Avsnitt

1.Av postdoktor M B och biträdande professor Cs. 165

2.I artikeln ”Samebyars avtalsrätt” gör Eivind Torp bedömningen att den nu-s. 165

3.varande rennäringslagen inte ger utrymme för att behandla renskötselrättens. 165

4.eller delar av rätten som ett civilrättsligt avtalsobjekt. Därför menar Torp atts. 165

5.samebyarna saknar befogenhet att ingå avtal som innebär inskränkningars. 165

6.av renskötselrätten. Vi menar att Torp i sin analys av rättsläget bortser fråns. 165

7.den rättsutveckling som skett i tiden efter 1971 när den nuvarande ren-s. 165

8.näringslagen infördes. Dessutom är frågan om samebyarnas avtalsrätt mers. 165

9.komplex än vad den aktuella artikeln visar. I sin artikel konkluderar Torp med att han anser det klarlagt ”att samebyar saknar befogenhet att ingå avtal som innebär inskränkningar av renskötselrätten”. Han behandlar två aspekter av samebyars avtalsrätt, dels avtal där en sameby avstår från renskötselrätten eller någon del av den rätten (t.ex. fiskerätt), och dels avtal som innebär en reglering av nyttjandet av renskötselrätten. Han skiljer dock inte tydligt mellan dessa situationer och enligt vår mening kan gränserna ibland vara flytande mellan dessa i praktiken. Mot Torps beskrivning av rättsläget har vi i huvudsak två invändningar. Den första är att Torp i huvudsak bygger sin rättsliga analys på gamla förarbetsuttalanden som vi menar får anses överspelade genom den rättsutveckling som skett i tiden därefter, särskilt vad gäller synen på renskötselrättens natur. Vidare menar vi att Torps analys inte visar på den komplexitet som ligger i frågan om samebyarnas rätt att ingå avtal, där civilrättsliga, offentligrättsliga och urfolksrättsliga aspekter måste beaktas. Dessa invändningar utvecklas kort nedan.s. 165

10.Vår första invändning mot Torps artikel är att hans analys av rättsläget främst bygger på förarbetsuttalanden som gjordes när dagens rennäringslag (RNL) infördes 1971. Dessa förarbetsuttalanden kan inte ensamma användas för att bestämma dagens rättsläge utifrån den rättsutveckling som skett därefter. Utredningsarbetet och ställningstagandena inför 1971 års RNL byggde på samma synsätt som gällde i 1928 års renbeteslag. Då betraktades renskötselrätten närmast som en näringsrätt, som inte hade samma rättsliga skydd som andra rättigheter. Statens synsätt innebar i stället att samernas markanvändning grundade sig i ett så kallat ”lapprivilegium”, det vill säga i lagstiftningen som sådan. Detta var också statens inställning i Skattefjällsmålet som pågick i domstol mellan 1966 och 1981. I målet prövades bland annat frågan om renskötselrättens karaktär, eftersom samerna menade att de hade civilrättsliga rättigheter till marken som staten måste respektera. När RNL infördes var följaktligen statens synsätt att samernas markanvändning inte grundades i någon självständig rätt till marken.s. 165

11.I tiden därefter har det emellertid fastslagits av Högsta domstolen, både genom Skattefjällsmålet år 1981 och Nordmalingsmålet år 2011, att renskötselrätten grundar sig i ett långvarigt bruk genom urminnes hävd och sedvanerätt. Numera är det således klarlagt att det rör sig om en rättighet av civilrättslig karaktär, som också omfattas av det konstitutionella egendomsskyddet (enligt 2:15 regeringsformen och Europakonventionen 1-1), på samma sätt som äganderätten. Efter Skattefjällsmålet ändrades även 1 § i RNL genom att det slogs fast att renskötselrätten grundas på urminnes hävd, dvs. att den är av privaträttslig natur. Sammantaget påverkar dessa klargöranden från Högsta domstolen frågor om samebyarnas rättsliga ställning och rättsliga handlingsförmåga. En närliggande fråga som Torp tar upp i sin artikel är samebyarnas rätt att föra talan i frågor som rör renskötseln. Tyvärr nämner han inte Nordmalingsdomen som måste uppfattas som prejudicerande och där Högsta domstolen uttalade att samebyarna i målet hade partsställning och var behöriga att företräda sina medlemmar vad gäller tvister som rör den egna byns betesmarker.s. 166

12.Rättspraxis har således klargjort att renskötselrätten utgör en särskild rätt till egendom, där statens möjlighet att inskränka rättigheten begränsas av det konstitutionella egendomsskyddet. Därmed måste förarbetsuttalanden som gjorts i tiden innan Skattefjällsmålet och Nordmalingsmålet läsas med stor försiktighet, då de bygger på en annan föreställning om rättighetens karaktär. De förarbetsuttalanden som Torp hänvisar till kan inte ensamma utgöra grunden för en rättslig bedömning av samebyars förfoganderätt, och kan till och med vara motstridiga. Uttalandena bygger på ett förlegat synsätt om att renskötselrätten har offentligrättsliga inslag, vilket innebar att staten skulle tillse att markerna skyddades. Denna typ av skydd finns numera inbyggt i miljöbalkens 3–4 kap.s. 166

13.Vår andra invändning mot Torps beskrivning är att rättsläget vad gäller samebyarnas möjlighet att ingå avtal är betydligt mer komplext än artikeln påvisar. Det har inte genomförts någon fullständig rättslig analys av denna fråga. Eftersom detta skulle kräva ett omfattande juridiskt arbete kan detta inte heller göras här. Vi vill dock belysa frågans rättsliga komplexitet genom att peka på några av de civilrättsliga, offentligrättsliga och urfolksrättsliga aspekter som måste beaktas vid en sådan analys.s. 167

14.Först måste man skilja på två olika typer av avtal som förekommer i praktiken. Den första typen är avtal som samebyn ingår med verksamhetsutövare där samebyn väljer att reglera förhållandet mellan de två verksamheterna och anpassa renskötseln på olika sätt under en begränsad period. Ett exempel är vindkraftsetablering där renskötsel i viss utsträckning kan bedrivas i området och där tillstånden för verksamheten kan gälla i 25 år. Den andra typen av avtal innebär att samebyn helt avstår från sin rätt att nyttja marken, ofta för all framtid när det rör sig om ett större ingrepp i markerna som omöjliggör renskötsel. Ett exempel på detta är gruvor som bryts i dagbrott där stora markområden inte kommer att gå att återställa till renbetesmarker. Dessa båda varianter av civilrättsliga avtal måste skiljas från situationer när staten genom ett offentligrättsligt förfarande upphäver renskötselrätten med stöd av 26 § RNL. Det är svårt att utläsa vilka situationer som Torp egentligen avser i olika delar av sin artikel.s. 167

15.Vad gäller den första typen av avtal, som reglerar förhållandet till annan markanvändning, torde det idag vara klarlagt att samebyn kan ingå avtal som reglerar förhållandet till andra markanvändare, såsom en del i samebyns förfoganderätt. Avtalen kan innebära att samebyn väljer att anpassa sitt eget nyttjande eller avstår från att nyttja marken under en begränsad period. Ersättning ingår ofta som ett inslag i denna typ av avtal. I dessa situationer förekommer både förhandlingar och tecknande av avtal i tiden innan tillåtlighetsbeslut och från tiden efter att sådana beslut är fattade. Det är oklart om Torp delar vår uppfattning om att denna typ av avtal är rättsligt tillåtna; han vilar här på uttalanden från bl.a. Marie B. Hagsgård.s. 167

16.Konsekvenserna av den andra typen av avtal, där samebyn avstår från att använda marken för all framtid, är mycket mer långtgående. Det är förmodligen denna situation som Torp i huvudsak avser i sin artikel. Vi menar dock att frågan om samebyarnas rätt att ingå denna typ av avtal är komplex.s. 167

17.Frågan har för det första en civilrättslig dimension. Som beskrivits ovan är det idag klarlagt att renskötselrätten utgör en rättighet av civilrättslig karaktär. Samebyn kan som juridisk person företräda medlemmarna i frågor som gäller renskötselrätten. Vad gäller rättskapaciteten bör därmed jämförelser kunna göras med andra fastighetsrättsliga situationer och andra juridiska personers möjlighet att ingå avtal. Det kan konstateras att rätten att ingå avtal och avtalsfriheten är centrala delar i det förmögenhetsrättsliga regelverket. Detta torde även gälla för samebyar om inget annat stadgas. I RNL är det endast rätten att göra upplåtelser som begränsats (31 § RNL) och denna bestämmelse är ifrågasatt. I övrigt saknas bestämmelser som begränsar samebyns rättsliga förfoganderätt. Mycket talar därmed för att samebyar, utifrån ett civilrättsligt perspektiv, har en relativt långtgående rätt att ingå avtal.s. 168

18.För det andra har frågan en offentligrättslig dimension. Enligt 3 kap. 5 § miljöbalken ska mark- och vattenområden som har betydelse för rennäringen så långt möjligt skyddas mot åtgärder som kan påtagligt försvåra näringens bedrivande. Områden som är av riksintresse för rennäringen ska skyddas mot sådana åtgärder. Detta motiveras bland annat av renskötselns betydelse för den samiska kulturen. Det har uttalats i motiven att det ska finnas grundläggande förutsättningar för rennäringen i princip varje sameby, vilket innebär en säker tillgång till både åretruntmarker och vinterbetesmarker som har avgörande betydelse för möjligheten att bedriva renskötsel. Staten har således ett ansvar för att skydda möjligheten att bedriva renskötsel. Detta kan innebära att en verksamhet som hotar renskötselns fortsatta existens i ett område inte kan tillåtas vid en prövning enligt miljöbalken, eller enligt sektorslagar där miljöbalkens 3–4 kap. ska tillämpas. På detta sätt kan staten indirekt kontrollera om en sameby väljer att avstå från renskötselrätten på ett sätt som hotar framtida renskötsel, eftersom ett sådant avtal inte kommer att kunna fullföljas om tillstånd till den konkurrerande verksamheten inte medges.s. 168

19.Slutligen har frågan även en urfolksrättslig dimension. Det handlar då om samerna som urfolk och minoritet och de eventuella hänsyn som måste tas pga. deras särskilda ställning. Inom folkrätten finns mänskliga rättigheter och standarder som syftar till att skydda bl.a. urfolks markrättigheter, kultur och självbestämmande. Sådana regler kan dels lägga hinder för vissa markintrång på urfolks traditionella områden om ingreppet hotar den materiella grunden för en traditionell livsstil. Dels kan de eventuellt skydda urfolksgruppen mot att ingå ofördelaktiga avtal med bolag eller staten, till förmån för kommande generationer och urfolksgruppens framtida tillgång till marker som är viktiga för deras kulturella överlevnad. I vissa länder diskuteras även inbyggda gränser i urfolks markrättigheter (native title) där rättssubjektet utgör en grupp av personer, och dessa begränsningar syftar just till att värna traditionella områden för framtiden samt upprätthålla relationen mellan folkgruppen och markerna. Fokus i en sådan analys ligger på betydelsen av samernas status som urfolk, och om det därav finns behov av att göra avsteg t.ex. från allmänna fastighetsrättsliga principer, pga. starkare skyddsskäl.s. 168

20.Sammanfattningsvis måste rennäringslagens förarbeten tolkas med stor försiktighet när det gäller innebörden av samiska markrättigheter. Vid rättsliga bedömningar bör det alltid övervägas vilken betydelse det har att renskötselrätten är av civilrättslig karaktär, eftersom detta påverkar synen på samebyarnas rättsliga ställning. Denna typ av analys bör även göras utifrån olika rättsliga dimensioner, exempelvis civilrättsliga, offentligrättsliga och urfolksrättsliga.s. 169

21.Den komplexa rättsliga situation som föreligger vad gäller innebörden av samiska markrättigheter beror främst på att det inte skett någon juridisk genomlysning av RNL och annan relevant lagstiftning. Det nu gällande regelverket grundar sig fortfarande i alltför stor utsträckning på renskötselrätten som näringsrätt, vilket också Torp nämner i artikeln. Vi vill därför peka på att det föreligger ett tydligt behov av en lagstiftningsreform för att förtydliga rättsläget.s. 169