Se föredraganden i NJA 2017 s. 659 p. 17 samt Maunsbach, L., Avtal om rätten till domstolsprövning: processuella överenskommelsers giltighet i svensk rätt, Norstedts 2015, s. 425 och Westberg, Civilrättsskipning, s. 413.
Hänvisas från p. 14 (s. 138)
14.Till en början kan konstateras att HD, till skillnad från föredraganden samt rättsvetarna Westberg och Maunsbach, inte säger att den aktuella typen av supplerande moment per definition saknar rättskraft. Enligt Westberg och Maunsbach är klausuler som den i målet aktuella för vaga för att någonsin kunna utgöra rättegångshinder. De har, enligt författarna, endast karaktären av juridiskt oförbindande hedersutfästelser. HD hänvisar till Westberg och Maunsbach i NJA 2017 s. 659. Men domstolen är inte lika benägen som författarna att per automatik avvisa klausulen som möjligt rättegångshinder. HD tar, så att säga, klausulen på allvar och säger att det är tänkbart att den skulle kunna utgöra ett rättegångshinder. HD tycks vara inne på att det inte är möjligt att kategoriskt säga att klausuler av en viss typ saknar rättskraft — det relevanta är ju trots allt, enligt HD, hur parterna har valt att definiera klausulen, inte vilken typ av klausul det är frågan om.s. 138