Se Lindskog I (1999), Om konkursförvaltarens ansvar mot tredje man i Rättsvetenskapliga studier till minnet av Tore Almén, s. 276, SOU 1964:31, s. 32 ff. och Hellner/Radetzki (2014), Skadeståndsrätt (nionde upplagan), s. 144 ff. 1 0 Se NJA 2006 s. 420. 11 Jfr Lindskog II (2008), Om fattig mans rätt till rättegång i Festskrift till Lars Heuman, s. 336. 12 Se NJA 2015 s. 132. 1 3 Se 9 kap. 9 § första stycket och 13 § andra stycket KL. Se även Svea hovrätts dom den 12 oktober 2018 i mål nr T 1978-17. 14 Se exempelvis 7 kap. 10 §, 8 kap. 6 § andra stycket och 7 § andra stycket, 9 kap. 5 § första stycket och 11 kap. 15 § KL. 15 Se 7 kap. 8 § andra stycket KL. 16 Se 7 kap. 9 och 10 §§, 12 § respektive 13, 15 och 20 §§ KL. 17 Se exempelvis 8 kap. om försäljning, 9 kap. om bevakningsförfarandet, 11 kap. om utdelning och 13 kap. om slutredovisning. 18 Se 7 kap. 16 och 16 a §§ KL. 19 Se exempelvis 7 kap. 8 § första stycket samt 12 och 14 §§ KL. 20 Se exempelvis 7 kap. 10, 16 och 16 a §§ KL. 21 Se exempelvis 7 kap. 8 § andra stycket KL. 22 Se exempelvis 7 kap. 23 och 24 §§ KL. 2 3 Se 16 § lönegarantilagen. 24 Se exempelvis 11 kap. 1 § andra stycket vapenförordningen och 28 § strålskyddsförordningen. 25 Se bl.a. Lindskog I, s. 277 och Renman, Konkurslag (1987:672) 17 kap. 1 §, Lexino 2016-04-25. 26 Se NJA 1916 s. 78. Jfr även NJA 1915 s. 629. 27 Se Lindskog I, s. 285. 28 Ibid. 2 9 Jfr 10 kap. 1 och 4 §§ brottsbalken. 30 Anledningen till att tredje mans egendom finns hos gäldenären kan variera, men det kan vara fråga om t.ex. hyra, leasing, deposition eller kommission. 31 Se NJA II 1944 s. 409. 32 Med vårdplikt menar jag skyldigheten att vidta nödvändiga åtgärder för att bevara viss egendom. Se NJA II 1933 s. 174 samt 179. 33 Se Palmér/Savin (supplement 37, juni 2018), Konkurslagen — En kommentar, del II, s. 7:22 a, Walin (1975), Separationsrätt, s. 161 och Welamson s. 362. Förstnämnda författare för också ett resonemang om vårdpliktens omfattning och hur man frigör sig från den. 34 Se SOU 1983:24, s. 301 och Hovrätten för Övre Norrlands dom den 28 maj 1999 i mål T 169/97. 35 Möller (1988), Konkurs och kontrakt, s. 794. 3 6 Se 7 kap. 23 § andra och tredje stycket samt 24 § KL. 37 Se NJA II 1944 s. 419. Jfr även SOU 1943:24, s. 44 ff. 38 Besittningsbegreppet kommer inte att behandlas närmare i denna artikel. För en närmare genomgång av detta hänvisas bl.a. till Göranson (1985), Traditionsprincipen, s. 463 ff. 39 Se 18 kap. 1 och 2 §§ samt 19 kap. 8 § ärvdabalken, 12 kap. 2 § handelsbalken, 2 § lagen om hittegods, 3 § andra stycket lag med vissa bestämmelser om sjöfynd (sjöfyndslagen), NJA II 1933 s. 178 f. och 242, NJA II 1938 s. 747 ff., NJA 1875 s. 379, NJA 1875 s. 477 och Heidbrink, Utgångspunkten för ansvar för annans lösöre (custodia) i straff- och skadeståndsrätten, Tidsskrift for Rettsvitenskap, vol. 122, 4 2009, s. 586 f. Jfr även 12 kap. 7 § handelsbalken, som dock avser tid innan dödsboet var att anse som en egen juridisk person. 40 Se exempelvis NJA II 1938 s. 743. 4 1 Se hänvisning i not 39. 42 Heidbrink, s. 587. 43 Formuleringen i 12 kap. 6 § handelsbalken skulle kunna tas till intäkt för en motsatt uppfattning. Se emellertid lagkommitténs förslag den 1 aug. 1826 till allmän civillag, s. 193 (motiv till 12 kap. 6 § handelsbalken) och Hasselrot (1899), Handelsbalken jemte dithörande författningar, del 4 (omfattande 12:e kap.), s. 730. 44 Se exempelvis 18 kap. 2 § andra stycket ärvdabalken och 2 § lagen om hittegods. 45 Se Hasselrot, s. 731 f. och 756. Jfr 2 och 3 §§ sjöfyndslagen. 46 Se exempelvis NJA II 1933 s. 179 och Heidbrink, s. 583. 47 Se 3 kap. 1 och 3 §§ samt 7 kap. 12 § KL. 48 Se 7 kap. 8 § KL. Vid dödsfall finns det visserligen regler som föreskriver en tillfällig vårdplikt avseende dödsboets egendom, för andra än dödsbodelägarna (se 18 kap. 2 § ärvdabalken). Normalt åvilar då skyldigheten en sammanboende med den döda, men vårdplikten kan även falla på hyresvärden eller annan tredje man. Några motsvarande regler finns dock inte vid konkurs. 4 9 Det kan naturligtvis också förekomma att besittningen till viss egendom övergår till konkursboet i ett senare skede av konkursen och att besittningsövergången sker från annan än gäldenären. 50 Se exempelvis NJA II 1933 s. 179, NJA 1875 s. 379 och NJA 1875 s. 477. 51 Se 7 kap. 23 och 24 §§ KL och NJA II 1944 s. 419. Jfr även SOU 1943:24, s. 44 ff. 52 Jfr NJA 2015 s. 132. 5 3 Se SvJT 2016 s. 89, Arvodesbedömningen i konkurs — utgångspunkter för tillämpningen. 54 Se Svea hovrätts beslut den 1 november 2016 i mål nr Ö 7137-15. 5 5 Eftersom bevakningsförfarande hade ägt rum i den aktuella konkursen, borde domstolen istället ha diskuterat om nedlagt arbete var ersättningsgillt i detta avseende. Något sådant resonemang fördes dock inte. Se även Svea hovrätts dom den 12 oktober 2018 i mål nr T 1978-17. 56 Se NJA 2008 s. 941. 5 7 Se Kronofogden, Tillsynsnytt nr 1/2017. 58 Se NJA 1992 s. 548. Se dock Welamson, s. 613 f. 59 Se närmare om uppdragets handlingsnormer under 2 ovan. 6 0 Jfr NJA 1969 s. 390. 6 1 Se Palmér/Savin, s. 17:4 och Renman, Lexino. 62 Borgenär med separationsrätt till viss egendom är inte att betrakta som borgenär i konkursen och kan därför inte grunda en talan på 17 kap. 1 § KL. 63 Se Palmér/Savin, s. 17:4. 64 Se Renman, Lexino. 65 Se Hellner/Radetzki s. 122 ff. 66 Jfr NJA 2006 s. 420. 67 Jfr Millqvist, Konkursförvaltarens skadeståndsansvar, SvJT 1991 s. 1. Som exempel på situationer som kan aktualisera skadeståndsansvar gentemot boet/borgenär kan nämnas att förvaltaren underlåter att väcka talan om återvinning (NJA 2005 s. 443). För en borgenärs vidkommande skulle det även kunna vara fråga om att förvaltaren har använt medel från försäljning av pantsatt egendom till betalning av massaskuld, före utdelning till den borgenär som har panträtt i egendomen (NJA 1997 s. 485). I förhållande till gäldenären kan förvaltaren ådra sig skadeståndsansvar, t.ex. om han eller hon har sålt egendom som gäldenären hade rätt att få ut av konkursboet. 68 Jfr NJA 2016 s. 1186. 69 Jfr även prop. 1986/87:90 s. 413 och Welamson, s. 183. 7 0 Se Svea hovrätts dom den 12 oktober 2018 i mål nr T 1978-17. 71 Se 7 kap. 13 § första stycket KL och 2.1 ovan respektive 7 kap. 10 § KL.
Hänvisas från p. 4 (s. 51)
1.1.1 Syftet med konkursförfarandet samt konkursboet som rättssubjekt Syftet med konkursförfarandet är att genom en ordnad avveckling av en insolvent gäldenärs verksamhet reglera borgenärernas fordringar. Som framgår av den inledande bestämmelsen i konkurslagen (KL) tar konkursboet tvångsvis gäldenärens tillgångar i anspråk för att uppnå detta syfte. Målet är att så snart som möjligt sälja tillgångarna och genom försäljning omvandla tillgångarna till pengar. De medel som kvarstår efter betalning av konkurskostnader och massafordringar ska användas för utdelning till borgenärerna.s. 50
2.Till sin karaktär är konkursboet en speciell typ av rättssubjekt. Även om boet i princip inte kan ha äganderätt (det är alltid gäldenärens egendom, även om den ingår i boet), har boet i huvudsak motsvarande drag som en juridisk person. Konkursboet kan exempelvis ingå avtal, väcka talan och vara part i rättegång, uppta krediter, fortsätta gäldenärens rörelse och vidta en rad andra åtgärder. Boet har alltså en vidsträckt rättshandlingsförmåga. 1.2 Förvaltaren: behörighet kontra uppdrag samt skiljelinjen mot boet Behörig att företräda konkursboet är konkursförvaltaren. Någon bestämmelse som inskränker förvaltarens behörighet att rättshandla för boets räkning finns inte. Förvaltaren har alltså utåt rätt att rättshandla för boet efter eget gottfinnande. Vid sidan av förvaltarens behörighet finns dock regler om vad förvaltaren får och ska göra, dvs. om konkursförvaltaruppdraget. Förvaltarens behörighet inskränks alltså av uppdraget. För att försäkra sig om förvaltarens lojalitet mot nämnda uppdrag, har lagstiftaren infört ett antal styrmedel. Bland dessa märks rätten till arvode för arbete som har utförts i enlighet med uppdragets normer och skyldigheten att erlägga skadestånd för vårdslös förvaltningsåtgärd. Till skillnad från vad som gäller för exempelvis styrelse och verkställande direktör i aktiebolag, innebär dock inte ett avsteg från förvaltaruppdragets normer att en rättshandling med en ondtroende tredje man blir ogiltig.s. 50
3.Som framgår under 1.1 ovan är konkursboet det rättssubjekt som primärt agerar i konkursen, dvs. förvärvar rättigheter och åtar sig förpliktelser gentemot tredje man. Normalt sett är det alltså boet som ingår avtal med en leverantör om leveranser under fortsatt drift, åtar sig betalningsansvar för löntagare efter lönegarantiperioden och får besittning till tredje mans egendom som befinner sig i en av gäldenärens lokaler vid konkursutbrottet. Av dessa skäl är det i första hand konkursboet som ansvarar för de förpliktelser som det har åtagit sig och den egendom som finns i boets besittning. Om konkursboet inte uppfyller en skyldighet som åvilar det, exempelvis leverans av en vara, är boet normalt skyldigt att utge skadestånd.s. 51
4.Förvaltaren är dock endast en av rätten utsedd företrädare för konkursboet, med särskilda uppgifter som följer av lag eller annan författning. Utgångspunkten är då att konkursboet ansvarar för sina förpliktelser gentemot tredje man, medan förvaltaren ansvarar mot boet för att förvaltningen utförs i enlighet med uppdragets normer. Bara i undantagsfall kan det bli aktuellt att förvaltaren ansvarar direkt mot tredje man för åtgärder som har skett som ett led i förvaltningen av boet. Normalt torde då krävas lagstöd, även om skadestånd i teorin kan bli aktuellt utan författningsstöd. I så fall krävs emellertid att förvaltaren avviker från en norm till skydd för tredje man, som ska anses gälla för uppdraget.s. 51
5.Att en skyldighet åvilar konkursboet innebär alltså inte per automatik att denna skyldighet åvilar förvaltaren och styr hans eller hennes agerande. Vad förvaltaren ska göra bestäms inte i första hand utifrån boets skyldigheter gentemot andra rättssubjekt, utan utifrån de handlingsnormer som gäller för uppdraget. Det är därför av stor betydelse att uppdragets normer är tydliga för rättstillämparna.s. 52