Stycket

1.Ett viktigt bidrag till den svenska internationella privaträtten lämnades av HD i två samtidigt meddelade och i här relevanta avseenden identiska avgöranden, NJA 2017 s. 168 och NJA 2017 N 6, låt vara till stor del i form av obiter dicta. Tvisterna, som handlade om betalning av mahr (s.k. islamisk brudpenning eller morgongåva), beskrivs närmare i avsnitt 4 nedan, men domarnas punkter 9–11 uttrycker, under den passande rubriken ”Allmänt om domsrätt och tillämplig lag”, HD:s principiella inställning till vissa mera allmänna internationellt privaträttsliga frågeställningar. Såvitt gäller svensk domsrätt uttalade HD att den normalt förutsätter ett svenskt rättskipningsintresse, vilket dock inte hindras av att tvisten rör ett rättsinstitut som saknar direkt motsvarighet i svensk rätt. Om svensk domstol är behörig behöver tvistefrågan kvalificeras som tillhörande ett visst rättsområde, vilket enligt HD som huvudprincip skall ske enligt svensk lag. En domstol bör i en tvist med internationell anknytning i allmänhet självmant uppmärksamma frågan om tillämplig lag. Parterna i ett dispositivt tvistemål, dvs. där förlikning enligt svensk intern rätt är tillåten, får dock vid tiden för domstolsprövningen av tvisten komma överens om tillämplig lag för denna. Parternas samstämmiga förklaring om att svensk rätt skall tillämpas bör i sådana mål godtas av domstolen, förutsatt att det finns en anknytning till Sverige. Ett sådant medgivande får enligt HD inte utan vidare återkallas i högre instans. — HD:s uttalanden på dessa punkter innehåller inte några revolutionerande nyheter, men det är av stor betydelse att man nu känner till dess uppfattning rörande en del allmänna internationellt privaträttsliga frågeställningar beträffande vilka det hittills kunnat råda delade meningar. Det viktigaste i HD:s resonemang är att frågan om tillämplig lag i allmänhet skall uppmärksammas ex officio, dvs. även om den av förbiseende eller annan anledning inte tas upp av parterna. HD gör härvid ingen skillnad mellan dispositiva och indispositiva mål, men parterna, om de vid tiden för domstolsprövningen är eniga om tillämpning av svensk lag, kan i dispositiva mål undvika tillämplig utländsk rätt, vilket kan vara rimligt av t.ex. processekonomiska skäl om tvisteföremålet är av så begränsat värde att det inte motiverar den kostnad och den tidsutdräkt som utredningar om utländsk lag skulle föranleda. Denna möjlighet av närmast processrättslig natur (s.k. accord procédural) torde vara av betydelse först och främst i sådana dispositiva mål där parterna inte har rätt att ingå bindande lagvalsavtal redan före tvistens uppkomst eller där deras valmöjlighet före tvistens uppkomst är begränsad till vissa rättssystem (se t.ex. artikel 14(1) i Rom II-förordningen nr 864/2007 om tillämplig lag förutomobligatoriska förpliktelser och 3 § lagen (1990:272) om internationella frågor rörande makars och sambors förmögenhetsförhållanden). Förutsättningen att tvisten skall ha en anknytning till Sverige torde normalt vara uppfylld eftersom frågan endast aktualiseras om svensk domstol har domsrätt. Det bör dock noteras att HD synes gå längre än så, eftersom dess formuleringar tillerkänner parter i dispositiva tvistemål möjlighet att ”vid tiden för domstolsprövningen komma överens om tillämplig lag”, utan att begränsa valmöjligheten till just svensk rätt. Av intresse är också att HD bekräftar att den internationellt privaträttsliga kvalifikationen som huvudprincip skall ske enligt svensk rätt (lex fori) och att den omständigheten att tvisten handlar om ett i svensk rätt okänt rättsinstitut (s.k. typfrämmande rättsinstitut) inte i sig hindrar svensk domstol att ta upp tvisten till prövning.s. 582