1.Sammantaget får det som huvudregel i svensk rätt anses föreligga en allmän princip på det kontraktsrättsliga området om reklamationsskyldighet för den som vill göra gällande krav på ersättning till följd av att prestationen har utförts för sent [dröjsmål]. En konsekvens av en utebliven reklamation är i sådana fall att den berättigade parten förlorar rätten att bl.a. kräva skadestånd eller liknande ersättning. (p. 31 i Flyget till Antalya) Omständigheterna var i korthet följande. Fyra personer (”Flygpassagerarna”) hade flugit med ett turkiskt flygbolag från Göteborg till Antalya, Turkiet. Resan skedde i augusti 2013 och när flyget ankom Antalya var det mer än tre timmar försenat. Enligt den s.k. flygpassagerarförordningen medges att flygpassagerare under rådande omständigheter, dvs. främst vidden av förseningen, har rätt till en schabloniserad ersättning om 400 euro. Flygpassagerarna väckte därför talan mot flygbolaget och krävde motsvarande ersättning med hänvisning till den försenade ankomsten. Flygbolaget bestred inte att förutsättningarna enligt flygplansförordningen var uppfyllda i och för sig, och att passagerarna alltså prima facie hade rätt till den begärda ersättningen. Flygpassagerarna hade dock framställt kravet (dvs. reklamerat) ungefär två år och tre månader efter att flygresan avslutats. Flygbolaget invände därför att reklamation hade skett för sent. Flygpassagerarna genmälde och bestred i första hand att det förelåg en reklamationsplikt. De anförde vidare att reklamation under alla omständigheter hade skett i tid. HD ansåg att det fanns en reklamationsplikt, att reklamation hade skett för sent och att Flygpassagerarnas krav till följd härav hade prekluderats.s. 378
2.Domskälen är utförliga. HD inleder med en allmän redogörelse för flygpassagerares rättigheter enligt flygpassagerarförordningen och konstaterar därvid att förordningen inte, och inte heller EU-rätten i övrigt, innehåller några bestämmelser om reklamation för flygpassagerare i nu aktuell situation. Sedan följer en lång redogörelse för olika reklamationsbestämmelser avseende både dröjsmål och fel inom ett stort antal lagar, bl.a. köplagen, jordabalken, kommissionslagen och fastighetsmäklarlagen (2011:666). HD redogör också utförligt för reklamationsbestämmelsernas syften och ändamål och konstaterar att dessa äger generell tillämplighet på hela det avtalsrättsliga området och att de är gemensamma för både dröjsmål och fel.s. 378
3.Utöver detta redogör HD för praxis på det obligationsrättsliga området, bl.a. NJA 1992 s. 272, NJA 2005 s. 142 och NJA 2007 s. 909, som sammantaget stödjer slutsatsen om reklamationspliktens existens och att följden vid för sent gjord reklamation är preklusion. HD konstaterar också att det inom transportsrättslig lagstiftning finns flertalet bestämmelser om reklamationsskyldighet vid äventyr av preklusion.s. 378
4.Mot denna bakgrund landar HD i den slutsats som citerats ovan, dvs. att det som huvudregel på det kontraktsrättsliga området finns en allmän reklamationsplikt vid dröjsmål vid äventyr av preklusion.s. 379
5.Frågan som HD därefter tar ställning till är inom vilken frist en reklamation måste ske. HD konstaterar, vad gäller reklamationsfristens längd, att i princip alla lagregler om reklamation föreskriver att en sådan ska göras ”inom skälig tid” och att innebörden av detta får avgöras av omständigheterna i det enskilda fallet. Enligt HD finns det dock generellt inte några sakliga skäl att dröja med reklamation när den skadelidande parten omedelbart får vetskap om avtalsbrottet. En reklamation inom två månader vid försenad flygning är, anser HD, alltid inom skälig tid. HD poängterar dock att detta är en påtaglig skillnad från de omständigheter som kan råda vid fel eller när det är komplicerat att utreda om skada har skett och vidden av densamma.s. 379