som gjorts tillgänglig exklusive mervärdesskatt. 2.4 Kränkningsersättning Kränkningsersättningens bestämmande har behandlats i ett så pass ovanligt sammanhang som ett plenumavgörande, NJA 2017 s. 938 — visserligen bara med sikte på tiden för dess beräkning. Frågan var om de principer som var tillämpliga vid tidpunkten för skadeståndsansvarets uppkomst skulle ligga till grund för beräkningen eller om denna skulle följa de principer som gällde vid tiden för fastställandet av ersättningen. HD:s majoritet anslöt sig till den senare meningen, som stämde med domstolens tidigare ställningstagande i NJA 1997 s. 315. Efter en redogörelse för kränkningsersättningens syfte — varvid framhölls att den principiellt skulle ersätta den momentana upplevelse som den angripne typiskt sett drabbats av vid skadetillfället, inte efterföljande lidande eller andra verkningar av det brottsliga angreppet — uttalade majoriteten bl.a.: Kränkningsersättningen skiljer sig från annat skadestånd genom att den inte handlar om en konkret skada som kan frigöras från den värdering av gärningen som sker vid bedömningstillfället. Ersättningen kan inte fylla sin avsedda funktion om den frikopplas från de etiska och sociala värderingar och de förhållanden som gäller vid fastställandet av ersättningen. Förutsättningarna för att ersättningen ska bidra till upprättelse och medverka till att återställa självrespekten och självkänslan hos den skadelidande ökar om de värderingar och förhållanden som då gäller får slå igenom. Rättsbildningen bör stå i harmoni med rådande samhällsvärderingar. Att man numera ser allvarligare än tidigare på vissa kränkande handlingar kan bygga på ny kunskap, något som man alltid måste kunna ta hänsyn till när ersättningen bestäms. Det fanns därför enligt majoriteten inte anledning att frångå 1997 års avgörande. — Minoriteten betonade däremot att kränkningsersättning ska bestämmas med hänsyn till det brottsliga angreppets art och varaktighet och avse den typiska momentana upplevelsen i samband med angreppet; det förelåg därmed en färdig skada, möjlig att uppskatta i pengar redan i omedelbar anslutning till det kränkande angreppet. Av detta följde att kränkningen måste bestämmas på grundval av de principer som gällde vid skadetillfället. Upprätthållandet av principen om likabehandling och synsättet, att nya skadeståndsregler ska tillämpas endast på skadefall som inträffat efter ikraftträdandet, förutsatte en sådan ordning. (HD uttalade sig också om motsvarande fråga beträffande ersättning för sveda och värk, se 2.1 ovan.) — Avgörandet kan antas få betydelse också för bestämningen av ideellt skadestånd enligt 3 kap. 4 § 1 st. 2 p. SkL — problemet är här ungefär detsamma.s. 647