Stycket

1.identifieringskravet 4.1 Anknytningsdoktrinen och NJA 2007 s. 475 (”Vägmaterialet”) NJA 2007 s. 475 utgör exempel på ett fall då det legala identifieringskravet inte utgjorde hinder för att en skiljeklausul täckte ett annat rättsförhållande än det avtalsrättsliga rättsförhållande som avsågs med klausulen. Genom hovrättens dom hade det avgjorts med lagakraftverkan att skiljeavtalet täckte kärandens första- och andrahandsgrunder som var av avtalsrättslig art. Målet i HD gällde frågan om skiljeavtalet omfattade också en utomobligatorisk grund. HD:s uttalanden tar inte sikte på identifieringskravet, utan endast på avtalstolkningsfrågan. HD uttalade: Skiljeklausulen kan läsas så att alla tvister som har anknytning till nyttjanderättsavtalet skall avgöras av skiljemän. Även om käranden påstått att ersättningsanspråket inte grundar sig på avtalet utan avser ett anspråk grundat på vållande genom brott, har de faktiska omständigheterna som åberopats direkt anknytning till nyttjanderättsavtalet. Med hänsyn härtill och då de två övriga grunderna enligt lagakraftvunnet beslut skall prövas av skiljemän bör även den tredje grunden anses omfattad av skiljeklausulen. Något förenklat kan man säga att HD ställde upp två krav för att ett utomobligatoriskt anspråk ska kunna prövas av skiljemän med stöd av en skiljeklausul i ett avtal. För det första ska anspråket och de faktiska omständigheterna som utgör grund för anspråket ha direkt anknytning till avtalet (anknytningskrav). Det sägs inte att man ska utföra ett slags motsvarighetsprövning och bedöma om det utomobligatoriska anspråket till väsentlig del grundas på samma fakta som de avtalsrättsliga kraven. För det andra ska samtliga alternativa grunder för ersättningsyrkandet kunna prövas i ett enda sammanhållet förfarande; en uppdelning ska således undvikas. Man kan i detta sammanhang tala om ett krav på sammanhållen prövning.s. 539