Se bland annat 4 kap. 15 § 3 st. i norska abortföreskriften och 4 kap. 15 § i kommentarerna till dessa (merknader til de enkelte bestemmelser i forskrift om svangerskapsabrudd) samt förarbetena till den norska abortlagen, ot.prp.nr.38 (1974– 75) s. 29 f. Se även høringsnotat, endringer i helse- og omsorgstjenesteloven og i pasient- og brukerrettighetsloven (21 januari 2014), s. 8. 9Se förarbetena till den norska abortlagen, Ot.prp. nr.38 (1974-75) s. 29 f 10 Se 4 kap. 16 § i den norska abortföreskriften och i kommentarerna till abortföreskriften. 11 Se bland annat 4 kap. 17 § i abortföreskriften och 4 kap. 17 § i kommentarerna till abortföreskriften. Se även Høringsnotat, Endringer i helse- og omsorgstjenesteloven og i pasient- og brukerrettighetsloven (hjemmel til å gi forskrifter om reservasjonsmulighet for fastleger og rett til å skifte fastlege ved reservasjon), hälso- och omsorgsdepartementet, 21 januari 2014 s. 8. 12 Se exempelvis undersökning utförd av den norska Fylkesmannen tillsammans med den norska tillsynsmyndigheten för hälso- och sjukvården, Statens helsetilsyn, Statens Helsetilsyn internserie 3/2017, Kommunenes oppfølging av fastlegers bistand til kvinner som vurderer eller ønsker svangerskapsavbrudd. Rapport fra kartlegging ved fylkesmennene og Statens helsetilsyn august–desember 2016, 3 mars 2017. Se även en äldre kartläggning (2012) utförd av det norska Helsedirektoratet som bland annat visade att vårdvägran inom abortvården fram till den 1 april 2012 beviljats i 79 kända fall i Norge, (Dnr: 11/3327, den 1 juni 2012). 13 Se exempelvis Nordberg, Eva, m.fl. ”Conscientious objection to referrals for abortion: pragmatic solution or threat to woman´s rights?”, BMC Medical Ethics, 2014:4, s. 1–9. Se även Nordstrand, Sven Jakob, m.fl. ”Medical students’ attitudes towards conscientious objection: a survey.”, Journal of Medical Ethics, 2014:40, s. 609–612. 14 Se NOU 2013:1, Det livssynsåpne samfunn. Det livssynsåpne samfunn — En helhetlig tros- og livssynspolitikk. För en närmare beskrivning av husläkarsystemet (fastlegeordningen) i Norge se exempelvis SOU 2008:37, Vårdval i Sverige, s. 59 ff. 15 Høringsnotat, Forslag om å fjerne henvisning fra fastlegen når kvinner begjærer svangerskapsavbrudd. Endringer i fastlegeforskriften (forskrift 29 august 2012 nr 842 om fastlegeordningen i kommunene) og i abortforskriften (forskrift 15 juni 2001 nr 635 om svangerskapsavbrudd), 27 juni 2014. 16 Se norska hälso- och omsorgsdepartementets pressmeddelande nr 12/2014, den 7 maj 2014. 17 Se norska odelstingsproposisjon, ot.prp.nr.33 (2007–2008), Om lov om endringer i ekteskapsloven, barnelova, adopsjonsloven, bioteknologiloven, mv, s. 52 ff. 18 Se stortingets anmodningsvedtak nr 614, den 19 juni 2008, s. 4. Anmodningsvedtak är det norska stortingets instruktioner till regeringen om att vidare utreda principiellt viktiga och politiskt betonade frågor, 2005/06:KU34, s. 66. 19 Se stortingets anmodningsvedtak nr 614, den 19 juni 2008, s. 4 och stortingsproposisjon nr 1, st.prp.nr.1 (2008–2009), från norska hälso- och omsorgsdepartementet, s. 130. 20 Magelssen, Morten & Fredheim, Olav Magnus. ”Når bør leger ha reservasjonsrett?”, Tidsskrift for den norske legeforening, 2011:24, s. 2518–19. 21 6 kap. 24 § 3 st. i danska sundhetsloven. Här bör noteras att denna rätt inte omfattar akuta situationer, då det skulle kunna medföra fara för patientens liv eller hälsa. 22 Se NOU 2016:13, Samvittighetsfrihet i arbeidslivet, s. 70 som hänvisar till 10 § i fastelegerföreskriften. 23 Det framgår av 24 § i fastelegerföreskriften att husläkaren vid behov ska remittera patienten till specialistvården, exempelvis kvinnosjukvården rörande insättning av spiral. 24 NOU 2016:13 s. 97 f. 25 Se Likestillings- og diskrimineringsombudets sak 16/947. 26 Aust-Telemark tingrett dom den 9 februari 2017, TAUTE-2016-109909. 27 Agder Lagmannsrett, dom den 24 november 2017, LA 2017 54139. För en kritisk analys av Lagmannsrettens resonemang och slutsatser se Blaker Strand, Vibeke. ”Nødvendig omkamp om spiralnekt”, Lov og rett, 2018:6, s. 325–341. Jfr med Befring, Anne Kjersti & Moltumyr, Benedikte Høgberg. ”Unødig omkamp — om religionsfrihet, diskrimineringsvern og legalitet i fastlegeordningen” Lov og rett, 2018:6, s. 342–346, där författarna instämmer med Lagmannsrettens slutsatser. 28 Se skiljaktig bedömning av domare Vale Kvavik. 29 Övriga domare var Bull, Berglund, Bergsjø och Endresen. 30 Beträffande vårdvägran som en form av religionsutövning enligt artikel 9 EKMR se Zillén 2016, s. 164–179. 31 Se Helse- og omsorgsdepartementet (2014b): Høringsnotat den 27 juni 2014. Forslag om å fjerne henvisning fra fastlegen når kvinner begjærer svangerskapsavbrudd. Endringer i fastlegeforskriften (forskrift 29. august 2012 nr. 842 om fastlegeordningen i kommunene) og i abortforskriften (forskrift 15. juni 2001 nr. 635 om svangerskapsavbrudd). 32 Se 10 § i den norska fastelegerföreskriften. 33Se Helse- og omsorgsdepartementet (2014b): Høringsnotat den 27 juni 2014. Forslag om å fjerne henvisning fra fastlegen når kvinner begjærer svangerskapsavbrudd. Endringer i fastlegeforskriften (forskrift 29. august 2012 nr. 842 om fastlegeordningen i kommunene) og i abortforskriften (forskrift 15. juni 2001 nr. 635 om svangerskapsavbrudd). Se även NOU 2016:13 s. 96. 34 NOU 2016:13 s. 96 f. 35 SOU 2005:90, Abort i Sverige, s. 25 ff. 36 Se Europarådets parlamentariska församlings resolution 1763, The right to conscientious objection in lawful medical care (antagen den 7 oktober 2010) och resolution 1607, Access to safe and legal abortion in Europe (antagen den 16 april 2008). 37 Se bland annat följande avgöranden från Europadomstolen: Tysiąc mot Polen, 2007; R.R. mot Polen, 2011; A, B, C mot Irland, 2010 och P och S mot Polen, 2012. 38 Zillén 2016, s. 26 ff. 39 AD 2017 nr 23, den 12 april 2017. 40 Zillén 2016, kapitel 2. 41 AD 2017 nr 23, den 12 april 2017.
Hänvisas från p. 1 (s. 145)
1.2.1 Den norska samvetsklausulens omfattning och tillämpning I den norska abortlagen (lov om svangerskapsavbrudd) återfinns en samvetsklausul som medger hälso- och sjukvårdspersonal en rättslig möjlighet att på grund av samvetsbetänkligheter befrias från att medverka vid eller utföra abort, vilket i norsk rätt benämns som s.k. reservasjonsrett. Det framgår av 14 § i den norska abortlagen att de norska regionala sjukvårdsregionerna (regionale helseforetak) vid organiseringen av abortvården ska ta hänsyn till ”helsepersonell som av samvittighetsgrunner ikke ønsker å utføre eller assistere ved slike inngrep”. Det finns således en begränsning av rätten till vårdvägran i och med att personal inom abortvården enbart ges rätt att vägra medverka vid själva utförandet av abort, men att de inte får vägra patienter förberedande åtgärder, samtal eller eftervård vid abort.s. 145
2.Här bör betonas att en förutsättning för att tillämpa samvetsklausulen, och därmed medge personal befrielse från att delta i utförandet eller medverkan vid abort, är att det inte sker på bekostnad av kvinnans lagliga rätt till abort. För att säkerställa detta har yrkesutövare som önskar vårdvägra en skyldighet att anmäla detta till vårdgivaren som i sin tur ska rapportera det till den aktuella sjukvårdsregionen. Dessutom har norska vårdgivare möjlighet att vid tillsättning av tjänster inom kvinnosjukvården och abortvården kräva att den tilltänkta arbetstagaren ska fullgöra alla sina skyldigheter, inklusive att utföra och medverka vid abort. Även om det inte är fastställt i vilken omfattning den norska samvetsklausulen används, finns indikationer på att förekomsten av vårdvägran hittills inte medfört några brister i vårdtillgängligheten. 2.2 Vägran att remittera abortsökande kvinnor En annan form av vårdvägran som uppmärksammats i Norge och som medfört vissa praktiska problem är att hälso- och sjukvårdspersonal i vissa situationer vägrat remittera abortsökande kvinnor till sjukhus för att få en abort utförd. Som nämnts ovan omfattar den norska samvetsklausulen enbart en rätt för personal att vägra utföra eller medverka vid abort och alltså inte en rätt att vägra remittera den abortsökande kvinnan till specialistvård för att få abort genomförd. I Norge krävdes det fram till januari 2015 en remiss från en allmänpraktiserande husläkare (fastlege) för att få genomgå abort. Kvinnan var då beroende av en remiss för att få en abort genomförd och det förekom att norska husläkare av samvetsskäl underlät att remittera patienter till gynekolog. När den norska fastelegerföreskriften och abortföreskriften reviderades år 2015 ändrades dock detta och numera finns inget krav på remiss från husläkare för att få abort utförd i Norge. Kvinnor i Norge kan i dag alltså, precis som i Sverige, direkt söka sig till abortmottagningen för att få en abort genomförd. På så sätt har Norge undvikit problemet med husläkare som av samvetsskäl inte vill remittera abortsökande kvinnor till gynekolog. 2.3 Inte bara en fråga om abort Även om den norska samvetsklausulen uttryckligen avser abort så har möjligheten att även vägra att utföra eller delta i andra vårdåtgärder diskuterats. Under 2008, i samband med att lesbiska kvinnor i parförhållanden i Norge fick rätt att genomgå assisterad befruktning, behandlade den norska lagstiftaren frågan om hälso- och sjukvårdspersonal borde ges rätt att befrias från att utföra eller medverka vid assisterad befruktning. Även om lagstiftaren inte fann det nödvändigt att införa en lagstadgad rätt till vårdvägran i dessa situationer ansågs det finnas ett behov av att möjliggöra för hälso- och sjukvårdspersonal att befrias från att delta i sådan vård om det stred mot den enskildes samvete. Numera uppmanas därför norska vårdgivare att försöka organisera fertilitetsvården på ett sätt som gör det möjligt för personal att vid behov befrias från att medverka vid eller utföra assisterad befruktning.s. 146
3.Möjligheten att införa samvetsklausuler som omfattar behandlingar som involverar användning av blod eller blodprodukter, t.ex. i samband med blodtransfusioner, har också diskuterats. Den norska hållningen är emellertid att det inte bör införas regler som ger hälso- och sjukvårdspersonal en uttrycklig rätt att avstå från att utföra eller medverka vid behandlingar som involverar användningen av blod eller blodprodukter, då detta anses kunna medföra risker för patientsäkerheten. Intressant att notera är att den danska lagstiftaren kommit till en annan slutsats då det i Danmark, förutom en rätt till vårdvägran inom abortvården, även finns en rätt för personal att avstå från att medverka vid eller utföra behandlingar som involverar användningen av blod eller blodprodukter.s. 147