Stycket

4.NJA 2018 s. 504 avsåg verkställighet i Sverige av en i Serbien meddelad skiljedom. Frågan som HD fick ta ställning till var huruvida en part genom sitt agerande i samband med skiljeförfarandet förlorat sin rätt att åberopa en omständighet som enligt parten utgjorde hinder mot verkställigheten. Den aktuella svenska parten hade, trots att den underrättats om skiljeförfarandet, förblivit passiv och medverkat varken vid utnämningen av skiljeman eller i skiljeförfarandet i övrigt. Det var först i det svenska verkställighetsförfarandet som den svenska parten invände att skiljeförfarandet och utnämningen av skiljemannen inte överensstämde med skiljeavtalet. HD konstaterade att varken den svenska lagen (1999:116) om skiljeförfarande eller den bakomliggande New York-konventionen från 1958 har någon uttrycklig regel om verkningarna av parts passivitet, men att det finns ett stort antal avgöranden från olika länder där domstolar även utan stöd i uttrycklig bestämmelse därom ogillat sådana invändningar mot verkställighet som kunde ha förts fram under själva skiljeförfarandet. En part kan inte spara sådana invändningar för det fall den förlorar skiljeförfarandet. — Avgörandet är fullt rimligt. Av särskilt intresse är HD:s inställning att den svenska lagen om skiljemän är avsedd att överensstämma med New York-konventionen och att man vid bedömningen bör beakta även utländsk rättspraxis och de principer som är förankrade i UNCITRAL:s modellag.s. 632