Stycket

2.Två samtidigt meddelade HD-domar, NJA 2017 s. 168 och NJA 2017 N 6, handlar om par vilka gift sig i Iran. Båda makarna var då iranska medborgare och en av dem hade hemvist i Iran, medan den andra maken (i det ena fallet hustrun, i det andra mannen) sedan länge varit bosatt i Sverige. I båda äktenskapskontrakten åtog sig mannen att till hustrun utge mahr (s.k. islamisk brudpenning eller morgongåva), bestående dels av vissa närmast symboliska objekt (ett exemplar av Koranen, en spegel och ett par ljusstakar) vilka skulle ges i anslutning till äktenskapets ingående, dels av ett antal guldmynt värda ca 1,5 miljoner SEK som skulle ges ut vid hustruns anfordran. Makarna hade redan vid tiden för vigseln för avsikt att bosätta sig i Sverige, men den i Iran bosatta maken flyttade till Sverige först flera månader senare, efter att ha beviljats svenskt uppehållstillstånd. Äktenskapen upplöstes så småningom genom svensk äktenskapsskillnad, varpå hustrun inför svensk domstol krävde mannen på betalning av mahr. Detta gav upphov till frågan om huruvida hustruns krav skulle prövas enligt svensk eller iransk rätt. NJA 2017 N 6 är en mellandom begränsad till denna lagvalsfråga, medan NJA 2017 s. 168 går vidare och även avgör det aktuella mahr-avtalets giltighet enligt den tillämpliga (in casu svenska) lagen. Svaret på frågan om tillämplig lag var i båda målen beroende av om tvisten om mahr skulle kvalificeras som avseende ett förmögenhetsrättsligt avtal, äktenskapets rättsverkningar eller kapitaliserat engångsunderhåll. HD noterade att mahr kan ha olika syften och vara utformat på olika sätt, vilket gör att det inte behöver ses som ett enhetligt rättsinstitut utan bör ses ”i ett helhetsperspektiv och satt i sitt sammanhang”. Syftet kan t.ex. vara att bidra till en förmögenhetsutjämning mellan makarna, men också att säkra hustruns försörjning efter äktenskapets upplösning. Kvalifikationen bör ske med utgångspunkt i avtalets ordalydelse och dess ändamål när det ingicks. Eftersom avtal om mahr utgör en nödvändig del av ett islamiskt äktenskapskontrakt, har direkt samband med äktenskapet och inte skulle ha träffats förutan äktenskapet kan det enligt HD sällan kvalificeras som en fråga på det rent förmögenhetsrättsliga rättsområdet. Beträffande gränsdragningen mellan äktenskaps rättsverkningar och underhåll hänvisade HD till ett par avgöranden från EG-domstolen, vilka dock inte handlade om mahr och dessutom rörde domsrätt och inte tillämplig lag. Enligt HD kan sättet hur det omtvistade beloppet bestämdes få betydelse för kvalifikationen. Om hänsyn då togs till kvinnans förväntade behov och mannens förväntade förmåga, så tyder det på att syftet var att mahr skulle fungera om ett engångsunderhåll. I det aktuella målet fick mahr dock närmast ses som en reglering av vissa förmögenhetsrättsliga rättsverkningar av äktenskapet och tillämplig lag fick därför bestämmas med ledning av reglerna i lagen (1990:272) om internationella frågor rörande makars och sambors förmögenhetsförhållanden (LIMF). Efter att HD på detta sätt kommit fram till att mahr i det aktuella fallet omfattades av LIMF återstod några frågor avseende LIMF:s tolkning. Till att börja med fick man pröva om makarna inte ingått ett skriftligt lagvalsavtal i enlighet med LIMF:s 3 §. HD kom fram till att något sådant lagvalsavtal inte hade ingåtts eftersom paragrafens skriftlighetskrav sätter en gräns för en tolkning som inte har stöd i ordalydelsen; ett giltigt lagvalsavtal måste dessutom enligt HD avse makarnas egendom i dess helhet. Tillämplig lag fick därför bestämmas med hjälp av LIMF:s 4 § 1 st., som hänvisar till lagen i den stat där makarna tog hemvist ”när de gifte sig”. Trots att en av makarna inte flyttat till Sverige förrän åtskilliga månader efter äktenskapets ingående ansåg HD med hänsyn till makarnas avsikt att bosätta sig i Sverige att de har tagit hemvist här redan när de gifte sig. Svensk rätt förklarades således vara tillämplig på makarnas förmögenhetsförhållanden. Av 5 § 1 st. LIMF framgår att en rättshandling mellan makar avseende deras förmögenhetsförhållanden är giltig om den överensstämmer med den lag som var tillämplig på dessa förhållanden när rättshandlingen företogs, dvs. i detta fall svensk lag. HD noterade att ett mahr-avtal av det aktuella slaget inte uppfyller äktenskapsbalkens krav på giltigt äktenskapsförord, gåvoutfästelse eller föravtal om bodelning (se balkens 7 kap. 3 §, 8 kap. 2 § och 9 kap. 13 §). LIMF:s förarbeten (prop. 1989/90:87 s. 46) säger visserligen att en rättshandling inte nödvändigtvis behöver anses ogiltig om den inte står i överensstämmelse med reglerna i den för rättshandlingen tillämpliga lagen, eftersom man bör vara återhållsam med att underkänna rättshandlingar som makarna med visst fog har utgått ifrån ska gälla, men ett avtal om mahr av det aktuella slaget utgör enligt HD ett avsevärt avsteg från den svenska familjerättsliga regleringen och de principer som bär upp den. Familjelagstiftningen har samband med den sociala lagstiftningen och det skydd som hustrun kan få genom mahr uppnås enligt svensk rätt inte genom avtal utan i stället genom lag. HD:s slutsats blev därför att avtalets giltighet skulle fullt ut prövas enligt kraven i svensk rätt och att avtalet således var ogiltigt. Att frånkänna avtalet rättslig verkan stred enligt HD inte mot Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna, bl.a. eftersom de skyddsintressen som tillgodoses av mahr är i svensk rätt skyddade av äktenskapsreglerna och socialförsäkringssystemet. — Det är principiellt intressant att HD använde sig av en flexibel kvalifikation av mahr, som alltså beroende på sitt syfte, utformning och övriga omständigheter i det enskilda fallet kan omfattas av LIMF eller av kollisionsreglerna om underhåll mellan makar. Detta är en förnuftig lösning, som kanske gör det möjligt att förlika de till synes oförenliga kvalifikationerna av mahr i de två tidigare publicerade hovrättsavgörandena därom (RH 1993:116 och 2005:66). Förnuftig är också HD:s tolkning av 4 § 1 st. LIMF, där HD även kunde stödja sig på lagförarbetena (se prop. 1989/90:87 s. 44). Det är inte ovanligt att den utomlands bosatta maken trots det nygifta parets intentioner att snarast börja leva tillsammans i Sverige hindras att omedelbart flytta hit av sådana teknikaliteter som väntan på uppehållstillstånd, försäljning av bostad och bohag osv. Att HD ogiltigförklarade det aktuella avtalet bör inte uppfattas så att mahr-avtal helt allmänt saknar verkan här i riket. Sådana avtal kan t.ex. gälla här om de enligt LIMF är underkastade utländsk rätt eller om de med hänsyn till sitt syfte inte omfattas av LIMF utan uppfattas som avseende underhållsskyldighet. Se närmare Bogdan, JT 2017–18 s. 257–266. Avslutningsvis bör nämnas att LIMF den 29 januari 2019 i princip ersattes av den nya EU-förordningen nr 1016/1103, vars kollisionsregler i enlighet med övergångsbestämmelsen i artikel 69(3) dock endast tillämpas på makar som ingått äktenskap eller valt tillämplig lag för sina förmögenhetsförhållanden den dagen eller därefter. Kollisionsreglerna i LIMF kommer således sannolikt under flera decennier framöver att tillämpas oftare än den nya förordningen. Huruvida mahr faller inom den nya förordningens tillämpningsområde beror på dess autonoma EU-rättsliga tolkning, där sista ordet naturligtvis innehas av EU-domstolen.s. 587