1.I Högsta domstolen var frågan bl.a. om den prövning som ska göras enligt FBL uppfyller det krav på proportionalitetsbedömning som följer av regleringen av egendomsskydd i RF och Europakonventionen.s. 390
2.Inledningsvis konstaterade Högsta domstolen att det av ordalydelsen i 5 kap. 5 § FBL och av förarbetena till lagrummet inte framgår att förbättringen av fastigheten behöver vara nödvändig i sig. Vad som krävs är att fastighetsregleringsåtgärden ska vara nödvändig för att uppnå en förbättring. Vidare noterades att det beträffande marköverföring genom fastighetsreglering, till skillnad mot vad som gäller vid t.ex. expropriation (jfr 2 kap. 12 § expropriationslagen (1972:719)), inte finns någon bestämmelse om en allmän intresseavvägning. Inte heller ställs det vid fastighetsreglering upp något villkor om att ändamålet med marköverföringen ska vara av väsentlig betydelse för sökandens fastighet (jfr 7 kap. 1 § FBL).s. 391
3.När det gäller egendomsskydd noterade Högsta domstolen att bestämmelserna om egendomsskydd i RF i allt väsentligt fick sin nuvarande utformning i samband med inkorporeringen av Europakonventionen. Vidare noterades det att Europadomstolens praxis innebär att egendomsskyddet innefattar ett krav på att ingrepp i äganderätten ska vara proportionerliga. Även om det finns ett allmänt intresse som kan motivera ett ingrepp, så måste det vägas mot den enskildes intresse och åtgärden måste genomföras på ett sådant sätt att den inte innebär en oskälig börda för den enskilde. Ytterligare noterades dels att Europadomstolens praxis innebär att en proportionalitetsbedömning ska göras fristående i varje enskilt fall, dels att denna praxis var etablerad redan vid tiden då regleringen om egendomsskydd i RF fick sin nuvarande utformning. Kravet på proportionalitetsbedömning har bekräftats i ett stort antal avgöranden från Europadomstolen och det är inte längre ifrågasatt i svensk rätt att principen ska ges genomslag i det enskilda fallet.s. 391
4.Högsta domstolen konstaterade härefter att det numera står klart att samma krav på proportionalitetsbedömning följer av 2 kap. 15 § RF och att utvecklingen även i andra avseenden gått i riktningen mot att grundlagsstadgade fri- och rättigheter ges en konkret inverkan på rättstillämpningen (jfr t.ex. ”Medborgarskapet I” NJA 2014 s. 323 samt NJA 2017 s. 503 om ersättning för rättegångskostnader vid tillämpningen av FBL).s. 391
5.Högsta domstolen konkluderade att det synsätt som har utvecklats i svensk rätt över tid innebär att egendomsskyddet kräver att en fristående proportionalitetsbedömning görs i det enskilda fallet, något som har fått genomslag inom ett flertal rättsområden. Högsta domstolen ansåg att den utveckling som kommit till uttryck i flera rättsfall under 2000-talet leder till att den slutsats som drogs i rättsfallet NJA 1996 s. 110 om tillämpningen av FBL får anses överspelad. Innebörden av senare praxis är istället otvetydigt att det måste göras en fristående prövning i det enskilda fallet av proportionaliteten mellan allmänintresset av ett tvångsförfogade och den enskildes egendomsintresse. Högsta domstolen slog vidare fast att proportionalitetsprincipen omfattar en prövning i tre led (på det sätt som slogs fast i ”Barsebäcks kärnkraftverk”, RÅ 1999 ref. 76 avsnitt 5.5). De tre leden är ändamålsenlighet, nödvändighet och proportionalitet i strikt mening.s. 391
6.Högsta domstolen slog sedan fast att FBL:s bestämmelser om tvångsvis marköverföring genom fastighetsreglering innehåller regler som i viss utsträckning — men inte fullt ut — tillgodoser kravet på att en proportionalitetsbedömning ska ske i det enskilda fallet. Denna tveksamhet gäller särskilt i förhållande till bedömningens tredje led, dvs. vad som utgör proportionalitet i strikt mening. Det är inte heller, menade Högsta domstolen, möjligt att tolka in en sådan prövning i FBL:s bestämmer, varken sedda för sig eller tillsammans.s. 392
7.Högsta domstolen konkluderade: Det krav på en proportionalitetsbedömning i varje enskilt fall som regeringsformens regler om egendomsskydd uppställer, får mot denna bakgrund i stället tillgodoses genom en från fastighetsbildningslagen fristående proportionalitetsavvägning mellan allmänna och enskilda intressen. Den enskildes intresse av att intrång i egendomsskyddet inte sker ska då vägas mot den grad av allmänt intresse som kan finnas för åtgärden. Högsta domstolen utförde sedan en proportionalitetsbedömning i de påbjudna tre stegen. Domstolen konstaterade härvid att de två första stegen i den påbjudna proportionalitetsbedömningen — ändamålsenlighet och nödvändighet, som i huvudsak beaktas redan då en fastighetsreglering prövas enligt bestämmelserna FBL — fick anses uppfyllda, men med mycket liten marginal.s. 392
8.Efter att ha slagit fast detta övergick Högsta domstolen till att i det konkreta fallet utföra det tredje steget i proportionalitetsbedömningen, dvs. proportionalitet i strikt mening. Domstolen konstaterade härvid att grannfastighetens ägares intresse av det aktuella markområdet främst ligger i det starka intresset som alltid föreligger för en ägare av att inte utsättas för tvångsförfoganden avseende sin egendom. Att grannfastighetens ägares intresse av området som sådant utifrån mer praktiska överväganden inte kunde sägas vara väldigt starkt saknade enligt Högsta domstolen i detta fall betydelse för prövningen. Detta eftersom graden av allmänt intresset för ökade parkerings- och vändningsmöjligheter på villafastigheten var mycket låg. Marköverföringen ansågs därför vara ett oproportionerligt intrång i grannfastighetens ägares egendomsskydd. Marköverföringen kom därför i konflikt med egendomsskyddet i RF. Högsta domstolen ändrade som en följd Mark- och miljööverdomstolens domslut på det sättet att det var på grund av att åtgärden stred mot egendomsskyddet i RF, inte mot regleringen i FBL, som den överklagade fastighetsbildningsförrättningen skulle ställas in i aktuell del.s. 392