1 · Självbestämmanderätt och förvaltarskap

1.De mänskliga rättigheterna bygger på idén om att alla människor har vissa rättigheter enbart i egenskap av att vara människa. Det betyder bland annat att det inte finns några krav på en viss funktionsförmåga för att en människa ska kunna vara rättighetsbärare. Särskilt tydligt framgår denna grundtanke i FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning (Convention on the Rights of Persons with Disabilities, CRPD), vilken gäller i Sverige sedan år 2009. Ett av konventionens huvudsyften är att främja respekten för det inneboende värdet hos personer med funktionsnedsättningar, och individuellt självbestämmande är en huvudprincip vid tolkning av konventionens olika artiklar.s. 354

2.Rätten till självbestämmande — att alla människor har rätt och frihet att bestämma över sina kroppar, tankar och tillgångar — utmanas dock när det gäller vissa grupper. Särskilt så personer med nedsatt ”beslutsförmåga”. Dessa personer har historiskt sett nekats rätt till självbestämmande och exkluderats i rättsliga sammanhang, inte sällan på fördomsfulla grunder. Genom CRPD understryks därför särskilt i art. 12 att personer med funktionsnedsättning i likhet med andra människor ska tillerkännas ställning som både personer och aktörer i rätten. Erkännande av rättskapacitet (personstatus) och rättslig handlingsförmåga (aktörsstatus) antas nämligen utgöra en oumbärlig förutsättning för att kunna förverkliga sina rättigheter. Men vad händer med möjligheten att förverkliga sina rättigheter för de personer som på grund av funktionsnedsättning inte kan agera själva med rättslig giltighet?s. 354

3.I svensk rätt är lösningen sedan lång tid tillbaka legalt ställföreträdarskap i formen av god man eller förvaltare. Även om omyndigförklaringen avskaffades år 1989 och det inte längre finns något begrepp i svensk rätt för generell bestämning av (o)förmåga att agera med rättslig giltighet, finns fortfarande regler som begränsar individers rättsliga handlingsförmåga i olika situationer. Så är fallet med reglerna om förvaltare i föräldrabalken (1949:381), FB. Ett förvaltarskap innebär till skillnad från ett godmanskap, att den som får förvaltare frånkänns delar av sin rättsliga handlingsförmåga (FB 11:7 och 11:9). Enligt lagens förarbeten är motivet till denna begränsning av självbestämmanderätten att skydda den som är ”ur stånd att vårda sig eller sin egendom” från dennas egna skadliga rättshandlingar, men även att hjälpa denna genom att någon annan får behörighet att företräda denna i olika frågor (FB 11:7). Paradoxalt innebär därmed ett förvaltarskap både en begränsning av rätten till självbestämmande i skyddssyfte och ett stöd som möjliggör utövande av sådan självbestämmanderätt som den företrädda personen är tillskriven enligt exempelvis lagar som socialtjänstlagen (2001:453), SoL, lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade, LSS, eller hälso- och sjukvårdslagen (2017:30).s. 355

4.Många individer har legala ställföreträdare i form av god man eller förvaltare. Ställföreträdarna har ofta långtgående behörigheter och hanterar stora ekonomiska tillgångar. Trots det har reglerna om ställföreträdarskap för vuxna tilldragit sig begränsad rättslig uppmärksamhet. Det finns endast ett fåtal rättsfall från högsta instans, och sparsamt med rättsvetenskapliga analyser. Frågan om behov av förvaltarskap har inte prövats av HD sedan 1992. NJA 2018 s. 350 är därför ett mycket välkommet avgörande. Ett antal frågor lämnas dock obesvarade i avgörandet. Istället för att klargöra principiellt viktiga frågor med bäring på hur regleringen ska tolkas och i vilka situationer som förvaltarskap (inte) får anordnas, ansåg HD att den ”huvudsakliga frågan är hur en domstol ska förhålla sig till utredningen i ett ärende rörande anordnande av förvaltarskap”. Ett fullgott beslutsunderlag är visserligen av stor vikt för att avgöra om någon är i behov av ett förvaltarskap, men för att kunna bedöma underlagets kvalitet måste det i första hand stå klart i vilka situationer som förvaltarskap behövs och vad utredningen således behöver utvisa.s. 355

5.Mot den givna bakgrunden är syftet med denna artikel tvåfaldigt. Det ena syftet är att analysera vad som gäller vid anordnande av förvaltarskap. Det andra syftet är att diskutera rättsfallet och förvaltarskapsinstitutet ur ett rättighetsperspektiv. Avsnittet närmast nedan inleds därför med en översiktlig beskrivning av det rådande rättighetsparadigmet. Därefter vänds uppmärksamheten mot de centrala rättstillämpningsfrågorna i det aktuella rättsfallet. Viktiga frågor som lämnas obesvarade påtalas och synliggörs också. Slutligen analyseras avgörandet och dess konsekvenser med utgångspunkt i mänskliga och grundläggande fri- och rättigheter.s. 356